Lördag på @hvilan

Det är folkhögskolans dag i dag, och många folkhögskolor, inklusive Hvilan, höll öppet hus. För min del innebar det studiestöd i fyllt klassrum. Utanför sken solen från strålande blå himmel, det var varm och vårligt, blommorna slår ut, löven spricker, gräsmattorna grönskar.

Personligen har jag inga invändningar mot att spendera en sådan dag i klassrummet med norrfönster, med fönstret öppet och sval luft strömmande in, kaffe och kakor och trivsamt studerande, men jag vill ge varenda deltagande kursdeltagare en eloge för att de steg upp och åkte till skolan en lördag. Alla hade inte möjlighet att delta, en del av dem som deltog kunde bara delta en del av dagen, och det är inte mycket att säga om den saken. Även kursdeltagare har privata liv, barn, jobb, familjer, aktiviter , sociala event och planer en lördag, somligt går att boka om, annat inte.

Jag skrev i sociala media lite stolt skämtsamt sådär om hur flera kursdeltagare inte var helt redo att ge sig iväg när dagen var över, och fick vänligt uppmuntrande kommentar om att jag inte får glömma min egen del i detta, utan ‘ta åt mig’. Och som den paradregnare jag är tackade jag för den vänliga tanken, men förklarade också att jag bara gör mitt jobb. Inte för att på något vis sätta något ljus under någon skäppa, varken min egen eller någon annans. Tvärtom, men jag ville fästa fokus dels på att det jag gör inte är exceptionellt, utan bara det arbete jag är anställd att göra; dels på att det faktiskt inte var min egen prestation jag ville lyfta fram, utan kursdeltagarnas formidabla studiemotivation en solig vårlördageftermiddag.

Tack för idag!

kaffehusklassrum

Annonser

Att använda erfarenheter från spel i undervisningen #blogg100

För att göra en lång historia kort: en film av ett skeende visades på en konferens i akt och mening att illustrera det föreläsningen handlade om. En betydelsefull del av skeendet var hur betydelsefullt World of Warcraft var för en av deltagarna i samtalet, en elev. Lika betydelsfullt var hur lite den andre samtalsdeltagaren, en lärare, förstod av på vilket sätt spelet var betydelsefullt. Den förste förklarade, väldigt översiktligt, och smått vilseledande, och den andre försökte sedan föra ett samtal utifrån detta.

Det gick sådär.

En stund senare tog någon upp den tanke som ofta guppar omkring som ett glatt litet flöte i samtal om spel och skola ‘Tänk om man kunde använda det eleven gör i spelet i undervisningen. Då skulle det ju bli mycket mer givande lektioner, anknyta till det eleven vill göra och tycker är roligt. Det ingår ju säkert engelska och sånt och …. matte, det är säkert en massa räknande. Tänk att använda det i undervisningen, då skulle eleven känna att vi anknöt till hens verklighet.’

Jag sa inget, det var inte tid att ge en förklaring till vad det var eleven i filmen inte sagt och inte nämnt och inte förklarat. Hur det som gör spelet speciellt och betydelsefullt oftare är människorna man spelar med, nätverken som uppstår, samarbetet, mötena med nya människor och synergin. Det som främst utmärker spelande elever i mitt klassrum är mycket sällan de mörka skuggorna under ögonen, den dåliga hållningen eller den asociala förmågan som ofta påtalas som karaktäristiska hos spelare.

Nej, det som tydligare än något sticker ut är de spelande elevernas samarbetsförmåga – deras förmåga att snabbt bilda en fungerande grupp, närmast intuitivt se till att ansvaret fördelas och förvaltas, smidigt bedriva en välfungerande kommunikation inom gruppen, rutinerat ta in nya deltagare och sätta in dem i arbetsuppgifterna, generöst dela med sig av sin egen tid, behålla fokuset på målet utan att förlora överblicken över vägen dit.

Däremot är det inte speciellt mycket matte i World of Warcraft.

