Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.
Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.
Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.
‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’
Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.
Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.
En gång för ganska länge sedan nu blev jag ombedd att skriva om en lärare som betytt mycket för mig. Nu är det dags.
Valet var enkelt, så enkelt att det knappt var något val. Jag har haft förmånen att möta många duktiga, fantastiska, inspirerande lärare genom åren, ända från början när jag var en liten förstagluttare, men en höjer sig över alla andra.
Så låt mig säga några ord om en skicklig, generös, rolig, vänlig, omtänksam och ohyggligt orimligt kunnig lärare som fortsätter inspirera och stötta och vara betydelsefull för mig än i dag, många år efter att vi befann oss i samma klassrum.
Hans förmåga att omedelbart, bara genom sitt sätt att göra entré i klassrummet, skapa en tillåtande, kommunikativ och kreativ stämning bär jag med mig som en liten glödande ädelsten i mitt hjärta varje gång jag själv går in i ett klassrum. Han har en vana att glittra berömmande med ögonen åt den student som försöker lite extra, så att studenten vet att ansträngningen noteras, samtidigt som han med hjälp av samtal, frågor och små uppmuntrande kommentarer inkluderar alla i klassrummet och leder tankegångarna vidare, diskret antyder vilka vägar som redan prövats och definitivt är återvändsgränder och vilka som lönar sig att utforska.
Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.
Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend […] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.
Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer […]
Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.
Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.
Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.
Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21”, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):
Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.
Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.
Frostberg fortsätter:
På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.
Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.
Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?
Vid en standardlektion i mitt klassrum finns det bord och stolar, det finns whiteboardtavlor och (oftast) pennor till dessa. Det finns pennor till elever, och papper, det finns en dödskalle, en gunghäst, dikter på väggarna, en helvetestratt, ordböcker och annat som är användbart i lärandesituationen. Det finns trådlöst internet, där finns elever, och så finns jag där.
Allt som finns där inne finns där för att göra elevernas kunskapsutvecklingssituation så gynnsam som jag någonsin kan.
När jag befinner mig i klassrummet vinnlägger jag mig om att befinna mig i klassrummet, med just den klass och de elever som befinner sig där just då. Jag är inte den sortens lärare som kan låta kroppen befinna sig i klassrummet och hålla en rutingenomgång om t ex skillnaden mellan ackusativobjekt och dativobjekt samtidigt som jag mentalt befinner mig i arbetsrummet och förbereder nästa lektion, eller befinner mig på eftermiddagens konferens, eller på kvällens sociala event eller någon annanstans.
Missförstå mig inte, jag lägger ingen värdering i detta. Jag säger bara att jag är inte den sortens lärare som kan låta mitt sinne planera inför nästa lektion eller eftermiddagens konferens eller kvällens matlagning etc samtidigt som jag håller en rutinlektion. Jag funkar inte så.
Däremot är jag lite nyfiken – hur är det med er? Var befinner ni er mentalt när kroppen står i klassrummet och undervisar, eller eleverna jobbar själva med uppgifter av något slag?
Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:
Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:
Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?
Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.
En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.
Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:
Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.
Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.
Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.
Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.
.
Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.
Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.
En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.
I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.
Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen. Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.
förstår jag inte hur det kan finnas en självmotsättning mellan ett hyggligt umgängesklimat i klassrummet och kunskapsinhämtande. De tycks i min sinnevärld gå hand i hand, men av det jag uppfattar av debatten kring ämnet (jag har inte riktigt tid att lyssna så noga just nu så jag hör törhända fel) tycks man som lärare vara nödd och tvungen att satsa på det ena, och således välja bort det andra.
You're no different to me 