@skånetrafiken och service

Många har många klagomål på Skånetrafiken, och med rätta. Såväl bussar som tåg visar tydligt arrogansen gentemot passagerarna. Dålig turtäthet, usel tidhållning, undermåligt underhåll, och oförskämda chaufförer.

Nej, inte alla. Inte alltid. Möjligen är situationen aningen bättre på tåg. Eventuellt. Men busstrafiken missköts så frekvent att det är motiverat att som regel inte lita på tidtabellerna utan se till att själv stå för marginalen, ty bussen är sannolikt sen, kan utebli utan förvarning, eller chauffören kan välja att helt enkelt inte stanna.

Detta leder ibland till timmavisa förseningar, på grund av den ovan nämnda bristande turtätheten, och Skånetrafikens erbjuder något de hånfullt valt att kalla ‘resegaranti’. Det innebär att den som blivit lämnad vid hållplats av buss som kör förbi utan att stanna inte kommer i tid, inte får ersättning för förlorad arbetsinkomst, och därtill själv hålls som ansvarig för situationen. Hen antas ha varit ‘otydlig i kommunikationen’, ‘sett ointresserad ut’, ‘stått för långt från stolpen’, alltsammans autentiska bortförklaringar från Skånetrafikens sida.

Uppryckning, tack. Omedelbart.

IMG_0610.JPG

Tango och final

I kväll står Argentina än en gång i VM-final. och än en gång mot just Tyskland. Det är något speciellt med VM-final, är det inte? Även den som inte är så intresserad av fotboll på liganivå, och kanske inte är så insatt i sporten, kan känna av och låta sig dras med i passionen, dramat, glädjen, festen som en VM-final innebär. I synnerhet om den upplevs tillsammans med andra, ty delad glädje är verkligen mångdubbel glädje!

Så ikväll, Skånetrafiken, vill det till att ni sköter er och ser till att sista bussen går som ni lovar, annars blir jag sittande i Malmö i natt. Ty i kväll kommer jag kombinera två av mitt livs stora passioner – tango och fotboll – genom att se finalen med Tangokompaniet!

¡Vamos, Argentina!

 

Kära @Skanetrafiken

Jag pendlar med er, ständigt och jämt, och har gjort så i många år. Och jag funderar ständigt över hur ni tänker er att vi passagerare tänker. Vad vi prioriterar, vad som får oss att välja er över bilen, eller välja bort er för att ni helt enkelt inte levererar det vi behöver.

Det handlar, som jag är övertygad om att ni vet, om tillgänglighet och pålitlighet. Jag vill ha effektiv restid.

Det innebär dels täta, välplanerade turen i ett genomtänkt schema med fungerande anslutningar vid sittplatsförsedda, upplysta, cyklistfria, välplacerade hållplatser  med skydd för väder och vind, dag som natt, alla dagar. Även helgdagar.

Dels fungerande, bekväma fordon med fungerande luftkonditionering och plats för både det bagage jag bär med mig, för mig och för övriga passagerare. Vi har ryggsäckar, träningsväskor, matkassar, portföljer där vi bär det vi kommer att behöva under dagen. Dessa måste få plats utan att övriga passagerare (eller vi själva) kommer i kläm.

Nu börjar det bli försommar, och som varje år den här tiden blir det enorma bilköer. Som kollektivtrafikresenär undrar jag varje år varför i hela fridens dagar kollektivtrafiken skall fastna i privatbilismens röra? Tågen har sina speciella vägar bara för dem (där är förseningar ändå, men det är andra problem som orsakar detta) varför gäller inte detta bussarna? Hade jag varit ni hade jag tänkt i fler dimensioner, och helt enkelt lyft upp kollektivtrafiken ovanför privatbilisternas kaos.

T ex såhär:

Tills ni hunnit uppdatera hela fordonsflottan till denna nivå, och bygga nya, handikapptillgängliga hållplatser till dessa, jag förstår ju att ni behöver ett år eller så på er, har jag ett par önskemål på vägen.

Jag önskar att ni lagt större vikt vid fordonsparkens kvalitet och underhåll,  på att se till att hållplatserna är trevliga, upplysta med fler sittplatser och helt cyklistfria, samt lagt mer krut på tydlig och relevant information.

Ni kan strunta i glada jippon och reklam. Jag vill inte ha ‘upplevelser’, jag vill ha funktion. Ok?

