Källhänvisning

Den inledande raden från dikten Home is a Barrel of a Gun av poeten  Warsan Shire sprids över sociala media, framförallt de svenska områdena, just nu. Med all rätt, det är en stark öppningsrad och väldigt aktuell i en värld där det blå, vackra, vanskliga Medelhavet inte längre enbart förknippas med sol och semester.

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land

Kanske är jag yrkesskadad när jag noterar i hur hög grad bara raden sprids, ofta helt utan att referera till poeten eller ens nämna att det är en rad ur en dikt. Någon snäste när detta påpekades att upphovsrätt väl knappast är det viktigaste i sammanhanget. Andra krediterar den de sett dela raden, eller någon poet eller musiker sådär lite på en höft. Ett fåtal nämner Shires namn.

Och det är förbaskat synd. Den som tror att raden är helheten går miste om resten av dikten. Går miste om den faktiska helheten. Går miste om djupet, om dynamiken, om den stora upplevelsen, om berättelsen, om det outsagda, det antydda. Den som tror att raden är helheten, en rad kanske författad av en anonym poet, går miste om andra dikter av Shire.

Jag unnar er bättre än så.

Här är den, hela dikten:

Home is a Barrel of a Gun

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land…

no one chooses refugee camps,

or strip searches where your body is left aching

or prison, because prison is safer than a city of fire

and one prison guard in the night

is safer than fourteen men who look like your father.

No one could take it, stomach it,

no one’s skin would be tough enough,

the “go home blacks, refugees, dirty immigrants,

asylum seekers sucking our country dry”…

How do the words, dirty looks, roll off your back?

Maybe it’s because the blow is softer than a limb torn off,

or the words are more tender

than fourteen men between your legs,

or the insults are easier to swallow than rubble,

than bone, than your child’s body in pieces.

I want to go home.

But home is the mouth of a shark

home is the barrel of a gun,

and no one would leave home

unless home chased you to the shore,

unless home told you to quicken your legs,

leave your clothes behind, crawl through the desert,

wade through the ocean, drown, save,

be hungry, beg, forget pride,

your survival is more important.

No one leaves home

unless home is a sweaty voice in your ear, saying

“Leave. Run away from me now.

I don’t know what I’ve become.

But I know that anywhere is safer than here.

Annonser

Ifrågasätt allt


Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?

Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.

Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?

Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.

Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är  ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.

Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.

Question everything. Question everything you hear, everything you read.

 

Ska bara kolla en sak

Jag har, och har alltid haft, en önskan att veta mer om saker och ting. I den pre-Internetvärld där jag växte upp strävade jag fåfängt  efter att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna för att kunna anteckna de saker jag stötte på under en dag och ville kolla upp när jag kom i närheten av ett bibliotek eller åtminstone någon slags uppslagsverk. Det var ett system med brister, otympligt, tidskrävande, opålitligt för någon lika tankspridd som jag, svåröverblickbart och klumpigt.

Men jag hade tur, jag bodde i en stad där det fanns ett välskött länsbibliotek med goda öppettider och duktiga bibliotekarier, alltid vänliga och hjälpsamma och med till synes oändligt tålamod med kunskapssökande unga människor med knappt läsliga frågor hastigt nedklottrade med trubbig blyertspenna med alltför hårt stift på baksidan av busskvitton (jag har ingen som helst aning om hur många av de där anteckningsböckerna jag förlagt genom åren, men det är många). Jag hittade ofta information om det jag undrade över, och de lät mig sitta där i läsesalen i timmar med berg av uppslagsböcker uppslagna omkring mig.

I dag lever vi i en annan verklighet, vi lever i en verklighet där datorer, smartphones etc ger oss omedelbar tillgång till de enorma bibliotek och uppslagsverk som finns på nätet, vi kan med ett par knapptryck få fakta och information om i stort sett vilket ämne som helst. Vilken lyx! Vilket överflöd! Paradiset för en tvångsmässig  faktakollare som jag!

Det finns en missuppfattning om att detta skulle innebära att unga människor i det som kallas internetgenerationen inte längre behöver studera, inte längre behöver ta sig igenom den systematiska, strukturerade uppbyggnaden av den grundläggande kunskapsbas att ställa de fakta de finner i relation till, den grundläggande kunskapsbas som vi i anteckningsboksgenerationen tar för så självklar att vi inte ens minns att vi någonsin inte haft den.

Den är inte självklar. Ingen föds allmänbildad. Och precis som jag, när jag var liten vetgirig människa någonstans i den norra delen av landet, fick hjälp av bibliotekarier för att veta var bland alla hyllor och böcker jag skulle börja leta, för att få tips på var jag kunde hitta mer och för att lära mig att alltid ställa det jag fann i relation till det jag redan visste med frågan ‘men stämmer det här verkligen med det jag läste/hörde/såg innan?’ behöver unga människor i dag lära sig var det lönar sig att börja leta, lära sig ifrågasätta den information de hittar, lära sig ställa den i relation till vad de redan vet och lära sig den svåra konsten att lära om när det visar sig att delar av den gamla kunskapen kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten trots allt.

