Vad vet en ko?

Det är helg, så jag tänkte bli lite biblisk en stund. Minns ni Josef i första mosebok? Han som tydde drömmar, blev slängd i en brunn av sina äldre bröder som inte alls gillade att han var sin fars favorit och dessutom ogenerat talade om att han, den näst yngste, minsann en dag skulle komma att styra över dem allesammans. Han blev uppfiskad ur brunnen och förd till Egypten, fortsätter historien, där hans karisma och behagfulla sätt än en gång satte honom i klistret: en betydelsfull och inflytelserik kvinna lät kasta honom i fängelset eftersom han inte tog emot hennes uppvaktning som hon hade tänkt sig.

Han besatt drömtydartalanger, denne Josef, och det räddade honom ur fängelset. Farao drömde om kor och veteax och ingen i hela riket kunde tyda dessa drömmar. Men Faraos munskänk visste råd, han hade ju själv fått sina drömmar uttydda av denne Josef och varendaste dugg hade slagit in. Farao lät hämta Josef ur fängelset, fick behagfulla tolkningar av drömmarna och goda politiska råd därtill, och Josef upphöjdes från tjusig exotisk tjänare till politisk rådgivare, med allt vad därtill kommer.

Ni minns historien, inte sant? Bra, för nu kommer vi till själva poängen i inlägget:

Farao drömde om sju feta kor och sju magra kor, och om sju feta veteax och sju glesa tunna veteax. Och de sju magra korna slukade de sju feta, och de sju tunna axen de sju feta. Josef förklarade att det handlade om att de goda tiderna inte varar för evigt – vi måste lära oss att tänka långsiktigt. Även om det i dagsläget tycks finnas hur feta kor som helst, hur rika skördar som helst, hur mycket naturresurser, skolelever, kunder, köpare, juveler eller vad man än kan tänka sig som helst så kommer det andra tider. Det kommer tider när vi måste kunna överleva på det vi har lagt undan i de feta kossornas era, för att överleva de magra kossornas tid och för att stå redo när de feta kossorna, de som ger oss mycket men också kräver mycket större resurser, mer bete och mer utrymme, kommer igen.

Nu står vi som skolvärld och ska hantera de magra kossornas era. Barnkullar minskar och elevunderlaget sjunker. De skolor som inte har resurser undanstoppade för dessa magra år eller huvudmän i ryggen som är villiga att stå för mellanskillnaden när skolpengen sjunker med elevantalet får slå igen, trots att föräldrar protesterar och barnen gråter och allt blir hemskt och kallt och skrämmande.