En liten lort

Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.
”Varför då”, undrade jag.
”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan

Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta hanterar svåra frågor, inte bara om liv och död utan också frågor kring det här med att våga riskera mycket och ibland allt för det man vet är rätt.

I vår verklighet är det sällan bokstavligt talat en drakes eld man riskerar att dra på sig om man rycker åt sig stridsluren och drar till sig uppmärksamheten, men risken att bli ungefär lika bränd finns där. Ändå är det samma val man står inför: att göra det som är nödvändigt, även om det är farligt och skrämmande, att riskera mycket fullt medveten om att man kan förlora det eller att vara en liten lort som ser en annan människa slitas i bitar utan att göra något åt saken. Kanske blir det så ändå, kanske är Tengils makt över Katla större än man trodde, men då har man åtminstone försökt och kan, om man överlever, se sig själv i ögonen i spegeln även i fortsättningen.

Det är tystnaden som gör det riktigt skrämmande, trots att draken nästan ser lite fånig ut, är det inte?