Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

Annonser

Fredag eftermiddag på @Hvilan

På Hvilan ägnar vi tre timmar varje fredag eftermiddag åt schemalagt läxstöd. Det är viktiga timmar, och visst låter det oerhört formellt och ambitiöst?

Låt mig få berätta lite om hur vi arbetar där:

Vi håller till i sal 21 i språkhuset. Av många anledningar håller vi till just där, några av de viktigare utgörs av världskartan på väggen, de båda whiteboardtavlorna, jordgloben i fönstret, gallerihyllan med uppslagsböcker, Yorick i fönstret intill Madama Butterfly, bokhyllan fylld med engelsk och svensk skönlitteratur. Och så kannorna med te och kaffe, förstås.

Runt de runda kaffehusborden sitter de elever som väljer att lägga en del av sin fredagseftermiddag, regelbundet varje vecka eller då och då när det behövs eller faller sig så, på att plugga. De läser olika ämnen på olika nivåer, pratar med varandra, hjälper varandra, peppar varandra, samarbetar, pratar om livsviktigheter, skrattar och dricker kaffe. Jag sitter oftast vid katedern, så att den som vill ha min hjälp, ha mig som bollplank eller prata om något kan göra det lite avskilt och utan att störa.

Jag kan inte tänka mig ett trevligare sätt att avsluta en skolvecka.

Inför Öppet Hus

Intrycken från gårdagens EdCamp vimsar fortfarande runt i mitt huvudet medan jag laddar upp för dagens happening:

Öppet Hus på Hvilan i Åkarp

I Gröna Salen kommer SYV, rektor och studierektor att berätta dels om vad det rent konkret innebär att studera på folkhögskola. Det kommer att finnas gott om tid att ställa frågor om saker man undrar över. Elevrådet står redo att guida besökare runt, lektioner pågår runt om i skolan och i matsalen bjuds besökare på kaffe och/eller te. I sal 21 kommer vi att ha läxstöd hela dagen, och ni är mer än välkomna in för att hälsa, ställa frågor och se er omkring.

Jag vill absolut inte ge fel intryck genom att publicera den sannolikt mest intima bild jag någonsin kommer att publicera i detta inlägg, men håll i er, här kommer den:

Inside my purse

Det är i språkhuset det händer.

Välkomna!

Café 21

I Sydvenskan skriver Thomas Frostberg om det här med kontorsarbetsmiljö:

Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.

Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend […] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.

Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer […]

Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.

Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.

Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.

Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21”, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):

Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har  t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.

Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker  eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.

Frostberg fortsätter:

 På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.

Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.

Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?

Nya bord

Det är möjligt att den som följt min blogg ett tag har fått uppfattningen att jag är rätt förtjust i kaffehus. Inte caféer som i trendiga ställen där man kan välja mellan 25 olika sorters bönor malda på ett antal olika sorters sätt serverade på minst femton olika sorters sätt, utan kaffehus som i ställen där människor kan mötas, sitta tillsammans och prata om vad som händer i världen, i samhället, i livet. Där det finns tid och utrymme att läsa en tidning eller en bok, studera lite, diskutera idéer med andra eller lyssna på när andra diskuterar. Ibland är dessa ställen belägna i trendiga caféer, och ibland på andra platser.

Det stämmer. Jag är mycket förtjust i kaffehus.

Häromdagen fick vi nya bord i klassrummet, och de flesta tycks uppskatta förändringen. Till min oändliga glädje kommenterade flera på hur de tycker det ser ut som ett café eller som ett kaffehus. Jag tycker också det blev fint:

Fördelen med runda bord i ett språkklassrum är att den allt avgörande kommunikationen hamnar i fokus. Det är dessutom lätt att spontansamarbeta med den man delar ett runt bord med.

Lärandet

Anne-Marie Körling återger en dialog om läraryrket från härom morgonen:

-Ja men, ingenstans kan man läsa om det. Om man får tro tidningarna och medierna så är skolan så kass, så dålig och att det måste vara fullkomligt hemskt att jobba där, fortsatte mannen. Men så verkar det inte vara?

Ingenstans kan man läsa om vad? Verkar inte vara hur? Och vad svarade Anne-Marie på detta? Läs mer här.

Jag tänker istället prata lite om en annan aspekt av läraryrket än den som avhandlades i morgondialogen, en berikande aspekt som också borde skrivas om i tidningarna och media. Det här med lärares lärande, det som är en förutsättning för yrket, i vardagligt tal kallat fortbildning. Det här med att man som lärare aldrig blir färdiglärd, det finns alltid mer att lära, nya områden att utforska, nya rön att ta del av, nya tankar att tänka, hur ett leder till ett annat och man finner nya horisonter att häpna inför.