Utan den är de hänvisade till ett ännu klumpigare, omständigare, svåröverblickbarare, opålitligare system än lilla Morrica med sina skrynkliga bussbiljetter var, och hela den infrastruktur som Internet är blir bara ett enda kaos med få trygga hållpunkter.

Vore inte det lite synd?

Uppdaterad källkritik

Jag hörde en student reflektera, sådär lite i förbigående med ett lite fundersamt, självklart tonfall, över den bok med statistik över internetanvändande hen hade framför sig:

Jag undrar hur relevant den här statistiken är egentligen? Boken är tryckt 2010, så den är ju inte direkt uppdaterad…

För studenten, van vid att kontrollera när internetsidan är uppdaterad och att enkelt jämföra med andra källor för att få en uppfattning om sannolikheten, blir det faktum att boken faktiskt inte alls uppdaterats sedan den publicerades, och att hen inte självklart enkelt kan se hur ofta och av vem den refererats till, en anledning till att förhålla sig skeptisk till den som källa.

Det är ett skifte som sker utan åthävor eller stora rubriker, och det sker lite i bakgrunden sådär. Medan skolor och skolmänniskor upptäcker och ivrigt utforskar den skinande ytan av det vid det här laget nära tjugo år gamla Internet, lyckligt nyförälskat botaniserar i applikationer och verktyg, ibland (inte alltid, men det förekommer både här och där, låt oss tala öppet om den saken) tämligen okritiskt slänger in såväl flippar som floppar i klassrummet med mer fokus på att hitta sätt att använda det nya verktyget man funnit än på elevernas lärande förändras synen på vad som är en relevant och valid källa diskret i bakgrunden. I stället för att gå till den tummade och vällästa boken från biblioteket för att bekräfta informationen man funnit på nätet går flödet åt andra hållet – bokens information kontrolleras mot källor på nätet, där det går snabbt att få del av mångas erfarenhet av källan man använder, där det är enkelt att bekräfta eller dementera det man finner med hjälp av fler lättillgängliga källor.

Ännu ett paradigm som skiftar. Coolt.

Eiffeltorn till salu

År 1925 sålde greve von Lustig den övre delen av Eiffeltornet till en skrothandlare Andre Poisson. Inte bara lyckades han få bra betalt, han blev mutad för att faktiskt ta emot betalningen också. Det andra försöket att sälja samma torn misslyckades, men såväl greven som hans sekreterare kom undan och historien om affären, liksom tornet, består ända in i våra dagar.

Jag kommer att tänka på Viktor Lustig när jag läser Sam Sundbergs krönika i SvD om Jonah Lehrer, den unge, populäre skribenten som tycks ha förhållit sig en aning för lättsamt till källkritik för att hans texter skall kunna ses som riktigt seriös vetenskapsjournalistik men trots detta inte bara lyckades bli publicerad, utan vann både ära och status:

Man vill gärna tro det bästa om folk, och jag trodde verkligen det bästa om Jonah Lehrer. Jag följde den unge vetenskapsjournalistens blixtkarriär via Wired och Wall Street Journal. Hans böcker var bästsäljare, hans föredrag välbetalda och när han i början på sommaren landade som fast skribent hos The New Yorker trädde han in i den yppersta journalistiska eliten.

Genom att använda ett lättillgängligt språk och förenkla svårbegripliga, komplexa resonemang till snärtiga formuleringar om den mänskliga naturen, med fokus på sånt som vilka färger som ökar kreativitetn, hur man ska möblera för att öka kreativiteten etc blev han populär, hans böcker sålde pallvis och hans popularitet tycktes bara fortsätta att stiga.

Men:

När kritiska röster började höjas om hans förenkling av komplexa vetenskapliga rön var jag benägen att avfärda det som avundsjuka. När det visade sig att han ägnat sig åt ”självplagiering” genom att återanvända sina gamla texter tillät jag mig en suck av lättnad. Det förklarade hans omänskliga produktivitet av långa kvalitetstexter. Men så fick en Bob Dylan-expert händerna på Lehrers senaste bok, Imagine, och hittade ett citat av Bob Dylan som han inte kände igen.

och så gick botten ur historien, källkritisk faktagranskning avslöjade mer fusk, och Lehrers tid på den ansedda The New Yorker var över.

Jag tror inte hans karriär är över. Det finns alltid plats för en god berättare i världen, människor vill underhållas, och vill få tro att det som tycks alldeles för bra för att vara sant nog ändå faktiskt kan hända är lite sant, trots allt. Och tänk så coolt det vore om det faktiskt var toppen av Eiffeltornet man köpt, eller om badrumsplaceringen faktiskt påverkade kreativeteten, tänk om det gick att bygga sig till, att äta sig till, att färgsätta sig till det där som både tycks så eftersträvansvärt och svåruppnåeligt, på samma gång.

Lehrers berättelser var kanske inte vetenskapsjournalistik på den höga nivå många fick intrycket av att det var, men det gör dem inte värdelösa. Ritningar till luftslott är en bristvara här i världen.