Svart och vitt

Drogkungen Dudus Cokes har begärts utlämnad från Jamaica till USA, berättar Expressen. Han misstänks ligga bakom inte bara drogsmuggling, utan smugglar också, enligt vad som sägs, vapen och bidrar således till brottslighet, död, våld och misär i USA. Att de vill ha honom utlämnad och få bort honom som aktör är inte alls förvånande.

Men de fattiga på Jamaica vill annorlunda, och ett veritabelt krig har brutit ut i Kingstons slum med många döda, brända polisstationer och kaos. Cokes har finansierat läkarstationer, delar ut matpaket och hans män har sett till att barn kunnat gå till skolan. Många ser honom som ett hopp om en framtid, medan andra krasst konstaterar att Cokes är en del av det korrumperade samhället i Jamaica. Han sägs ha starka kopplingar till det nya regeringspartiet, även om detta nu tycks dra tillbaka sitt stöd till honom och till synes minska Cokes handlingsutrymme.

Det är svårt för oss här på andra sidan jorden, i ett land där vi i många generationer levt ett skyddat och tryggt liv, att sätta oss in i hur verkligheten ser ut för människor i ett land där de sociala klyftorna är hisnande oöverstigbara och utanförskapet innebär hopplöshet. Men innan vi föraktfullt yttrar oss om hur de fattiga som strider för sin Dudus är ‘lika korrumperade allesammans och de har själva satt sig i den här situationen när de ställer sig på hans sida’ vore det snyggt om vi ägnade en stund åt att åtminstone försöka förstå att den som för oss är ond och farlig är för dem lika farlig, men ändå en glimt av hopp.

Hopplösa och hungriga

Den medelålders man ur medelklassen jag talade om nyss, han finns inte. Han är ett hopkok av många människor, och de åsikter han uttrycker har formulerats på många olika sätt. Men det jag vill belysa, det jag tycker är viktigt, är att Sverige är ett klassamhälle, här finns en underklass som har det förbannat kämpigt, och att det här och där, nu och då, uttrycks rent ut att detta är som det ska vara. Somliga säger synbarligen så för att de tjänar mycket pengar på det, andra för att de trivs med sin position. Somliga, tror jag, av okunskap eller naiv övertygelse om att alla, egentligen, har det ungefär som de själva. En och annan, tycks det, för att de har en bestämd känsla av att de som har det sämre än de själva på ett eller annat sätt gjort sig förtjänta av det.

Det finns vägar att ta sig upp i samhället. En väg är kriminalitet, en annan är utbildning. Att ha en hög lägstanivå i svenska skolor är bra för hela samhället eftersom det öppnar den andra vägen för fler, som då slipper välja den första; det gör mig bekymrad när jag hör människor säga, rent ut, att det är som det ska att de hopplösa, hungriga delarna av samhället också har sämre, mer slitna skolor där lärarna får lägre löner och sämre fortbildningsmöjligheter.

Det gör mig bekymrad, och arg. Och när jag blir arg uttrycker jag mig ibland inte så diplomatiskt. Om någon tagit illa upp ber jag om ursäkt, men jag hoppas att jag inte bara sårat, utan kanske retat någon tanke någonstans också.

Livet är ett lotteri

och för många tycks det vara ett livslångt trauma att andra har det bättre, suckade den medelålders medelklassmannen. Och visst är det så – livet är ett lotteri.

Somliga växer upp i kommuner där politiker och tjänstemän satsar pengar på skolan och utbildningen, där lärarlyftet ses som en möjlighet att ta till vara och eleverna som framtida tillgångar. Andra växer upp i kommuner där fortbildning ses som en onödig utgift, fullständigt lika onödig som att täta klassrumstak eller låta elever dricka mjölk till maten.

Somliga föds som barn till ensamstående arbetslösa mammor med en nästan magisk förmåga att ge sina barn harmoni och styrka ändå, andra föds i familjer där föräldrarnas styrka inte räcker till för att hålla modet uppe när pengarna inte räcker. Ytterligare andra föds i familjer där båda föräldrarna har välbetalda jobb och gott om tid och möjlighet att ge sitt barn både upplevelser och god utbildning, oavsett hur kommunen de bor i väljer att prioritera.

