i P1

Upprörda röster når mig från såväl bloggosfär som twitter och facebook angående ett program i P1. Jag har inte hört programmet, men fascineras över den upprördhet en tydligen mycket ung persons uttalanden kring den person som städar hemma hos dem väcker. Det tycks röra sig om en tämligen besutten familj, och jag fascineras av den moraliserande tonen i upprördheten. Kommentarerna kan grovt delas in i två kategorier:

1. Man upprörs över den unge personens attityd när h*n pratar om hur underlig/konstig/udda städerskan är, det antyds att det inte bara handlar om en enda bortskämd ung persons inställning utan speglar något större.

2. Man upprörs över det faktum familjen betalar en kvinna från en annan samhällsklass att städa hemma hos familjen. Just det faktum att städaren i fråga är kvinna tycks göra det hela än värre.

Jag hör ekon av den upprörda pigdebatten, av indignation över att den förmögna familjen inte ‘tar reda på sin egen skit’, men mer hör jag något helt annat, något jag inte riktigt får grepp om. De upprörda rösterna påminner mig en del om tant Prüselius upprördhet över Pippis situation

jag har kommit fram till att hon egentligen inte är så elak, hon bara tror att alla barn måste vara lika artiga, rena och tysta som Tommy och Annika. Hon vill rädda Pippi. Hon är väldigt stram och skör och ett offer för sin egen uppfostran, säger Lotta Thorell som gör rollen som Prussiluskan i scenversionen av ”Pippi Långstrump” […] på Nöjesteatern i Malmö [2005].

Jag vet inte riktigt vad det här står för, men jag tror det kan vara intressant att ha dokumenterat den här situationen.

Annonser

Kristdemokrat i safaritankar

Överklassafarin till Saltsjöbaden härförleden möttes av äggkastande, skrikande ungdomar. Nu berättar DN att KDs verksamhetschef Patric Rylander föreslår motsvarande arrangemang, men till ett annat sorts bostadsområde:

Ordagrant har KD-toppen uttryckt sig så här om önskvärda inslag under safarin: ”Bland annat ska det finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”

Att politiker faktiskt ger sig ut i världen och besöker alla slags områden är i sig ingen dum idé alls, men det tycks inte riktigt vara den sortens besök Rylander har i åtanke. Kanske hade han, som han själv säger, bara i åtanke att underhålla sina drygt 800 Facebookvänner?

Visst var det olämpligt uttryckt på det sättet. Framför allt om jag kunde ana vilken spridning det skulle få. Jag skriver i första hand för mina vänner och jag skriver ofta med lite ironi och med glimten i ögat. Ibland blir det kanske lite olämpligt formulerat och det var det kanske den här gången, säger Patric Rylander, med bland annat en filosofie kandidatexamen i idéhistoria och studier i journalistik i sitt cv – och 889 vänner knutna till sitt Facebookkonto.

Men ärligt talat, vid det här laget borde det vara allmänkunskap, i synnerhet bland människor med så offentliga positioner som Rylander, att det man skriver på Facebook är lika offentligt som det man säger i en radiointervju. Så jag tror faktiskt att Rylander skrev detta fullt medveten om att det skulle komma att spridas. Däremot tror jag inte han väntat sig annat än igenkännande och instämmande småskratt – och bara det är skäl nog till att han faktiskt borde besöka de bostadsområden han beskriver.

Inte på safari, för att beglo och låta sig mysrysigt förfäras, utan för att möta och tala med de människor som bor där och upptäcka att de, liksom han, är människor.

Han kanske kan söka inspiration i den unge judiske killen, han som det fortfarande pratas om 2000 år senare?

.

Safari

I SVD läser vi om en safaritur som inte helt uppskattas av alla:

En lördag i slutet av januari planerar förbundet ”Allt åt alla” en busstur till villakvarteren i Solsidan för en ”överklassafari”. Resan innehåller en ”promenad runt i det idylliska rikemansgettot”, informtion om ”hur överklassen bor” och vilka som är personerna bakom lyxvillorna, det rapporterar Nacka Värmdö Posten.

Jag har i olika perioder i mitt liv bott i just den slags områden där rundturer med storögda turister och käcka guider drar fram. Det är inte helt lätt att se autentisk ut vid alla tillfällen, och det känns ibland sådär att möta deras blickar och känna deras besvikelse över hur vanlig och otidstypisk man ser ut. Jag förstår att innevånarna i dessa områden känner sig lite skeptiska till utsikten att beglos ungefär lika diskret som älgarna på Skansen beglos.

Att polisanmäla arrangemanget förtydligade att detta är något man får lära sig leva med, läser vi i Nacka Värmdö Posten:

– Det står var och en fritt att anordna sådant här, säger Ulla Krogh från Nackapolisen.

Liknande bussturer har anordnats på annat håll tidigare, bland annat i välmående områden i Göteborg och i Malmö.

Kanske borde de i stället för att polisanmäla fundera på var de lämpligen skulle kunna placera en kaffeservering med hembakta småkakor? Jag tror det skulle bli en uppskattad avslutning på rundturen.

