Nyårstider är planeringstider

Det nya året ligger framför oss, med blanka ark och nya kritor till. Det finns hållpunkter och konturer, men mycket är öppet, en del osäkert, somligt hänger i luften och en del kan till och med vara rätt läskigt.

Och egentligen vet vi ju inget alls om det som ska komma. Saker händer, världen utvecklas, allt ställs på huvudet, skakas om, förutsättningar förändras. Något vi aldrig anade dyker upp och något vi trodde var säkert visar sig vara en chimär.

Ändå, eller kanske just därför, planerar vi. Utifrån erfarenheter, utifrån dagens kartor, utifrån det vi vet i dag, utifrån hur vi föreställer oss att utvecklingen kommer att se ut. Vi pratar med varandra, planerar tillsammans, krattar arenor, plottar rutter och lägger ut kompassriktningar.

Kanske organiserar vi för att när kaos kommer ska vi ha något att hålla oss i?

.

Socialdemokratin

För ungefär två veckor sedan läste jag Martin Ezpeletas betraktelse över socialdemokratin. Han liknar situationen vid ett sammanfallet äktenskap, där mannen inte vill se, inte vill förstå, inte vill acceptera att hon faktiskt gått och lämnat honom kvar:

det är grunden för den socialdemokratiska identitetskrisen: Socialdemokratin och arbetarrörelsen har glidit isär.

Visst kan socialdemokratin tillfälligt locka över henne till sin sängkammare. Hångla under valrörelsen. Kanske kan de bli provisoriska särbos. Eller kulbos. Men aldrig mer i vått och torrt. Aldrig mer tills döden skiljer dem åt. På valdagen 2010 lämnade hon in en formell ansökan om skilsmässa. Aldrig mer kommer han kunna vakna, sträcka ut handen och veta att hon ligger bredvid. Och därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände.

Jag tänker på hans liknelse när jag nu, sent på fredagskvällen läser att Juholt kallar till presskonferens i ett köpcentrum i Oskarshamn på lördag eftermiddag. Det förväntas att han kommer  att meddela sin avgång från posten som partiledare. Det hela tycks lite kaotiskt just nu.

Och i bakhuvudet hör jag Ezpeletas ord ”därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände”

Det blir intressant att följa utvecklingen.

Uppdaterar: presskonferensen i det Oskarshamska köpcentrat är över, Juholt har avgått, och oavsett hur allt skötts fram till den här punkten så gjorde han det med stil.

SVT missade att direktsända det hela, säger rykten. Stämmer det? Var inte det alldeles osedvanligt klantigt?

Än en gång, att följa utvecklingen blir intressant.

Framtidskommissionen

I SvD belyser Seher Yilmaz och Felix König, ordförande respektive vice ordförande i LSU, medelåldern i den kommission som under ett och ett halvt år ska ägna sig åt att diskutera framtidens frågor och lösningar med siktet inställt på år 2020 och år 2050:

 Bland de namn som räknades upp fanns inte en enda person under 30 – bortsett från Annie Lööf som ju som bekant är partiledare för Centerpartiet. Medelåldern på de utsedda medlemmarna i kommissionen är 47 år. Alla är såklart enastående kompetenta individer, men år 2050 – som kommissionens sikte är inställt på – kommer alltså deras medelålder vara 86 år.

Nu ska arbetet i kommissionen inte hålla på till 2050, utan presenteras redan i mars 2013 (senast) så medelåldern kommer inte ens att befinna sig i närheten av pensionsstrecket när de är färdiga. Men huvudpoängen i artikeln är inte medelåldern på kommissionärerna, utan ungdomsförbundens plats i sammanhanget:

För att den unga generationen ska kunna svara upp mot de krav som kommer ställas på dem under de kommande femtio åren håller det inte att unga exkluderas från påverkan och beslutsfattande. Lanseringen av Framtidskommissionen blev ett alldeles för tydligt exempel på hur regeringen värderar unga och ungdomsorganisationer […] Unga och ungdomsorganisationer får alldeles för ofta höra från övriga samhället att vi är framtiden – att det är vi som kommer forma framtidens samhälle och hantera framtidens utmaningar. […] Med det perspektivet missar man helt att unga och ungdomsorganisationer arbetar för inflytande och påverkan idag, här och nu! Vi hanterar problem och utmaningar som unga står inför, idag.

