Den verklige läsaren

Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.

Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.

Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.

Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:

De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.

Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.

Det ska vara så.

Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!