 

Om bildning

SvDs understreckare, författad av Stig Strömholm, professor em, jur dr och f d rektor vid Uppsala universitet, om Alkibiades, den rasande tjusige, charmige, överdådigt spotske atenske adelsmannen med väl utvecklad känsla för att manövrera och manipulera det sociala och det politiska ränkspelet till sin egen fördel är intressant läsning i sig själv. Alkibiades var trots allt näst intill parodiskt arketypisk i såväl sitt agerande som i sitt sätt att förhålla sig till konsekvenserna av detta.

Men det som mer än något annat fångade mitt öga i artikeln är det lilla inledningsstycket:

Uppsala. Sent 1960-tal. Novemberkväll. En traditionell akademisk fest går mot sitt slut. I ett stilla hörn av lokalen söker sig två åldrade lärde fram till den rätta karakteristiken av en omstridd politiker. De två är inte endast lärda, de är också klassiskt bildade. De öser ur djupa förråd. De döda lever i deras värld. Inifrån cigarröken hörs frammumlade förslag föras fram och förkastas. Men så kommer genombrottet: ”Alkibiades”, säger den ene. ”Naturligtvis!”, svarar den andre: ”Naturligtvis. Alkibiades!” Och mer behöver inte sägas. Båda vet.

För mig är detta en ypperlig illustration av själva poängen med bildning: ”mer behöver inte sägas” De gemensamma referensramarna hos de båda klassiskt bildade herrarna (gissar jag, utifrån att begreppet traditionell används, tidsangivelsen och cigarröken. Det är dock fullt möjligt, om än mindre sannolikt, att en eller båda var kvinnor) medför att båda visste att båda inte bara visste vem Alkibiades var, de visste i vilket sammanhang han verkade, och hade en hygglig uppfattning om hur det sammanhanget såg ut, de visste vilka konsekvenser hans agerande fick, hur han hanterade det och vilka långsiktiga konsekvenser det fick. De visste också, båda två, att den andre hade en uppfattning om att en aspekt i jämförelsen berör hur Alkibiades agerande fick konsekvenser, rent av digra konsekvenser, för människor som förknippades med honom även efter hans död.

Den klassiska bildningen är ofta den första tanken som dyker upp när man funderar på begreppet bildning, trots att begreppet omfattar så mycket mer. Bildning handlar om att inte bara veta ATT allt hänger ihop, utan ha en uppfattning om HUR. För att nå dithän behöver man ha referenspunkter, man behöver veta hur de förhåller sig till varandra och man behöver ha en överblick över sammanhanget. Detaljerna behöver man inte veta, de kan man alltid slå upp, men för att veta vad man ska slå upp behöver man den där överblicken, och uppfattningen om vad som hänger ihop med vad.

Det går inte automatiskt att bli bildad, oavsett i vilken samhällsklass eller socialt sammanhang man föds och växer upp så kostar det tid, ansträngning och möda, men det är med bildning som med allt annat – ju mer man håller på, ju lättare blir det. Och ju mer bildad man blir, ju mer man upptäcker hur saker och ting hänger ihop, ju mer kan man påverka sin egen situation.

Konstigare än så är det inte.

Det övernaturliga klassamhället

Deepedition ställer den viktiga frågan:

Zombie, varulv eller vampyr – vilken samhällsklass är du?

Den fiktiva verkligheten i filmer och litteratur är mer än en spegel av vår verklighet – den speglar vår världsbild, vår syn på verkligheten, samhället och tillvaron. Inte hur det är, utan hur vi uppfattar att det är. Vampyrer, varulvar och zombies, trots att de inte finns i den konkreta världen, är så väl etablerade i vårt medvetna att vi genast identifierar grunddragen även i en sån skruvad variant som t ex Twilightsagan.

Läs hela Deepeditions välskrivna och kloka inlägg. Kanske finner du inte bara dig själv, utan också vilken slags varelse du verkligen har anledning att frukta.

Apropå kulturella markeringar och sånt

Lagom till sommarlovet har kepsdebatten flammat upp igen. Den gör det lite nu och då, Christermagister och Helena von Schantz är ett par av bloggarna som skriver om saken, och det hela tycks ha börjat med en insändare.

En keps eller en mössa är ju i första hand inte ett klädesplagg utan en social signal, en kulturmarkör och inte minst viktig en klassmarkör. Jag hör upprörda röster kämpa mot kepsar, markera mot mössor och säga saker mot slöjor, men jag hör ingen slugga mot slipsar t ex och funderar på hur det kan komma sig.

Kan det vara så att det handlar om vilken kultur det rör sig om, och kanske också vilken klass det handlar om? Det är i sin ordning, rent av önskvärt, att markera sin klass så länge klassen eller kulturen tillhör rätt grupp, men fördömansvärt om kulturen tillhör fel grupp? Att man markerar mot tröjor, väskor, knappar, kepsar etc med olagliga tryck säger jag inget om, detta handlar om annat.

Varför väcker somliga sociala markörer sån upprördhet? Är det markören eller gruppen vi reagerar på?