Inte utan min #Kindle

Jag åkte, som varje morgon, buss till jobbet i morse. Och som alltid när jag får en sittplats ville jag försjunka i min bok. Jag är inte den enda på bussen som ägnar mig åt sånt, tvärtom.

En kvinna i min egen ålder, stolt bärande på sitt inbundna ex av ett verk av en av de kvinnliga svenska författarna som då och då porträtteras hemma i sitt (eller en fotostudios, vi behöver inte alltid veta vad som pågår bakom kameran) kök, populära i t ex bokklubbar etc, sneglade med lätt överlägsenhet mot den telefon på vilken den unge mannen intill mig satt och läste en tätskriven text (jag imponeras ständigt av unga ögon som ser de pyttesmå bokstäverna) och kommenterade tydligt hörbart till sin väninna:

Tänk om folk kunde prova att läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook!

Jag vet inte om han läste en bok, men jag anade att jag nog också var inkluderad i den där kommentaren. Inte som en som förväntades nicka instämmande, denna gång, utan som en som också borde läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook. Eftersom den bok jag läste i morse är en av de böcker som finns i mitt digitala bibliotek satt ju jag också där med näsan över skärmen, klickade ibland, skrev ibland som jag har för vana.

Kindle erbjuder mig nämligen utöver möjligeheten att bära med mig en mindre bokhylla också möjligheten att interagera med texten. Ni vet, markera, kommentera, lägga bokmärken.

Min poäng är inte att det på något vis är överlägset att läsa en bok, eller underlägset att umgås med människor via sociala media. Min poäng är att det börjar bli tröttsamt att möta uppfattningen att en slags litteraturutgåva skulle ge större rättigheter till överlägsna fnysningar än andra.

image

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.