Lärare, du har ingen aning

Sara Lövestam påminner oss i sitt inlägg på LR-bloggen om något som borde vara självklart men under pågående match så ofta blir bortglömt: Vi har inte en aning om vem som faktiskt sitter där framför oss i klassrummet. Hur öppen vi än upplever att människan vi möter är finns där alltid fler aspekter som hen av en eller annan anledning inte nämner för oss.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjuntipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om ”de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. ”Vi” ska inte acceptera ”dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Det är viktigt att vi påminner oss om detta då och då – det är så mycket vi inte vet om människor omkring oss. Oavsett hur väl vi tycker oss känna eleverna i våra klassrum, oavsett hur god relation vi upplever oss ha med dem så finns det saker och ting de väljer att inte dela med oss. Av olika skäl – rädsla för hur det skulle tas emot, dåliga erfarenheter, det upplevs som för privat, kanske har vi helt enkelt inte med saken att göra.  Oavsett skäl måste vi förhålla oss till att så är fallet, och bemöta med varje enskild elev och dennes situation med respekt.

Det är ett gott råd Sara Lövestam ger oss, och inte bara för klassrummet – alla människor vi möter håller delar av sitt liv privat, liksom vi själva gör det. Att påminna sig om att vi inte har en aning om hur dessa delar faktiskt ser ut titt som tätt minskar risken att man oavsiktligt kör en bildlig armbåge i näsbenet på en medmänniska.

Klassrumsinredning

Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.

Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.

Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.

‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’

Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.

Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.

#skolchatt

Kalendern slår än en gång torsdag, och klockan 20.00 i kväll är det, som traditioner bjuder, #skolchatt.

Denna vecka modererar @helvons chatten där vi kommer att prata om det ständigt aktuella ämnet klasstorlekar. Gör det någon skillnad hur stor klassen är? För eleverna? För lärarna? Är det olika i olika ämnen? Olika åldrar? Beror det på lokalen? Är det olika olika tider på dagen? Kan en klass vara för liten? Vad säger forskningen, egentligen, och vad säger erfarenheten?

Min egen erfarenhet är att det inte går att ge ett generellt svår på frågan – alltför många aspekter spelar in. Ämne, den genomsnittliga nivån på förkunskaper i gruppen, spridningen i förkunskaper, elevernas studieerfarenhet, studieteknik och förväntningar på både kurs, grupp och lärare, gruppens arbetssätt, individernas arbetssätt, rummet man befinner sig i, längden på kursen, hur ofta man träffas, hur långa lektionspassen är, vad som händer däremellan, vilken tid på dagen och vilken dag i veckan passen ligger. Ibland är en grupp på tio alldeles för stor, ibland är en grupp på 20 i minsta laget.

Vi ses i kväll, klockan 20.00!

Förstår du? – Nej? – Underbart!

Det finns överallt runtom i klassrum och skolor här i världen elever som sitter och inte alls förstår vad läraren menar eller vill ha sagt. Det finns också de som förstår det mesta men inte allt, eller skulle vilja ha en detalj eller två förtydligad. Det betyder varken att läraren är en klant eller att eleven är av ett sällsynt korkat släkte, det betyder bara att just detta gick inte fram.

Orsaken kan vara en eller flera av ungefär hur många som helst olika orsaker – kanske vände sig läraren mot tavlan i ett kritiskt ögonblick och därför hörde inte eleven, kanske använde läraren en färg på pennan för att skriva på tavlan som eleven har svårt att uppfatta. Kanske sa någon något till eleven och distraherade denne, kanske har inte eleven de förkunskaper som behövs för att förstå det som gåtts igenom. Kanske har eleven huvudvärk, eller läraren är förkyld och svårare än vanligt att förstå. Kanske distraherades eleven av hur klädsam lärarens nya frisyr är, eller kanske satt h*n och funderade ett ögonblick över sitt eget förestående frisörbesök. Kanske råkade eleven drömma sig bort ett ögonblick, eller kanske är det ett extra klurig moment det handlar om. Kanske beror det på något helt annat.

Vad det beror på är inte viktigt i det här sammanhanget. Det som är viktigt är att det händer, varje dag, flera gånger om dagen, i massor med klassrum på ungefär samma gång. Det är helt som det ska i en skola där lärande pågår. Man förstår inte allt första gången man hör det. Somligt förstår man först sjuttonde gången man hör det, eller hundrafjärde, eller åttatusenniohundratolfte gången man hör det, när man fått en massa andra bitar av kartan på plats att sätta det i relation till. Helt som det ska, fullständigt normalt på alla sätt och vis.

