”katedern”

Mitt klassrum är rätt litet, så där finns ingen kateder. Däremot finns där rockhängare, plats för elever, en grekisk urna, en korp, några böcker, Yorrik, en snurra, en tiger, en tamburin, en voododocka och en tavla som ibland hänger upp och ner. Allt detta är fullständigt oundgängligt. Det finns också två whiteboardtavlor, vilka gör att det finns två längst fram och inget längst bak i rummet*, så om jag skulle ha en kateder därinne skulle den nog behöva vara två, en i varje längst fram, och då bleve det fasligt trångt.

Så klassrummet är katederlöst, och jag tror varken utbildningsminister Björklund eller vår egen minister, folkbildningsminister Sabuni, har något att invända mot detta, tror ni?

Nej, jag vet, det är ingen seriös fråga, det har ni helt rätt i. Men jag har en annan, seriösare, fråga.

På samma sätt som mitt sätt att benämna klassrummet ”mitt” indikerar att det är där man hittar mig, att det är mitt ansvar att skapa förutsättningar för lärande därinne, mitt ansvar att eleverna får  möjlighet att få det kursplaner, mål och kriterier lovar dem, den stöttning och de instruktioner de behöver för att kunna ta dessa möjligheter snarare än att jag på något sätt lägger ägaranspråk på klassrummet, indikerar Björklunds ödesdigra ”katederundervisning”, i synnerhet i ljuset av vad som faktiskt sägs i artikeln, t ex att  ”[v]alet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare”, snarare att den lärare som känner att h*n behöver definiera sitt uppdrag gentemot sin arbetsgivare har stöd ända upp på regeringsnivå i detta än att läraren förväntas bedriva sk korvstoppningsundervisning. Ändå har förbryllande många lärare och skoldebattörer valt att argumentera som om det faktiskt varit korvstoppande som förespråkats.

Så min fråga är helt enkelt: har citationstecken verkligen tappat en del av sin vedertagna funktion? När hände det? Var kunde man lära sig mer om det?

*vilket i sin tur leder till att riktningsadverbial kan uppföra sig lite som i en Twilight Zone därinne. Det är trevligt.

Med sådana vänner

behöver man inga fiender.

.

.

Skoldebatten tycks på väg in i ett skyttegravskede, man gräver ner sig och försvarar sina positioner, lobbar granater på varandra och tar principavstånd från den falang man absolut inte vill associeras med. Om man råkar uppfatta att denna faktiskt säger något man inte kan låta bli att instämma i är man exceptionellt noga med att framhålla att det rör sig om hönan Halta Lottas blinda syster som av en tursam slump funnit sig ett korn.

Det är inte det mest konstruktiva sättet att föra debatt. Jag hoppas man lyckas släppa prestigen innan det blir slarvsylta av slagfältet.

.