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

– Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction


Småstadslov

I Expressen sjunger Anna-Lena Mann småstadens lov:

När jag flyttade tillbaka till Falköping blev jag plötsligt väldigt lycklig av vardagslyx som förenklade livet. Något så enkelt som att det är fria parkeringsplatser i hela centrum. Gratis att parkera! Och man behöver inte ens lägga i ett mynt för att få loss kundvagnen i mataffären, den är bara att hämta. Plötsligt behövde man återigen aldrig stå i bilkö, eller planera restiden efter trafiken. Projekt som tidigare tog en hel dag att genomföra, som att som åka till soptippen eller köpa virke på brädgården kan nu göras samma dag, tillsammans med en storhandling, och allt på några timmar.

Visst låter det lite idylliskt och rart? Stillsamt, lugnt, förutsägbart. Småstadslivet, det trygga där alla känner alla, alla hälsar på alla, alla vet allt om alla. På gott och ont.

Men Mann är också uppriktig med att möjligheten att raskt och smidigt ta sig därifrån är värdefull:

Och skulle min storstadsabstinens sätta in finns ju den där järnvägsknuten och Göteborg inom en timmas räckhåll.

Järnvägen har gjort det möjligt att bo i en småstad utan att vara isolerad i mer än ett sekel vid det här laget. Dagens möjligheter med snabbtåg krymper avstånd och resetider och gör det möjligt även för den som vill bo i ett litet samhälle att få del av storstadens utbud utan att behöva ägna sig åt miljövidrigt, dyrt och tidsslukande personbilspendlande.

Inte så dumt, eller hur?

Samhällsutvecklingen och kollektivtrafiken

I en av mina favoritböcker, the Algebraist av fantastiska Iain M. Banks, läser vi om vilken enorm skillnad väl utbyggt, effektiv och frekvent kollektivtrafik gör. Att det handlar om att ta sig från en planet till en annan snarare än från den lilla byn in till staden kan vi bortse från – det som gör skillnad är möjligheten att enkelt, snabbt och smidigt, utan att behöva planera sin tillvaro sönder och samman kunna ta sig från en plats till en annan:

image

Jag kan bo i en liten håla utanför ära och redlighet tack vare Skånetrafiken. Jag skäller och gormar när bussarna är sena, jag suckar och himlar med ögonen åt trasiga säten, ruskar bekymrad på huvudet åt lösa säkerhetsanordningar, muttrar åt otrevliga busschaufförer, bekymrar mig för hur mittgångarna fylls till smärtgränsen och strax därefter av stående passagerare innan bussen dödsföraktande rullar ut på 70-vägarna där den håller takten med övriga trafik, men trots allt detta utgör Skånetrafiken min artär, min förbindelselänk till mer civiliserade områden.

Jag kollektivtrafikpendlar drygt en timme varje arbetsdag. Åkte jag bil skulle min restid minskas med hälften, men det skulle kosta mig mer än det skulle smaka – förutom givetvis allt besvär och alla kostnader en bil medför skulle jag förlora timvis med lästid och arbetstid varje vecka. För mig är det oerhört mycket värt.

På kvällar och helger hade jag gärna sett fler och senare bussar i alla riktningar, människor vill gå på bio, shoppa, tillbringa sena kvällar med vänner även på söndagar, och kollektivtrafik utgör frihet för unga människor som kan ta sig runt utan att behöva vara beroende av föräldrars välvilja. Jag skulle också vilja se en utökning av den tid då skolkorten ger möjlighet att resa, t ex 24 timmar per dygn 365 dagar per år tills ungdomarna fyller nitton. Som Banks beskriver det, effekten möjligheten att smidigt och enkelt ta sig från ett ställe till ett annat har på en plats betydelse, ekonomi, ja, rent av moral, är dramatisk.

Plötsligt har man, i stället för att för alltid vara hänvisad till den enkla lilla byn, möjligheten att vara en del av den stora, glittrande världen som är fylld av löften och möjligheter.

Kollektivtrafik är helt enkelt frihet.

Kollektivtrafiken och drömmen om landet

Jag är barnsligt förtjust i det där som utgör ett samhälles hårdvara – byggnaderna, torgen, vägarna, parkerna. Det där vi rör oss i och omkring, ni vet. Jag fascineras av arkitektur, av att följa hur byggnadstekniken och modet förvaltats, utvecklats, förändrats genom tiden. Jag älskar att se hur vägar och gator berättar om hur människor rört sig i och mellan städer och byar genom århundranden, vilka platser som varit viktiga, vilka passager som bundit samman de olika delarna av samhället till enheter, trots att de är belägna på olika platser.

