#skolchatt

Kalendern slår än en gång torsdag, och klockan 20.00 i kväll är det, som traditioner bjuder, #skolchatt.

Denna vecka modererar @helvons chatten där vi kommer att prata om det ständigt aktuella ämnet klasstorlekar. Gör det någon skillnad hur stor klassen är? För eleverna? För lärarna? Är det olika i olika ämnen? Olika åldrar? Beror det på lokalen? Är det olika olika tider på dagen? Kan en klass vara för liten? Vad säger forskningen, egentligen, och vad säger erfarenheten?

Min egen erfarenhet är att det inte går att ge ett generellt svår på frågan – alltför många aspekter spelar in. Ämne, den genomsnittliga nivån på förkunskaper i gruppen, spridningen i förkunskaper, elevernas studieerfarenhet, studieteknik och förväntningar på både kurs, grupp och lärare, gruppens arbetssätt, individernas arbetssätt, rummet man befinner sig i, längden på kursen, hur ofta man träffas, hur långa lektionspassen är, vad som händer däremellan, vilken tid på dagen och vilken dag i veckan passen ligger. Ibland är en grupp på tio alldeles för stor, ibland är en grupp på 20 i minsta laget.

Vi ses i kväll, klockan 20.00!

Lärare, var är du?

Vid en standardlektion i mitt klassrum finns det bord och stolar, det finns whiteboardtavlor och (oftast) pennor till dessa. Det finns pennor till elever, och papper, det finns en dödskalle, en gunghäst, dikter på väggarna, en helvetestratt, ordböcker och annat som är användbart i lärandesituationen. Det finns trådlöst internet, där finns elever, och så finns jag där.

Allt som finns där inne finns där för att göra elevernas kunskapsutvecklingssituation så gynnsam som jag någonsin kan.

När jag befinner mig i klassrummet vinnlägger jag mig om att befinna mig i klassrummet, med just den klass och de elever som befinner sig där just då. Jag är inte den sortens lärare som kan låta kroppen befinna sig i klassrummet och hålla en rutingenomgång om t ex skillnaden mellan ackusativobjekt och dativobjekt samtidigt som jag mentalt befinner mig i arbetsrummet och förbereder nästa lektion, eller befinner mig på eftermiddagens konferens, eller på kvällens sociala event eller någon annanstans.

Missförstå mig inte, jag lägger ingen värdering i detta. Jag säger bara att jag är inte den sortens lärare som kan låta mitt sinne planera inför nästa lektion eller eftermiddagens konferens eller kvällens matlagning etc samtidigt som jag håller en rutinlektion. Jag funkar inte så.

Däremot är jag lite nyfiken – hur är det med er? Var befinner ni er mentalt när kroppen står i klassrummet och undervisar, eller eleverna jobbar själva med uppgifter av något slag?

Lärarklädsel

Hos Magdalena Ribbing lyfts frågan om lärarklädsel. Någon som säger sig arbeta som gymnasielärare ställer frågan:

Hur klär man sig lämpligt som lärare?

Diskussionen är inte ny. Skolans roll som normupprätthållare i samhället är ständigt aktuell. Som lärare i klassrummet representerar man ju inte bara sig själv, utan samtidigt skolan och samhället. Man är på samma gång förebild och auktoritet, inspiratör och instruktör. Hur man klär sig påverkar givetvis hur man uppfattas av eleverna, och Ribbings svar visar att även hon förstår det:

En nonchalant eller utpräglat eller desperat modeklädd lärare ger fel signaler till eleverna. En lärare i trasiga modejeans och T-shirt eller liknande fritidsklädsel visar sina elever – säkert oavsiktligt – bristande respekt och får svårt att kräva respekt från eleverna. En lärare klädd i urringad top och minikjol visar sina elever att modet är viktigare än eleverna; man är inte klädd som på privat bjudning eller diskotek när man undervisar.

Samtidigt som man bör hålla detta i minnet bör man också hålla i minnet att det bland annat är genom sin klädsel man ger eleverna en möjlighet att identifiera sig med lärare, att knyta an. Det gör man inte genom att försöka klä sig som dem, det blir bara larvigt och pinsamt. Nej, det gör man genom att klä sig i kläder man trivs med och känner sig hemma i, utan att propagera för att den ena eller den andra stilen är rätt. En modeintresserad lärare signalerar inte automatiskt att modet är intressantare än eleverna – signalen, om läraren är professionell i sitt arbete, blir snarare att man inte behöver ge avkall på sitt modeintresse, eller musikintresse, eller idrottsintresse eller vilka intressen eleverna i klassen nu råkar ha, bara för att bli vuxen. Det går att kombinera. Det går att vara vuxen, att ha ett riktigt jobb, att ‘bli något’ och ändå ha kvar sina intressen.

Det är en värdefull insikt.