Ständigt – i rörelse

Karin Boyes dikt I Rörelse har följt mig genom livet, ända sedan jag läste den första gången för många långa år sedan, i en värld som inte längre finns.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag ägnar mina dagar och nätter åt kunskapsutveckling, bildning och lärande. Boyes manande, drivande, lockande, inspirerande ord beskriver väl det viktigaste i allt som har med lärande att göra – det är vägen som är mödan värd. Betygskriterier och kursmål i styrdokument och liknande är ju inte resans mål, men kan om man så önskar liknas vid det ställe där man sover blott en natt innan man bryter upp och fortsätter sitt stora äventyr.

Vägen kröker ju där framme. Vem vet vilka spännande ställen som väntar där bortom?

 

Annonser

Biblioteket

*phew*

Känslan är lite som känslan efter en trevlig fest, när gästerna gått hem och man sitter och bara är, ser sig om på röran omkring sig och funderar över vad man kan vänta med till nästa dag, och vad man måste ta hand om nu. Man är trött, det är skönt att sparka av sig skorna och vifta lite på tårna, kanske gör man sig en kopp kaffe eller te, smakar lite på det sista av efterrätten trots att man egentligen är för mätt.

Biblioteket är inte alls klart än, men konturerna börjar kunna skönjas, vi börjar få en överblick både av hur det kan komma att faktiskt bli och vad vi kommer behöva komplettera med. Belysningsfrågan är intressant, och trots att fönstret är ett norrfönster så behöver vi ha blekningsrisken i åtanke när vi placerar bokhyllorna. Bäddsoffan behöver inte bara placeras så att man kan sitta i den (eller ligga i den, vilket faktiskt är bekvämare) och läsa, den behöver också kunna fällas ut så att nattgäster kan ligga bekvämt, och ta sig upp i halvmörker utan att bryta armar och ben.

Så där behöver finnas golvyta. Och så en matta av trevligt slag. Och belysning. Karusellen kommer att få flytta in dit också. Den är en litterär referens, och ska stå i den svarta hyllan.

Vi är på väg. Inte framme, men på väg. Det finns mål och mening med vår färd, och vägen är mödan värd.

Karin Boye om forskning

I ett samtal hos Mats apropå Johannes Åmans raljanta DN-kommentar om relationen mellan de olika forskningsfalangerna kring digital spelkultur slår det mig att Karin Boyes dikt I Rörelse faktiskt beskriver forskning riktigt bra:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Insikten att vi inte vet allt medför insikten att den världsbild vi har i dag kommer att revideras. Vi upptäcker nya aspekter av saker vi trodde vi visste allt om, och vips öppnar sig helt nya, hittills okända horisonter att utforska.

Ibland känns det tungt när vi ställs inför budskapet att något vi trodde var sant är helt felaktigt, något vi gjort är komplett verkningslöst eller rent av destruktivt. Det är inte alltid lustfyllt och roligt att lära om, att ändra rutiner, att göra på annat sätt. Det kan vara både jobbigt och skrämmande och sorgesamt att behöva se hur det invanda, hemtrevliga, välkända plötsligt förändras framför ens ögon när det ställs i relation till något nytt.

Då kan forskningens käcka uppmaning om uppbrott kännas som ett hån, och man får lust att gräva ner sig och försvara sin position i stället för att packa om sin ränsel, spänna på sig de slitna sandalerna och ge sig ut på vandring. Igen.

 

Processen

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boyes dikt säger det tydligare än jag kan göra, så jag lånar hennes ord för att understryka det som ibland försvinner lite i skolans värld, i synnerhet nu när mål och betyg hamnat lite i fokus: Det är under processen lärandet äger rum.

Målet är den erövrade, uppvisade kunskapen, det är slutet av resan, vägs ände, äventyret avslutat, tack för kaffet och dags att återvända till vardagens grottekvarn. Kanske har man med sig en trofé att hänga på väggen, damma då och då och tänka tillbaka på resan, men resan är över.

Där är inte skolan.

Skolan är äventyret, processen, resan, utvecklingen, lärandet, utforskandet, nyfikenheten, chansen att prova olika sätt att utföra saker och ting, chansen att prova saker och ting man inte provar annars, tillfället att sikta lite högre än man kan nå helt tryggt, spänna bågen lite hårdare än strängen säkert håller för, prova, misslyckas och prova igen, dra nytta av de erfarenheter man gjorde när man missade och lyckas.

Där är skolan.

Tappa inte bort det perspektivet, risken är att det borttappade inte återfinns. Och det vore väldigt synd.