Vi vet inte mycket om hur framtiden kommer att te sig, egentligen, det bästa vi kan komma med är så väl underbyggda gissningar som möjligt. Vi ser t ex den demografiska utvecklingen, och den indikerar att befolkningsökningen inte består i att det föds fler barn, utan att folk lever längre och är friskare längre. Ett samhälle där många har grått hår och ägnar sina dagar åt att vara lediga skiljer sig på många sätt från ett samhälle där många är under arton och ägnar sina dagar åt att gå i skolan. Men vet vi utifrån detta något om hur framtiden kommer att te sig? Inte egentligen. Det finns alltför många aspekter som spelar in, och ett stort antal möjliga framtider ligger framför oss. Somliga mer oväntade än andra. Ändå måste vi planera för dem, förbereda oss för dem och hantera den av dem som faktiskt kommer.

Därför vore det bra, tycker jag, om Sveriges ungdomsförbund slog sig ner tillsammans (bildligt talat) och funderade över vad de ser. Hur de tänker sig framtiden. Vad de oroar sig för, vad de ser fram mot, hur de vill ha det och hur de absolut inte vill ha det. Vad som behövs nu, i skolan, på arbetsmarknaden, i samhället, i infrastrukturen, i miljön och vad de tänker sig kommer att behövas längre fram. Och sedan berättar detta, för oss med grånande hår, för varandra, för världen och för framtidskommissionen. Det behövs ingen inbjudan, det går bra att sätta igång direkt.

.

.

På väg – igen

Det gavs inget besked om huruvida Projektet blir av eller inte i går. Det gavs inte heller någon vidare möjlighet att presentera sin projektidé för fler än en mycket begränsad skara, efter att vi i en synnerligen rörig process fösts ihop i grupper. Röran utmynnade visserligen i att en mycket kort text om idén sattes upp till allmän beskådan, men jag är långt ifrån säker på att någon faktiskt kommer att kunna beskåda den, eller ta kontakt med mig och tala om att h*n också vill jobba med saken.

Men skulle så vara blir jag glad. Det är bara att hojta till, skicka en budbärare, kasta något på mig, skicka en pappersvala, maila, sända upp röksignaler eller skriva en kommentar här. Jag svarar så fort jag kommer åt.

Ungefär nu är jag på väg igen för ytterligare en dag av vad jag fruktar kommer att vara rörigt flum, kaos med en lots som verkar ha tappat bort sin kompass. Jag hoppas jag tar fel. Jag hoppas strukturen och tanken i det hela istället plötsligt träder fram, synlig, tydlig och uppenbar. Att vi slipper fösas runt, trängas, trampa omkring. Jag hoppas jag lyckas tygla min frustrerade hjärna och rikta den.

Just nu är jag inte så hoppfull, men där finns gott om människor som verkar både kloka och intressanta. Kanske blir det i dag det lossnar. Vi hissar hoppets flagga och visslar på vind.

Navigare necesse est.

.

Twitterpoesi

På vägen hem, väntan på bussen, sysselsatte sig min hjärna med att skriva poesi på Twitter. Efter att ha putsat lite, men bara lite, slår jag ihop tweetsen till en hel liten dikt. Så här blev det:

And there was Darkness.

And in Darkness Order and Chaos grew.

And they fed Darkness.

And Darkness fed them.

Then there was Light.

Light burned away Darkness.

Order hungered.

Chaos hungered.

Chaos engulfed Order.

Order engulfed Chaos.

Balace was no more.

Ljuv musik

Så är det ju

.

Jag har så mycket att prata om just nu att allt liksom tjorvar ihop sig i porten och blir inget alls.

Återkommer om saken.

Kaos i trean

LRs presschef Zoran Alagic riktar min uppmärksamhet på en insändare i tidningen Bohuslänningen:

Om man betänker att det är en tredjeklass som beskrivs i insändaren, så kan man fråga sig hur det kommer att gå för dessa elever längre fram i skolan? Kommer de någonsin kunna hämta in den kunskap de missar nu?

Det låter ju helt förfärligt, vad står det egentligen i insändaren?

Jag kan bara säga att på grund av två pojkars beteende var det totalt omöjligt för läraren – som verkligen försökte – att bedriva någon form av undervisning. De två pojkarna brydde sig inte ett dugg om vad läraren sa.

De tog heller ingen notis om att jag fanns där. För övrigt var även jag nära att träffas av vindruvor som for genom salen i det vindruvekrig som utspelades.

Läraren försökte självklart tala pojkarna till rätta och bad upprepade gånger att de skulle sätta sig på sina platser med mera. Det enda som skedde var att läraren fick helt ofattbara svar, till exempel; ”Jag är inte din slav, jag gör som jag vill” och än värre.

