Pirsig om skoldebatten

Har ni läst Zen and the Art of Motorcycle Maintenance någon gång? Det är ingen helt nyskriven bok, första gången den gavs ut var det elransonering i Sverige under januari och februari, Watergateskandalen rullade upp, den svenska myndighetsåldern sänktes till 18 år, den sista besättningen lämnade Skylab och Rubiks kub uppfanns. Sannolikt hade den då nypublicerade boken inget med någon av dessa händelser att göra, men så såg världen ut när den kom ut.

Romanen handlar på ett plan om en motorcykeltripp från Minnesota till Kalifornien. På ett annat plan om berättarens sökande efter sitt tidigare jag, som han förlorade kontakten med via elchocksbehandling. På ytterligare ett annat plan handlar berättelsen om hur olika världen ser ut sedd genom en realists ögon jämfört med hur den ser ut genom en romantikers ögon, hur en motorcykel för realisten är ett slags koncept, ett system som med rationalitet (och tålamod, och tid) kan repareras och trimmas, och med ständig uppmärksamhet och justeringar vid behov kan förmås att fungera väl under långeliga tider; medan samma fordon för romantikern är ett helt annat slags koncept, med nyckelord som frihet, kraft, fart och skönhet.

Men han framställer inte dessa olika synsätt som konkurrerande, utan som kontrasterande och kompletterande. Enbart det ena eller det andra leder till sammanbrott på ett eller annat sätt, båda behövs och båda är viktiga för den andra.

Dit behöver vi nå i skoldebatten också. Skyttegravarna behöver fyllas igen, de vassa dräpande formuleringarna ersättas med konstruktiva samtal, och de sårade känslornas sökande efter ytterligare kränkningar bearbetas istället för att levas ut. Båda sidor behövs, vi kontrasterar och kompletterar varandra.

Å ena sidan

.

Å andra sidan

.

Teknik och känsla. Inte teknik mot känsla. Båda aspekterna behövs.

Har ni förresten tänkt på att när vi sliter hit och dit i vår kamp för att få Rätt så är det eleverna, som vi säger oss värna, vi sliter i? Det är de som drabbas, det är de som betalar priset när lärargrupp mot lärargrupp käbblar och grälar. Det är rätt dumt, är det inte?

att värdera ut

Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.

Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.

Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ‘sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!’

Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.

Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.