Det är  på många sätt ungefär likadant i dag – resvägarna är det som binder samman olika delar till enheter, som gör det möjligt att leva på en plats, arbeta på en annan, träffa släktingar på en tredje och se sig om på en fjärde. Jag noterar det t ex i de företrädesvis brittiska mäklarprogram vi gärna ser på TV då och då, där människor får berätta om sina önskemål, sin budget och sedan blir visade två objekt, som man kallar husen och lägenheterna, enligt sin önskelista och nästan alltid ett överraskningsobjekt, ett som mäklaren tror att de ska komma att gilla ännu bättre, fast de inte riktigt visste hur de skulle formulera sina önskemål för att hamna rätt. När miljön beskrivs, när mäklaren börjar lyfta fram fördelarna med objektets läge, nämner hen nästan alltid, utöver tillgång till butiker, skolor, strand och de generella fastighetspriserna i området hur bekvämt och enkelt det är att resa, nästan alltid kollektivt, till de städer där den presumtive köparen arbetar.

Möjligheten att resa, bekvämt, smidigt, säkert med pålitlig kollektivtrafik betyder mycket för attraktionsvärdet på fastigheterna. Ofta suckar de presumtiva köparna över hur perfekt objektet varit, om det bara inte legat så lång resväg från arbetsplatsen, och på grund av detta blir det ingen affär.

Jag undrar hur det kan komma sig att vi trots detta finner oss i en kollektivtrafik som ofta består av obekväma, trånga, försenade bussar utan utrymme för väskor och eventuella kassar, illa underhållna järnvägar med alltför få spår, illa utbyggda och med obekväma stationer och hållplatser där vi får stå långa stunder i alla väder, frusna, blöta, genomblåsta, djupfrysta utan möjlighet att köpa en kopp kaffe, gå på toaletten, nyttja wifi någonstans där datorn inte regnar sönder eller ens sitta ner? Det förbryllar mig, alla dessa resenärer borde väl vara minst lika attraktiva kunder som de mer gammaldags bensinstationsbesökarna? Kommuner där de stora arbetsplatserna försvinner, skolorna förtvinar och vårdcentralerna läggs ner på grund av bristande patientunderlag borde väl vara intresserade av att ligga på bekvämt pendlingsavstånd från de arbetsplatser dit människor söker sig i stället?

Jag vet inte, jag är inte insatt i vare sig trafikplanering eller stadsplanering mer än på en glad amatörnivå, men funderar, det gör jag såklart.

Jag har ingen miljöklassad bil

Det är sant. Och jag har inga som helst planer på att skaffa en heller, trots att de sägs bli bättre och grönare för varje år som går.

Jag bor nämligen i en del av landet där det för det mesta går att ta sig vartän man vill med bussar och tåg. Visserligen tycks Skånetrafiken lida av uppfattning att människor  helst inte stoppar ut näsan alls om söndagar, och inte egentligen fäster någon vikt vid om man kommer fram den tid som tidtabellen antytt, och visserligen är Trafikverket, SJ och Jernhusen alltför taffligt hjälplösa inför komplicerade begrepp som framförhållning och underhåll.

Det finns utrymme för förbättring, visst gör det, och jag ser fram mot den dagen kollektivtrafiken lyfts upp ovanför bönder med traktorer och bilköer med lika många människor som bilar i, mot den dagen när fordonen på vägen under kollektivtrafikspåret består till största delen av cyklar, skateboards, rollerblades och liknande och mot den dagen när kollektivtrafiken skattefinansieras, så att det blir möjligt för alla människor att röra sig runt i regionen, se nya horistoner, möta nya människor och uppleva nya umgängesformer.

Så ingen miljöklassad bil för mig. Det verkar dessutom så himla bökigt att ha bil, hitta parkeringar, skrapa rutor, byta däck, fylla på bränsle och sen kan man ju faktiskt inte göra något annat än transportera sig när man kör bil. Är inte det lite gammaldags?

:

Statusen och bilbranschen

 Bilar är inte längre en statussymbol. Folk föredrar Ipad-skärmar eller smartphones framför bilar.

Orden kommer inte från en ordrik framtidskonsult på Kairos Future. Det är Arnaud Deboeuf, i Renaults ledningsgrupp, som helt nyligen tog bladet från munnen.

