Snabbkafé

Än en gång publicerar Svd en understreckare om den betydelsefulla kafékulturen. Den här gången ligger fokuset på de Wienska kaffehusen:

I en uppsats om Café Griensteidl, det första kända kaféet för författare och journalister, skrev Stefan Zweig i en tillbakablick: ”Ett kafé i Wien är en särskild institution som inte är jämförbar med någon annan i hela världen. Det är egentligen en demokratisk klubb öppen för alla som tar en kopp kaffe och där varje gäst med denna enda kopp kan sitta i timmar och diskutera, skriva, spela kort, ta emot sin post, och framför allt läsa ett oändligt antal tidningar och tidskrifter på alla språk från hela världen. /…/ Därigenom visste vi om allt som hände i världen, vi kände till varje ny bok som kom ut och varje ny teateruppsättning.” Kaféerna blev hela världen i miniatyr.

Vi ser bara män på bilden från 1896, men tids nog tog även kvinnorna plats på kaféerna:

Påfallande är frånvaron av kvinnor i kafévärlden. Författaren Otto Friedländer kallade det en ”manssamhällets Vatikan”. Men allt fler skrivande kvinnor omkring sekelskiftet började synas först på Café Central och därefter på nya litteraturkaféet Herrenhof. Bland de första kvinnliga journalisterna var Ea von Allesch och Gina Kaus. Båda ingick i redaktionen för den kulturtidskriften Moderne Welt som startade 1918. Från Tjeckoslovakien kom Milena Jesenská som rapporterade om läget i Wien efter första världskriget för Tribuna i Prag (under några år korresponderade hon med Franz Kafka; hans ”Brev till Milena” är riktade till henne).

I dag ser världen annorlunda ut:

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”

Vi har ju pratat om det här med betydelsen av kaffehus tidigare – om hur viktigt det är med platser där det finns utrymme för tankar och för samtal, utrymme att dela sina tankar med andra, får del av andra perspektiv och tillsammans komma längre och vidare än man någonsin kunnat komma ensam. Jag håller inte med Lindeborg om att denna slags människor inte finns längre. De finns, och trots att det är ont om utrymme för denna sorts kultur i dagens samhälle sker möten och samtal, tankar utbyts och världshändelser diskuteras. Kulturen består, det är bara arenorna som ändras.

Att arbeta tillsammans

Jag är glad för kaffehustanken, jag är glad för de cyberiska kaffehusen och jag är glad för de som finns i den värld där vi kan känna doften från varandras kaffe, formella och informella, offentliga och mer privata. Att resonera och diskutera och tänka tillsammans, dela med sig och få del av, verka tillsammans och ibland rent av samarbeta tillsammans. Det ger mig mycket, väcker min kreativitet och inspiration och jag lär mig enormt mycket.

Nu faller det sig så att jag kommit att fundera en del över hur vi tänker när vi tänker delande och samarbete lärare emellan? Det tycks vara lite olika på olika håll. Tänker vi ”Vad kan jag tillföra? Vilket mervärde kan det ge mig? Vilka synergieffekter skulle lite samverkan kunna ge?” Kanske rent utav ”Vilket mervärde kan det ge mig och eleverna?” Eller tänker vi snarare något i stil med ”Vad kostar det mig? Var ska jag ta den extra tiden ifrån?” Eller något helt annat?

Jag funderar också över hur vårt sätt att tänka kring samarbete och delande påverkar hur resultatet blir, om vi entusiastiskt vill försöka igen eller tänker ”aldrig mer”?

Och så funderar jag över hur en skolas lärares inställning till och tankar kring samarbete mellan lärare påverkar samarbete mellan eleverna.

Jag vet inte så mycket om saken, men funderar gör jag. Om det är så att ni funderar på samma sak vore det spännande att höra hur ni tänker.

Den tredje platsen

Svd skriver också om kaffe och Facebook, om än inte i samma artikel.

Dels kommenteras reaktionerna på Facebooks senaste uppdatering. I synnerhet är det den lilla diskreta ”tickern” som diskuteras:

 Från och med den senaste Facebook-uppdateringen kompletteras det långsamma strilet av uppdateringar om dina vänners förehavanden av en ”ticker”, som visar alla deras mest obetydliga knapptryckningar. Erla gillar Jonas status, Kristin har kommenterat sin egen status, Linda gillar Teresias status, och Henrik är besviken på nya Iphone 4S. Allt är ryckt ur okända sammanhang och min hjärna försöker förgäves pussla ihop det till någons sorts begripligt narrativ. Mark Zuckerberg tar cut-up-teknik till nivåer som William Burroughs bara kunde fantisera om. Och nu visar tickern något helt annat.

