Om en bok

Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:

och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.

Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.

Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.

Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.

Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.

Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.

Boken är läsvärd i övrigt också.

Morrica känslobloggar

Det är trevligt att göra saker som blir omtyckta, det är trevligt att få uppskattning och beröm. Det tror jag de flesta är överens om.

Men siktar man på att bli omtyckt av alla finns risken att man går helt obemärkt förbi. Det som väcker känslor, det som väcker medhåll, instämmande, värme, ja, rent av uppskattning och kanske till och med kärlek, hos somliga väcker helt andra känslor hos andra. Man riskerar möta irritation, frustration, ja rent av ilska och hat.

Det kan vara skrämmande, det kan vara obehagligt, det kan få en att fundera på om det inte vore bättre att gå obemärkt förbi trots allt.

Men då missar man ju det här med kärleken. Man missar chansen att beröra, och att bli berörd, att uppleva livet fullt ut, och man ger upp chansen att påverka och förändra.

Känslor är svårt, det kan vara läskigt och skrämmande men i slutänden är det värt det.

Pirsig om skoldebatten

Har ni läst Zen and the Art of Motorcycle Maintenance någon gång? Det är ingen helt nyskriven bok, första gången den gavs ut var det elransonering i Sverige under januari och februari, Watergateskandalen rullade upp, den svenska myndighetsåldern sänktes till 18 år, den sista besättningen lämnade Skylab och Rubiks kub uppfanns. Sannolikt hade den då nypublicerade boken inget med någon av dessa händelser att göra, men så såg världen ut när den kom ut.

Romanen handlar på ett plan om en motorcykeltripp från Minnesota till Kalifornien. På ett annat plan om berättarens sökande efter sitt tidigare jag, som han förlorade kontakten med via elchocksbehandling. På ytterligare ett annat plan handlar berättelsen om hur olika världen ser ut sedd genom en realists ögon jämfört med hur den ser ut genom en romantikers ögon, hur en motorcykel för realisten är ett slags koncept, ett system som med rationalitet (och tålamod, och tid) kan repareras och trimmas, och med ständig uppmärksamhet och justeringar vid behov kan förmås att fungera väl under långeliga tider; medan samma fordon för romantikern är ett helt annat slags koncept, med nyckelord som frihet, kraft, fart och skönhet.

Men han framställer inte dessa olika synsätt som konkurrerande, utan som kontrasterande och kompletterande. Enbart det ena eller det andra leder till sammanbrott på ett eller annat sätt, båda behövs och båda är viktiga för den andra.

Dit behöver vi nå i skoldebatten också. Skyttegravarna behöver fyllas igen, de vassa dräpande formuleringarna ersättas med konstruktiva samtal, och de sårade känslornas sökande efter ytterligare kränkningar bearbetas istället för att levas ut. Båda sidor behövs, vi kontrasterar och kompletterar varandra.

Å ena sidan

.

Å andra sidan

.

Teknik och känsla. Inte teknik mot känsla. Båda aspekterna behövs.

Har ni förresten tänkt på att när vi sliter hit och dit i vår kamp för att få Rätt så är det eleverna, som vi säger oss värna, vi sliter i? Det är de som drabbas, det är de som betalar priset när lärargrupp mot lärargrupp käbblar och grälar. Det är rätt dumt, är det inte?