Väderläget är värt att notera, och värt att reflektera över. Inte sen sjuttonhundratalet, hörde jag sägas.
klimat
Och resten av butiken då?
Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:
Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tiotusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?
Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.
Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann
inte genererar djurplågeri och miljögifter. Som inte gör hål i atmosfären och ödelägger jordar.
Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.
Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van hedrar [sic] djur.
Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.
Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.
Med trots allt vänlig hälsning
Morrica dystopiker
Utan kött i påsk
Inte för att jag äter kött annars heller, men visst gör det sig som rubrik?
Den köttfria påskmiddagen i går var, som traditionen bjuder här i hushållet, uppsluppen, riklig och informell, och slutade, lika traditionsenligt, i matkoma med folk spridda över diverse möbler.
Det var inte alls det jag skulle skriva om, men det är trevligt att tänka på.
Jag tänkte prata lite om det här med att handla mat. Jag tycker mig urskilja ett mönster i de matvarubutiker jag frekventerar, och min känsla är att mönstret blir allt tydligare. Det handlar om utbudet av ekologiska varor, och jag undrar om det är fler som noterat samma sak?
Jag har tidigare reflekterat över hur de ekologiska varorna placerats vid sidan av, som det obskyra alternativet för lite udda kunder. Det börjar ändras, har ni lagt märke till det? Låt oss ta ett aktuellt exempel: ägg.
Ekologiska ägg har funnits att få tag i ett tag nu. De brukade stå högst upp, lite otillgängliga för en som är tre äpplen hög, ungefär 1,5 gång så dyra som de andra. Numera ser situationen annorlunda ut. Det finns i många butiker flera olika förpackningar ekologiska ägg, både med storlekssorterade ägg och med olika antal ägg, och de kostar varken mer eller mindre än de icke ekologiska, och de är placerade i ögonhöjd, lätt tillgängliga för de flesta.
Detta gör mig glad. Och som inte det vore nog:
Utbudet av ekologiska varor av alla slag ökar, de ekologiska varorna flyttat från Obskyra Hörnan till Vardagshyllan, priserna sjunker från Exklusivt Lyxalternativ till Vardagsnivå. Och de ekologiska varorna tar slut först!
Detta gör mig pirrande glad. Ty jag tolkar det som att människor omkring mig, vackra Vardagsgrå, Vardagströtta Vardagsmänniskor som handlar sin Vardagsmat börjar Vardagsvälja de ekologiska varorna!
Hurra!
Godmorgon, klimatberoende mänsklighet
Expressens Ann-Charlotte Marteus är en av många röster som nu reflekterar offentligt över att det nog ändå är så att klimatförändringarna inte riktigt är så bagatellartat oförarliga som man föreställt sig, och att konsekvenserna av dessa nog kan komma att sträcka sig förbi sköldpaddor i Öresund och vindruvor i Mälardalen när allt kommer omkring:
Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: ”Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag.” Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.
Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!
Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant ”ett litet exportberoende land”.
Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.
Marteus har läst och refererar till en artikel i SvD där bland andra Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet talar om vad det här med fyra graders förändring av temperaturen faktiskt innebär:
Världen är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader, med oöverblickbara konsekvenser som följd. Skulle vi i stället mött en sänkning på lika många grader – minus fyra – hade vi fått en ny istid.
Ändå blev det inte just mycket mer än en tumme av klimatavtalet som slöts. Föga förvånande, kanske, ty det ligger mycket i det som sägs i de avslutande delarna av SvD-artikeln:
Utvecklingen under de senaste århundradena går att förklara på fler sätt. Psykologiskt handlar det om att vi faktiskt tyckt att välfärdsresan lönat sig:
–Vi vet att vi förorenar, utarmar, avskogar och värmer upp. Men tittar vi ut genom fönstret ser det ganska stabilt ut; planeten har tillsynes stått ut med våra påfrestningar, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.
Starten på vår civilisations enorma framsteg kom, menar han, när vi började bruka jorden. Under istiden hade vi inte samma möjligheter. Det har vi inte heller i en fyra grader varmare värld.
–Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever.
Hur många som överlever. Det är en ödesmättad formulering.
Är det då som Marteus skriver, Game Over? Har vi passerat den ödesdigra brytpunkt där vi inte längre kan göra något för att rädda situationen? Är det kört? Hade Maya-indianerna rätt?