Själv irriterar jag mig mer på konceptet Top Stories – Facebooks uppfattning om vad som betraktas som intressanta uppdateringar har mycket lite att göra med vad jag uppfattar som intressanta uppdateringar. Tickern ser jag knappt i all reklam som skräpar i marginalen.

Understreckaren om kaffets symbolvärde är intressant:

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Jag väljer att koppla ihop just dessa två artiklar därför att där finns ett tydligt samband mellan kaffehus och Facebook (och andra sociala media). Kaffehusen var offentliga mötesplatser, människor kom och gick, somliga tittade bara in en stund, en och annan gick förmodligen bara förbi med en ogillande knyck på nacken, och somliga tillbringade så mycket tid på kaffehusen att de till slut var i princip lika hemmastadda där som i sitt eget hem.

Även om vi i Norden aldrig riktigt fått till någon kaffehusera – här ” blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori” – så har även vi ett behov av

vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men, understryker artikeln, det är inte längre kaffehuset som är denna ”tredje plats”:

på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Behovet av en ”tredje plats” har dock inte på något sätt försvunnit, och jag vågar satsa en knapp mot en femma på att ett större antal av dessa gäster som sitter för sig själva faktiskt ägnar sig åt just att ”mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig”. Det är vad de sysslar med, till synes världsfrånvänt försjunkna i skärmarna. De möter människor, som konkret geografiskt befinner sig på annan plats, på Facebook, på Twitter, på G+ och andra sociala media, diskuterar, lyssnar, tar del av och bidrar själva med åsikter, erfarenheter och tankar. Brottstycken av dessa tankeutbyten dyker rätt som det är upp i den förtretliga tickern hos andra av deras vänner, och kanske lockas de också med i samtalet.

Så trots att ytan ser annorlunda ut är världen sig rätt lik, och poeten Jules Michelets ord om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt” förblir aktuella. I dag behöver vi inte ens befinna oss i samma lokal för att se skenet av blixten.

I dag

jobbar jag inte.

I dag läser jag ut Iain Banks Transition, som jag fick i julklapp och som jag inte kan räkna ut hur den överhuvudtaget ska kunna ta slut. Det är en fantastisk berättelser, många olika berättelser som glider in och ut i varandra. Känslan när jag läser den är känslan av att besöka en plats, där mitt besök har en början och en slut men inte påverkar det som pågår på platsen (till skillnad från de besök på platser som gör i berättelsen!) utan detta kommer att fortsätta pågå när jag försvunnit. Jag rekommenderar den innerligt!

Och idag dricker jag mitt kaffe så långsamt att det nästan är helt kallt innan koppen är tom, äter ljuvlig äppelmuffin med mycket kanel, ler åt blombuketten som katten inte når (hoppas jag, han är en ruskigt lång katt när han vill så man vet aldrig) och klappar katt.

Bra plan, inte sant?


Hälsokost

Det finns data som tyder på att några koppar kaffe på morgonen kan vara väl så effektivt som de läkemedel som läkemedelsindustrin försökt hitta för att motverka åldersberoende demenssjukdomar, säger Bertil Fredholm, professor i farmakologi vid Karolinska institutet och en av landets främsta experter på koffein.

– Stora befolkningsstudier, där deltagarna följts under lång tid, visar klara belägg för positiva effekter på både Parkinsons sjukdom, alzheimer och typ 2 diabetes.

Det gör detsamma vilken sorts kaffe man dricker, berättar DN, de hälsosamma effekterna är desamma. Och de är viktiga, de här effekterna. Jag hade aldrig hört talas om det ruskiga adenosinet tidigare, men det är något som finns i våra kroppar och trycker ner våra respektive immunförsvar. Forskarna har tittat närmare på saken:

Vad är det då egentligen som händer i kroppen när vi dricker kaffe? Det börjar forskarna nu veta alltmer om.

Koffeinet sätter sig på cellens yta. Där finns också mottagare (receptorer) för ett annat ämne, adenosin, som bildas efter att vi till exempel har arbetat mycket eller fått för litet syre i kroppen. Adenosin är en nedbrytningsprodukt som alltid finns i kroppen, men mängden ökar när kroppens energiproduktion inte hinner med, alltså när vi blir trötta.

Bertil Fredholms forskargrupp har kunnat visa att koffein stimulerar oss genom att det kan sätta sig i vägen för adenosinet på en typ av nervceller i hjärnan som kontrollerar motorik och motivation. Koffeinet kan därmed hämma adenosinets effekter och förhindra att vi känner oss alltför trötta. Koffeinet samverkar dessutom med sådana substanser som påverkar en av hjärnans mest betydesefylla signalsubstanser – dopamin.

Viktiga forskningsrön! Jag tar nog en kopp kaffe till.