Skolan är inte den stora utjämnare, men är det verkligen för mycket begärt att alla ungar i svensk skola åtminstone har ett helt tak över huvudet och lärare som har reell möjlighet att hålla sig uppdaterade både med forskning och utveckling inom sitt ämnesområde? Oavsett vilken kommun de råkar bo i?

Jag tycker inte det, vad tycker du?

Var är vi?

Via Mats hittar jag till Kristina Alexanderson vidare till Techrisk vidare till Stjärnkikarna och bekantar mig närmare med de rätt fåniga uttrycken digitala infödingar och digital turist.

Jag har stött på uttrycken tidigare men inte i tillräckligt seriösa sammanhang för att överhuvudtaget ta dem på allvar, utan mest betraktat dem som lite skämtsamma liknelser. Jag borde vetat bättre.

Detta är Etablerade Begrepp, myntade av den internationally acclaimed speaker, writer, consultant, and designer in the critical areas of education and learning (den ödmjuka presentationen från hans egen hemsida) Marc Prensky. Det ges ut böcker om begreppen. Det ges tydligen konferenser utifrån dem. Mediarådet och Kulturdepartementet reser land och rike runt i syfte att

minska den digitala klyftan mellan generationerna och gästerna får chans att fråga digitalt aktiva ungdomar om vad de gör

Jisses! Mats formulerar sig väl:

Vi som inte är infödingar tilldelar oss rollen av ”turister” och det blir problematiskt om turisterna ska värdera ”infödingarnas” prestationer utifrån våra värderingar. Jag tror att det skulle kunna kallas ”etnocentrism” eller i värsta fall ”kolonialism”

och Kristina Alexanderson likaså:

Jag undrar dessutom ständigt i vilket annat sammanhang får vi använda ordet ”infödingar”? Vad säger det om synsättet unga? På ”the natives”? På infödingarna?

Internet handlar om kommunikation, inte antropologi. Det är ingen främmande plats, utan en del av den värld där vi alla lever. Begrepp som turister och infödingar må ses som lite lustiga, nästan lite gulliga, men de är inte okomplicerade begrepp något av dem. Mellan turisten och infödingen finns en ekonomiskt, kulturell och geografisk avgrund, om de så står en decimeter ifrån varandra på samma soliga strand, och inget av dem är särskilt smickrande. Turister jämförs med fiskmåsar, flockar av nedskräpande, skränande sopätare, och infödingar innehåller bilden av det primitiva, naiva naturbarnet som storögd betraktar den blekfete turisten.

Är det verkligen så vår regering tycker att vi bör se på varandra varandra?

Frihet och rättvisa

Martin Ezpeleta skriver pedagogiskt om  Sveriges övergång från rättvisesamhälle till frihetssamhälle.

Jag förstår att i ett land med så stark statligt inflytande utvecklar medborgarna en hatkärlek till myndigheterna. En blandning av beroende och motstånd. Ni vill bryta er loss från förmynderiet utan att förlora tryggheten. Därför beter ni er idag som pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan.

Det är en utmärkt beskrivning, är det inte? Vi vill ha friheten att själva avgöra hur vi ska agera, och ingen jävel ska lägga sig i det; samtidigt vill vi ha tryggheten att andras handlingar kontrolleras, in i minsta detalj, och att deras agerande hålls inom strikta ramar. Utan att vår egen personliga frihet begränsas.

Vilket leder till ett väldigt splittrat samhälle där vi blänger misstänksamt på varandra, där vi misstror varandra och är rädda för varandra. Där vi kontrollerar varandra, både med gammeldags fördömande moral och med moderna övervakningsmetoder. Ett samhälle där vi sålt vår trygghet för pengar. Ezpeleta visar tydligt varför vi inte kommer undan detta:

vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla.

Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.

Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.

Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.

Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.

Och Sverige går tyvärr i fel riktning.