Det jobbigaste av allt är nog att svaret än en gång är: det är upp till oss. Var och en. Varje enskild individ måste börja se över sina prioriteringar, välja sina värderingar, fundera över sina val, i varje situation. I affären – välj det ekologiska alternativet. Välj alltid det ekologiska alternativet när du har möjlighet. Det kostar lite mer, så alla har inte ekonomisk möjlighet. Därför är det ännu viktigare att vi som har möjlighet faktiskt väljer det ekologiska, för att det ska bli tillgängligt även för den som inte har råd i dag.
Välj den ekologiska mjölken fast det känns ovant. Den smakar precis likadant. Välj de ekologiska äggen, fast de kostar mer än de andra. Ägg är billiga ändå. Välj de ekologiska pepparkakorna, även om det är ett annat märke som känns mer traditionellt. Ät inget kött på måndagar. Inget alls. Prova. Det är inte så svårt när det gäller bara en dag i veckan. Välj grön el om du kan välja elavtal. Åk kollektivt om det överhuvudtaget är möjligt, även om det tar en timme mer om dagen än att ta bilen. Du kommer snart in i en rutin där du faktiskt inser att du kan använda restiden till något. Jobba, läs tidningen eller läs en bok.
En enskild kund har just ingen makt alls, men många kunder tillsammans har mycket makt, och många kunder tillsammans på många olika platser har mer makt än alla producenter och handlare i världen. Det gäller matproducenter, det gäller kollektivtrafikleverantörer, det gäller toalettpappertillverkare, bokförlag, klädproducenter, elleverantörer, allt. Vi har makten. Vi.
Och det är upp till oss hur vi förvaltar den.
En observation
En tillfälligt observation i förbifarten gör mig uppmärksamt på det faktum att armadillos (bältor) börjar bli vanliga så långt norrut som South Carolina
och jag reflekterar över hur hastigt klimatet förändras framför våra ögon.
om Magi
eller som det lite slarvigt kallas i dagligt tal: kemi.
Visste ni att det är möjligt att utvinna energi*, och såvitt jag förstår i icke föraktliga mängder, genom att låta fotoner dundra loss mot halvledare. När de gör det frigörs nämligen elektroner, en styck per foton som brakar ner i halvledaren, och – alakazam – energi!
Jaha, frågar sig vän av ordning (och ruskar på sin geekometer som än en gång gör utslag, det är som det ska), och varifrån skall vi få alla dessa fotoner?
Det är det riktigt finurliga – de levereras i mängder varendaste dag, solen fullständigt dränker oss i dessa elementarpartiklar dag ut och dag in, det enda vi behöver göra är att designa halvledarna lite snyggt och praktiskt, ta vara på energin och låta magin göra resten.
Fiffigt, eller hur?
*Min källa: The Full Flourishing of Solar Technology by Ian McEwan
Uppdaterar när jag konstaterar att frågan diskuteras i media. Ser man på!
On the road again
Eller snarare still on the road. Mjölktåget tuffar genom snötäckt landskap och jag noterar att jag inte är den ende på väg mot konferensen. På andra sidan gången sitter en kvinna med programmet utskrivet och highlighterpenna. Jag gissar att hon, som jag, skummar igenom de abstract vi fick oss tillmailade i fredags afton i akt och mening att ge oss en chans att förbereda oss och välja rätt när vi väljer föredrag och workshops.
Söndagsåska
Det har varit en åskrik sommar, och hösten verkar plocka upp trenden. Det mullrar inte, det smäller. Smällar som får fönstren att skaka, blixtarna fräser ner från molnen och världen hukar tyst i väntan på att det ska dra förbi. Regnet rinner rakt ner som från en vattenkanna, bildar små bäckar längs asfalten och producerar det enda ljud som hörs utifrån utöver åskan och blixtarna.
I åskans spår följer inte befriande svalka och lättnad utan tryckande värme, fuktigt som i ett drivhus, fruktansvärt obehagligt och förvirrande – så här brukar det kännas innan åskväder, inte efter.
Något nalkas, och jag är inte helt säker på att vi kommer att tycka om det.
Kanske är jag bara påverkad av vädret?
.
Irene
Irene blåser ner saker och omkull saker och orsakar översvämningar och elände där hon drar fram. Jag undrar om den här filuren passade på tillfället att se sig omkring, eller helt enkelt följde vinden och hamnade på en motorväg, kilometer från närmsta strand när Irene drog förbi Puerto Rico tidigt i morse:
Det sägs att hon lugnat sig något nu, men faran är inte över än.
Vad kan man ha en nedlagd transportsträcka till?
Man kan t ex göra den till en park:
.
You're no different to me 