Ord och kommunalisering

Bengt Silfverstrand är en av dem som röstade igenom kommunaliseringen i skolan. Det tycks inte vara det ögonblick i politikerkarriären han är mest stolt över, att döma av artikeln i Aftonbladet, men han står för sitt misstag, och konstaterar helt enkelt:

De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.

Ja, jo, det kan man ju säga. Det var rätt många som sa det då också, men inte med tillräcklig tydlighet och tillräckligt övertygande argument. Silfverstrand har ändrat uppfattning, men understryker att det gör honom unik bland socialdemokrater:

Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.

Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Vi måste sätta ord på det vi ser, vår vardag, våra elevers vardag. Vi måste sätta ord på problemen, och på hur lösningarna ser ut, och vi måste göra det på ett sådant sätt att inte bara andra lärare förstår utan så tydligt att även den som inte sett insidan på en skola sedan sin egen skoltid under femtiotalet förstår.

Ingen kommer att göra det åt oss.

Om ni tvivlar på vad jag säger, se vilken effekt Björklunds val av ord fick. Få lyssnar till vad han faktiskt sa, det belastade ordet katederundervisning står i vägen och i dess skugga försvinner såväl citationstecknen han använder kring ordet som formuleringar som ”läraren har en aktiv dialog med eleverna”. Varken de faktum att han talar om att lärarledd undervisning måste bli vanligare, inte att den ska vara det allena rådande, eller att han understryker att elever är olika lyckas nå fram. Inte ens att han säger, rent ut, att lärarens uppgift är att så långt det är möjligt ge alla elever möjlighet att utvecklas, utifrån sina egna förutsättningar:

Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.

Om ett enda ord kan få denna effekt, tänk då hur långt flera stycken välvalda skulle kunna nå!

Björklund är förresten inte heller kommunaliseringskramare:

I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.

Jag nämner det eftersom jag ser en konkret risk att det försvunnit i upprördheten över katedern.

Kommunalpolitikerna och mobiltelefonerna

I Östersund anser man att det här med mobiltelefoner eller inte i klassrummet inte är en pedagogisk fråga, utan en politisk, läser vi i ÖP.

Ett medborgarförslag har kommit in till Östersunds kommun som kräver ett förbud av mobiltelefoner för elever på låg- och mellanstadiet med motiven att de anses avge farlig strålning och de håller eleverna inne på rasterna.

Under onsdagen ska barn- och ungdomsnämnden ta ställning till förslaget.

Det enda rimliga ställningstagandet vore, givetvis, att förklara att detta är en pedagogisk fråga och inget som politiker tar något som helst beslut om. På flera av skolorna i kommunen, berättar ÖP i samma artikel, finns dessutom redan färdiga handlingsplaner för mobilhanterande att hänvisa till.

ÖP rapporterar vidare om vilket beslut nämnden tog:

Politikerna i barn- och utbildningsnämnden uttalade sig vid sammanträdet för att eleverna tillsammans med föräldrar och skolpersonal ska besluta om och hur mobiltelefoner ska få användas på skolorna

men talar också om att

Medborgarförslag avgörs slutgiltigt alltid i kommunfullmäktige. Frågan om mobiltelefoner i skolan behandlas vid sammanträdet 4 november, då den nyvalda kommunfullmäktigeförsamlingen samlas för första gången, eller vid sammanträdet 9 december.

Jag väljer inte att lyfta detta exempel för att ställa just Östersunds kommun i sämre dager, utan för att illustrera ett av problemen med den kommunaliserade skolan. Jag känner inte till bakgrunden till det aktuella fallet, men bara det faktum att frågan lyfts på politikernivå är tokigt. Det klagas ofta över hur rikspolitiker försöker detaljstyra skolan, men det är i själva verket många gånger vanligare att detta sker på kommunalnivå.

Det kan vara så att detta beror på just den närhetsprincip som framhölls som en fördel när kommunaliseringen genomdrevs – politikern är grannen, gympolaren, chefen eller rent av barndomskompisen, och tycker sig därmed vara väldigt insatt i hur det egentligen går till och bör gå till i skolan.

Resultatet kunde vi bland annat läsa om i skolverkets rapport om skolans likvärdighetsproblem: gargatuanska skillnader mellan skolor i olika kommuner, både vad gäller kvalitet på undervisning, kvalitet på lokaler, lärartäthet, lärares utbildningsnivå och elevers psykosociala arbetsmiljö.

Låt oss hoppas att regeringen äntligen tar tillbaka ansvaret för skolan och låter kommunalpolitiker syssla med det de utan större konsekvenser för framtiden kan ägna sig åt. Parker, rondeller, badhus och sådant, men skola, vård och omsorg är för viktigt för att styras av kommunalpolitiker.

Vems ansvar?

I debatten kring hur väldigt olika villkoren i skolan ser ut för elever beroende på i vilken kommun, eller kommundel, de bor händer det ofta att någon lite förnumstigt säger att ‘det där är inget skolproblem, det är ett strukturproblem/samhällsproblem/segregationsproblem’ eller liknande. Och visst är det så att det är ett större problem än bara skolan det handlar om, och visst är det rätt att det inte bara är skolan som har ansvaret för att åtgärda problemet, och visst, skolan är inte Den Store Utjämnaren i samhället.

Men skolan är en del av samhället, och bär en del av ansvaret.

Och den delen måste vi kunna prata om, inte sant? Att slå ifrån sig hela diskussionen med att det är någon annans ansvar, eller förminska sin egen del genom att gång efter gång hänvisa till den större strukturen är en bekväm och enkel hållning som ger en känsla av att lilla jag inte kan påverka något, och därför inte behöver försöka ens. Så är det givetvis inte – lilla jag har ett ansvar, både som enskild lärare i mitt klassrum, som skola och som samhällsmedborgare. Och det ansvaret måste vi ta, prata om, diskutera och gemensamt förvalta.

Inte sant?

Utökad skoltid?

Christermagister kommenterar klokt på alliansens uttalanden om utökad tid för matematik i skolorna:

Vill man öka den totala skoltiden, eller minska tiden för något annat ämne?

Han tar också upp uttalandet om ökad lärartäthet i samma inlägg:

Tänk om det vore så enkelt och klart; alla skolor har fått ökad lärartäthet! Men så är det ju förstås inte.

Läs mer på hans blogg. Det är, som han skriver, oerhört viktigt att vi i skoldebatten är ärliga om hur väsensskilda förutsättningarna är för elever i olika kommuner, ja, i olika kommundelar! Intentionen med kommunaliseringen var nog god, men vägen till helvetet är stenglad med goda intentioner.