Låt mig illustrera med mig själv som exempel:

Under förra läsåret läste vi på Hvilan Pauline Gibbons, vi lärde oss om scaffolding, om att undervisa i språket samtidigt som man undervisar i ämnet och blev påminda om sambandet mellan tänkandet och språket. Nu läser jag Löwing och Kilborn, en bok som bygger vidare på tankegångarna från Gibbons, med fokus på språkets och kulturens betydelse i matematikundervisning. Vi pratade lite om boken på Twitter häromdagen, och det visade sig att alla inte fått ut så mycket av den. Jag finner den givande, men hade bara läst ett och ett halvt kapitel vid samtalets början (två mot slutet av samtalet, inte mycket det heller) och inte direkt hunnit reflektera över det jag läst, så jag kunde inte säga så mycket om det då. Men nu, när jag kommit lite längre, har jag en tanke om vad våra vitt skilda upplevelser skulle kunna bero på.

Ni vet de formuleringar om forskning och beprövad erfarenhet som finns i styrdokumenten? De är rätt omdebatterade, de flesta har nog åtminstone hört dem nämnas. Jag tror det kan vara så att eftersom Löwing och Kilborns bok i mångt och mycket är skriven utifrån beprövad erfarenhet, de framhåller med emfas att texten inte är en forskningsöversikt utan deras syfte är att lyfta fram och synliggöra ett antal kritiska faktorer. De talar utifrån erfarenhet, sin egen och andras, och talar mer om språkets betydelse i matematikundervisning än om matematikundervisning per se. Resonemangen bygger ofta på att läsaren redan har en åtminstone grundläggande uppfattaning om saker som språkliga register, språkförändringar inom en population, sociokultur, scaffolding etc. Har man inte det tror jag att man vinner på att läsa Gibbons innan man läser Löwing och Kilborn. Hon ger en forskningsbaserad grund att stå på och därmed blir läsningen mer givande. Tror jag.

Detta i sig är ytterligare en viktig del i fortbildningen som fenomen: jag påminns hela tiden om hur det är att lära sig, hur viktigt det är att man faktiskt har den grund att bygga vidare på som läraren (eller läromedlet) förutsätter att man har, och hur viktigt det är att försöka försäkra sig om att eleverna har denna grund innan man dundrar vidare.

Jag gläds åt det informella, oplanerade givande samtalet på nätet, på Twitter, på Facebook, i bloggosfären, på andra sociala media. Det gör mitt lärande rikare och mer givande (dessutom fick jag en hel hög intressanta lästips att gå vidare med) att ta del av andras tankar och perspektiv. Det borde tidningarna också skriva om, tycker ni inte?

Snabbkafé

Än en gång publicerar Svd en understreckare om den betydelsefulla kafékulturen. Den här gången ligger fokuset på de Wienska kaffehusen:

I en uppsats om Café Griensteidl, det första kända kaféet för författare och journalister, skrev Stefan Zweig i en tillbakablick: ”Ett kafé i Wien är en särskild institution som inte är jämförbar med någon annan i hela världen. Det är egentligen en demokratisk klubb öppen för alla som tar en kopp kaffe och där varje gäst med denna enda kopp kan sitta i timmar och diskutera, skriva, spela kort, ta emot sin post, och framför allt läsa ett oändligt antal tidningar och tidskrifter på alla språk från hela världen. /…/ Därigenom visste vi om allt som hände i världen, vi kände till varje ny bok som kom ut och varje ny teateruppsättning.” Kaféerna blev hela världen i miniatyr.

Vi ser bara män på bilden från 1896, men tids nog tog även kvinnorna plats på kaféerna:

Påfallande är frånvaron av kvinnor i kafévärlden. Författaren Otto Friedländer kallade det en ”manssamhällets Vatikan”. Men allt fler skrivande kvinnor omkring sekelskiftet började synas först på Café Central och därefter på nya litteraturkaféet Herrenhof. Bland de första kvinnliga journalisterna var Ea von Allesch och Gina Kaus. Båda ingick i redaktionen för den kulturtidskriften Moderne Welt som startade 1918. Från Tjeckoslovakien kom Milena Jesenská som rapporterade om läget i Wien efter första världskriget för Tribuna i Prag (under några år korresponderade hon med Franz Kafka; hans ”Brev till Milena” är riktade till henne).

I dag ser världen annorlunda ut:

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”

Vi har ju pratat om det här med betydelsen av kaffehus tidigare – om hur viktigt det är med platser där det finns utrymme för tankar och för samtal, utrymme att dela sina tankar med andra, får del av andra perspektiv och tillsammans komma längre och vidare än man någonsin kunnat komma ensam. Jag håller inte med Lindeborg om att denna slags människor inte finns längre. De finns, och trots att det är ont om utrymme för denna sorts kultur i dagens samhälle sker möten och samtal, tankar utbyts och världshändelser diskuteras. Kulturen består, det är bara arenorna som ändras.