Mobiler i klassrum

Uttråkade elever har alltid setts som ett problem, främst för att uttråkade elever sällan är oförargliga, diskreta elever som sitter stilla och är tysta. Tvärtom – uttråkade elever har ofta för vana att sysselsätta sig. De pratar, tittar ut genom fönstret, spelar luffarschack, dagdrömmer, ritar, leker med varandra, stökar och bökar och rätt som det är stör di. I dag tillkommer smartphones, och uttråkade elever har möjlighet att träffas på Facebook, på Instagram, på Snapchat etc utan att behöva lämna lektionssalen.

Och många lärare är besvärade av detta. Många föräldrar är också besvärade av detta, och det förekommer förslag om att samla in mobiler, om mobildagis, om inlåsning i skåp (företrädesvis är det mobilerna som föreslås låsas in, snarare än eleverna), om mobilförbud även på raster eftersom eleverna inte leker på samma sätt i dag som barn leker i Bullerbyfilmerna.

Jag är besvärad av detta.

Främst därför att i år, i nådens år 2014, borde vi ha nått det utvecklingsstadium där vi slutar se mobiler som besjälade förmål med magiska förmågor. Det är inte alls mobilerna som gör så att eleverna är uttråkade på lektionerna. Mobilerna är bara digitala enheter helt utan själ, de bara finns. Det handlar i stället om att eleverna av olika anledningar inte finner lektionen intressant. Det kan bero på bristande förkunskaper, det kan bero på illa planerad undervisning, det kan bero på för låg nivå på undervisningen, det kan bero på att de hör illa, att de inte ser vad som händer.  Det kan bero på saker som ligger utanför det som händer i klassrummet, det kan bero på att de är hungriga, sömniga, att det är för varmt, för kallt eller att läraren helt enkelt är tråkig.

image

Ljus i klassrummet

Nu har jag köpt ljus till min nya ljusstake också. Jag funderade en hel del på det här med färgen, kopparfärgade ljus, silverfärgade ljus, svarta ljus, jag övervägde rent av vita men fastnade till slut för en slags havregrynsgrötfärgade rätt korta ljus:

Vad tycker ni? Visst är den lite fin? Jag har så vackra fönster i mitt klassrum, och en jättestor ek utanför som silar även ljuset en sån här solig dag till ett behagligt dunkel.

 

Klassrumsinredning

Ser man på, jag kom ihåg. Så här ser den ut, jag har inte skaffat ljus ännu, har lite svårt att bestämma mig för att det verkligen ska vara såna där vanliga, vita?

#skolchatt om konflikter och undervisningstid

Som varje vecka innebär torsdag #skolchatt och denna vecka pratar vi om den balansakt det innebär att hantera konflikter mellan elever samtidigt som man värnar övriga elevers undervisningstid. Jag tror de flesta lärare känner igen dilemmat, man ser något, hör något, anar något mer eller mindre subtilt i klassrummet, men skulle vara tvungen att lämna resten av klassen vind för våg för att ta tag i det. Eftersom man är en människa och inte kan vara på flera ställen samtidigt tvingas man välja bort det ena eller det andra, trots att båda är angelägna.

Vad gör man?

Det pratar vi om i #skolchatt, 20.00 den 16 februari.

Det röda läppstiftet

Det var en gång en elev som hade lite problem med sin hörsel. Inte så mycket att h*n behövde använda hörapparat, men tillräckligt mycket för att h*n behövde sitta nära läraren för att höra vad som sades. Eleven var lite blyg med detta, så det tog ett tag innan jag räknade ut vad det handlade om.

Så föll det sig en dag att jag fick lust att sätta på mig mitt röda favoritläppstift när jag gick in i klassrummet. Jag vet inte om det var för att jag var ovanligt trött och ville se lite piggare ut, eller om jag var ovanligt glad och ville visa det, eller om jag kanske bara råkade få ögonen på det innan jag gick in. Det kan ju göra detsamma, poängen var att jag satte på mig det.

(jag har lånat bilden, ett klick för er till källan)

Efter lektionen log eleven mot mig och sa:

Vet du vad? När du har det där röda läppstiftet så hör jag dig mycket bättre!

Egentligen är det ju fullständigt logiskt, när man tänker på saken – med röda läppar syns det tydligare vad det är jag säger, och för den som har svårt att fånga upp de rörelser i luften jag åsamkar när jag formar orden gör det röda det lättare att följa själva formandet. Varför har jag aldrig tänkt på det innan?