Som lärare försöker man försäkra sig om att man uttryckt sig begripligt på mångahanda vis – man frågar, man låter dem öva och pröva själva, man låter dem diskutera och lyssnar på vad de säger, man kanske låter dem skriva prov, man ger dem texter att läsa och fler exempel och repeterar och så vidare. Och rätt som det är kommer man fram till att en elev som nickat och försäkrat att johodå, h*n förstår precis, h*n vet precis vad h*n ska göra och vi pratat om, inga problem i själva verket inte alls förstått, men valt att inte tala om det. Det kan bero på det ena eller det andra, tidigare dåliga erfarenheter, svag självkänsla, kommentarer från andra elever i klassrummet, klasshierarki, blyghet eller något helt annat. Oavsett orsaken är det ett stort bekymmer, framför allt för eleven själv men också för läraren.

Därför händer det ibland att jag utbrister i ett jublande Underbart! när en elev svarar nej när jag frågar om h*n förstått. Ty detta nej är ett stort steg framåt för den som tidigare sagt ja, vare sig h*n förstått eller inte. Plötsligt tar eleven själv ansvar för sitt lärande, plötsligt litar eleven så mycket på läraren att h*n vågar visa sin okunskap, och plötsligt visar eleven för övriga i klassrummet att det är helt ok att kräva en förklaring till om man behöver. Ja, det är mer än helt ok, det är rent av att rekommendera.

Att våga fråga har stor betydelse, och tro mig, lärare gillar att få frågor. En elev som ställer frågor ser, från lärarhåll, nyfiken, intresserad och kunskapssökande ut, och varje gång ett elevansikte skiner upp i det Aha! som visar att bitarna fallit på plats och mönstret blir synligt så tänds en stjärna i lärarens själ.

Det är helt sant. Fråga får ni höra.

Självreflektion

Om man, som lärare, gång efter annan upplever att övervägande del av flickorna i de grupper man undervisar gör vad de förväntas, de gör sina läxor, har med sig det de förväntas ha med sig i klassrummet, kommer i tid, tar ansvar för sin inlärning, arbetar om sina texter etc medan övervägande andel pojkar i de grupper där man undervisar gör stört tvärtom, kommer försent om de kommer alls, aldrig lämnar in läxor, inte klarar eller är intresserade av att arbeta i grupp, tråkar tjejerna när de gör det de ska och i största allmänhet uppför sig som pajaser istället för som välartade skolelever – borde man inte som lärare ägna en stund åt att reflektera över sitt eget arbetssätt då?

Eller är det faktiskt så att ungefär hälften av de svenska skolungdomarna är för omogna för att klara av skolan? Det förefaller osannolikt.

.

Lärarklädsel

Hos Magdalena Ribbing lyfts frågan om lärarklädsel. Någon som säger sig arbeta som gymnasielärare ställer frågan:

Hur klär man sig lämpligt som lärare?

Diskussionen är inte ny. Skolans roll som normupprätthållare i samhället är ständigt aktuell. Som lärare i klassrummet representerar man ju inte bara sig själv, utan samtidigt skolan och samhället. Man är på samma gång förebild och auktoritet, inspiratör och instruktör. Hur man klär sig påverkar givetvis hur man uppfattas av eleverna, och Ribbings svar visar att även hon förstår det:

En nonchalant eller utpräglat eller desperat modeklädd lärare ger fel signaler till eleverna. En lärare i trasiga modejeans och T-shirt eller liknande fritidsklädsel visar sina elever – säkert oavsiktligt – bristande respekt och får svårt att kräva respekt från eleverna. En lärare klädd i urringad top och minikjol visar sina elever att modet är viktigare än eleverna; man är inte klädd som på privat bjudning eller diskotek när man undervisar.

Samtidigt som man bör hålla detta i minnet bör man också hålla i minnet att det bland annat är genom sin klädsel man ger eleverna en möjlighet att identifiera sig med lärare, att knyta an. Det gör man inte genom att försöka klä sig som dem, det blir bara larvigt och pinsamt. Nej, det gör man genom att klä sig i kläder man trivs med och känner sig hemma i, utan att propagera för att den ena eller den andra stilen är rätt. En modeintresserad lärare signalerar inte automatiskt att modet är intressantare än eleverna – signalen, om läraren är professionell i sitt arbete, blir snarare att man inte behöver ge avkall på sitt modeintresse, eller musikintresse, eller idrottsintresse eller vilka intressen eleverna i klassen nu råkar ha, bara för att bli vuxen. Det går att kombinera. Det går att vara vuxen, att ha ett riktigt jobb, att ‘bli något’ och ändå ha kvar sina intressen.

Det är en värdefull insikt.