Detta glädjande budskap når mig via en artikel i SvD där Jonas Fröberg reflekterar kring vad det egentligen är som ligger bakom den vikande personbilsmarknaden. Och varken reflektionen eller citatet ovan är gissningar eller spekulationer, berättar Fröberg:

Det går nämligen inte längre att blunda. Konsultbolaget TNS gjorde nyligen en global studie som sade att unga alltmer ser bilar som redskap – inte drömmar eller status. Och andelen unga hushåll utan bil i Tyskland har ökat från 20 procent 1998 till 28 procent 2008. Sedan finns det ytterligare en starkt påverkande faktor: Internet.

Den ansedda analysfirman JD Power djupdök 2010 i hundratusentals ”konversationer” på bilrelaterade sajter, twitter och Facebook. De ville veta varför tonåringar (12-18-åringar) och unga vuxna (22-28-åringar) väljer bort bilar.

Läsningen borde vara obligatorisk i bilbolagens ledningsgrupper. Förutom ekonomi väljer unga bort bilar för att de i stället möts ute på nätet, enligt LA Times. Dessutom tar allt färre unga körkort i dag – och flyttar i stället in till städerna. Enligt OECD kommer 86 procent av den rika befolkningen i världen att bo i storstäder år 2050 – mot 77 procent 2010.

Bilen symboliserar helt enkelt något annat för unga människor i dag än den gjorde när dagens medelåldersgeneration var unga. Visst behövs den i vissa sammanhang, som sena kvällar eller helger när kollektivtrafikplanerarna inte riktigt uppmärksammat att människor faktiskt rör sig ute, i vissa regioner där kollektivtrafiken är väldigt sparsam, och under vissa perioder i livet är den mer praktisk än kollektivtrafiken, men den kostar mer än den smakar, i pengar, för miljön, den kräver tid och underhåll, garageplats och parkering.

Och så har vi den aspekt vi pratat om tidigare – när man kör bil så kör man bil. Man kan lyssna på radion, en och annan skickar, trots att man vet att man borde låta bli, ett eller annat sms eller pratar i telefon, men så mycket mer kan man inte göra. Åker man kollektivt har man friheten att ägna tiden åt att läsa tidningar, se på TV, föra långa konversationer med människor som kanske också åker kollektivt ungefär samtidigt fast åt andra håll.

Plötsligt har jag gott hopp om framtiden igen.

Trafikplanerande i 3d

Våra städer är byggda och planerade för en helt annan befolkningstäthet och trafiksituation än dagens verklighet, och detsamma gäller vägnätet mellan tätorterna. Detta leder till att det blir en aning trångt, en aning bökigt, en aning stressigt och irriterat i trafiken emellanåt. Många människor som vill klämma sig fram med bilar på samma vägar där kollektivtrafiken ska ta sig fram leder till att det blir förseningar i kollektivtrafiken, vilket leder till att färre väljer att använda sig av den och i stället kör bil vilket leder till att där blir fler människor i fler bilar som vill klämma sig fram på vägarna, vilket leder till att det blir ännu större förseningar i kollektivtrafiken (jodå, det går visst, vänta bara ska ni se)

För att lösa detta kan vi reservera vissa delar av utrymmet för kollektivtrafiken, ge dem företräde i varenda korsning, bredda vägarna där hållplatserna är belägna och gnissla tänder när trafikstockningarna ändå är i vägen… eller så lyfter vi blicken, kommer ihåg att det finns en rumslig dimension till utöver längd och bredd, och så lyfter vi upp kollektivtrafiken ovanför den övriga trafiken.

Snabbare, smidigare, bekvämare kollektivtrafik, givetvis driven med miljövänligast möjliga energikälla, givetvis med kapacitet att transportera fler än i dag smidigre och säkrare än i dag, som varken fastnar i morgonrusning eller vägarbeten skulle leda till en smidigare trafiksituation överlag, och dessutom sannolikt till att fler väljer kollektivtrafiken. Att det går smidigt att ta sig dit man ska är, såvitt jag förstår, en viktig aspekt när det gäller att välja resesätt för pendlare.

Inte bara i städerna, men också i städerna har vi mycket att vinna på att faktiskt lyfta upp kollektivtrafiken en våning, och för en långsiktigt hållbar trafiksituation undrar jag om det faktiskt finns någon annan lösning?