Efter en stund blev de utkörda i korridoren men det blev bara ännu värre även i klassrummet därför att de båda pojkarna skrek och bankade på dörren – som läraren låst – och tog all uppmärksamhet från eleverna. Läraren försökte prata men ingen lyssnade.

När den chockade farfadern efter lektionen talade med läraren fick han beskedet att det enda skolan kunde göra var att tala med föräldrarna, och det hade de redan gjort, till ingen gagn. Jag förstår att farfadern blir lite skärrad, och jag förstår att LR lyfter insändaren.

Men uppriktigt talat, skolan kan och bör göra mycket mer än att tala med föräldrarna, även om detta givetvis också måste göras, och det bör skolan göra, omedelbums. Varken de två gossarna eller övriga elever far väl i den här situationen, och knappast läraren heller. Om detta kaos verkligen är så mycket vardag som farfaderns insändare antyder borde läraren få förstärkning i klassrummet så att både dessa två elever och övriga klassen kan få den uppmärksamhet de behöver. Lärarens ansvar är att säga till, rektors att sätta in resurser och följa upp och försäkra sig om att dessa är tillräckliga och kommunens ansvar i det hela är att punga ut, utan protester.

Och det borde samtliga representanter för lärarfack stötta i istället för att förfära sig och kackla skrämt om förlorad framtid. Eleverna är nio år, att döma ut dem som förlorade redan nu är rent ut sagt dumt.

Eller vad säger ni?

Sänk rösten!

Det talas om 9A högt och lågt just nu, man förfasar sig och lanserar mer eller mindre träffande öknamn både på de sk ‘superpedagogerna’ och de som utsätts för deras uppfostran. I Trelleborgs Allehanda skriver t ex Mattias Karlsson om hur viktigt det är att läraren tar kommandot i klassrummet:

I det första avsnittet försöker läraren Malin få ordning på sina elever, men det går inte bra. En av pedagogerna, Stavros Louca, konstaterar att det tar nästan en halvtimme innan det blir ordning i klassen och Malin kan börja sin undervisning. Det blir många timmar som försvinner på ett läsår, konstaterar han.

(snabb liten avvikelse från ämnet: Notera att Louca nämns ‘pedagogen’ och ges både för och efternamn, medan ‘läraren Malin’ förminskas i både titel och genom att hon reduceras till enbart förnamn. Fundera, om ni vill, över vilken skillnad detta gör i hur vi uppfattar respektive person.)

I debatten pratar man om ‘superpedagogernas’ coaching, man pratar om de diagnostiska prov de använder, man förfasar sig över bristande ledarskap, man pratar om de råd de ger och elevernas kunskapsnivå och stöket och huh så hemskt hur eleverna sitter som hösäckar/det är bra att eleverna inte sitter rakt fram utan ålar omkring lite och man hoppas att det ska ‘bli bättre’. Vi har sett ‘superpedagogernas’ vältrimmade uppvisning av modellen ‘bad cop good cop’ och vi har sett dem demonstrera tips och trix för att få igång lektionen raskare.

Men varför nämner man inte rösten? Har man inte reflekterat över vilken skillnad den gör? Vilken skillnad det gör om samma lärare piper sätt er ner och var tysta högt uppe i halsen i ett nervöst spänt röstläge eller säger samma fras med en avslappnad röst i ett djupare röstläge? Det gör all skillnad i världen, jag lovar!

Prova!

Visst gör det skillnad?

Så relativt enkelt och gratis därtill.

Var är skolinspektionen när man behöver den?

Vet ni om att detta inte är en unik situation? Detta är inte den typiska svenska kommunala högstadieskolan, men den är alltför vanligt förekommande för att det överhuvudtaget någonstans på någon nivå ska vara acceptabelt.

Kommer den nya skolreformen att göra någon skillnad i en skola som denna? Kommer skolinspektionen att lägga ner tillräckliga resurser för att reda ut kaoset? Jag tvivlar, uppriktigt talat, men hoppet är det sista som överger en.

Det är inget fel på eleverna! De flesta av lärarna är sannolikt vettiga och kloka människor när de inte är helt sönderkaosade. Rektorerna är med största sannolikhet tämligen rimliga människor de också.

Men de politiker som har ansvaret är fullkomligt inkompetenta. Tyvärr. Det finns inget vänligt sätt att säga det på.

Kära elever, håll näsan över vattenytan! Det är inte kört. Om kaoset leder till att ni inte kommer in på de utbildningar ni vill komma in på finns det andra vägar att gå.

Christermagister bekymrar sig också.