”Varför är lärarna de sista som får komma in i skoldebatten?”

Jag hoppar högt varje gång den formuleringen dyker upp. Och det gör den, då och då.

Jag hoppar högt eftersom formuleringen antyder att lärarna sitter och väntar på att bli inbjudna i debatten av någon. Det är lite oklart vem, men ofta tycks det handla om ”politikerna” eller ”media”. Formuleringen dyker ofta upp i sällskap med formuleringar kring hur det också är nödvändigt att lärare ges tid för att överhuvudtaget kunna delta i debatten. Den som skall ge denna tid tycks återigen vara ”politikerna” samt ”huvudmännen”.

Men ingen kommer att bjuda in lärarna i debatten. Ska man vara nogräknad är varken politikerna eller media inbjudna heller. De steg in i debatten för att de inser att det ligger i deras intresse att delta, att höras, att ge uttryck för sina erfarenheter, sina reflektioner och sina åsikter, att påverka och att lyssna till vad andra har att säga.

Lärarna får komma in i debatten precis när man vill, men man måste själva ta steget. Man måste dessutom vara beredd att lyssna på andra, alldeles oavsett hur mycket tolkningsföreträde man tycker sig ha i kraft av sitt ämbete, och man måste vara beredd på att få mothugg.

Ja, jag vet, många lärare upplever att de jobbar så många långa timmar i veckan att det inte finns varken tid eller kraft att ta sig in i debatten dessutom. Det stämmer säkert i vissa fall, och det är en del av det som behöver lyftas i debatten. En annan sak vi behöver lyfta och prata om är det faktum att det faktiskt inte finns någon generell svensk skola längre. Trots gemensamma styrdokument. Villkor och möjligheter skiljer sig radikalt mellan kommuner, på sina håll rent av mellan olika skolor i samma kommun. Det finns friskolor som är helt fantastiska, och det finns friskolor som är ren katastrof. Glömmer vi det är det många som inte alls känner igen sig i den debatt som förs, och det kan också göra det svårare att ta steget in.

Hur vi än vänder oss är det upp till lärarna att själva ta ansvaret för sin medverkan i skoldebatten. Hur når vi dit?

Den rasande skolan

Aftonbladet inleder en ny serie de kallar Skolraset i det uttalade syftet att

syna skolan i sömmarna så att vi kan bli bäst i världen igen

och reaktionerna uteblir inte. Det är förmodligen inte tanken heller, tvärtom, föreställer jag mig, söker man just den effekten när man väljer ett så provocerande namn på en reportageserie.

Det som bekymrar mig mer än något annat är hur många av de lärarröster jag hör höjas mot det inledande reportaget om hur drastiskt olika skolverkligheten och vilka konsekvenser för framtidsförutsättningarna detta får för elever i olika högstadieskolor i olika kommuner i landet höjs mot det faktum att man skriver om detta. Om man inte vet bättre skulle man kunna få intrycket, om man lyssnar, att den verklighet som beskrivs i Aftonbladet och i Zarembas artikelserie i DN inte alls existerar i Skolsverige utan vore rena förtalet. Eller, vilket vore ännu värre, att den visserligen existerar men att den tillhör den del av verkligheten man inte får prata om.

Men så illa kan det väl inte vara?

DN om skolan – 20 år senare

I en ny artikelserie i DN skriver Maciej Zaremba i den första artikeln om Tolvåkersskolan i Kävlinge:

Det är synd om niondeklassarna i Tolvåkerskolan. De lär få svårt att komma in på ett bra gymnasium. Men kanske har deras prövningar ett gott med sig. De kan hjälpa oss att förstå den svenska paradoxen: att kommuner som betraktar skolan som besparingspost visar en sådan entusiasm för alternativ kunskapssyn, ”elevaktiv pedagogik” och annat garanterat oauktoritärt.

Hur många Kävlinge finns det? Svårt att veta. Inte ens om Kävlinge hade vi fått höra om det inte vore för föräldrar till elever i klass 9 A. Som råkar vara relativt välbeställda, juridiskt kunniga, mediesmarta (femton helsidor i Sydsvenskan) samt för sin utkomst oberoende av den kommun de ställer vid skampålen. Men kanske ännu viktigare – som har något att jämföra med. En kom nyss hem från Japan, en annan från Italien ”för att mitt barn skall få en bra skola, kan du tänka!”. Hur många andra har redan vant sig? Eller fåtts att tro, att när en skola går åt skogen så är det för att barnen inte håller måttet?

Den kommunala skolan i Sverige är ohyggligt ojämlik, eleverna är utelämnade på nåd och onåd till lokala politikers godtycke. Den kommunala självbestämmanderätten hålls högt, och oftare ställs frågan ‘varför gör Björklund/Sabuni inget?’ än ‘varför låter våra lokala politiker detta fortgå?’.

Nu får vi en ny lagstiftning kring skolan, rektors befogenheter stärks och kommunpolitikernas direktinflytande över skolans arbetssätt minskar formellt. Men rent praktiskt har de fortfarande makten över pengarna, makten över resurserna och makten över anställningar och tillsättningar av tjänster. Det är ingen obetydlig makt de har där, låt oss hoppas att den uppmärksamhet Tolvåkersföräldrarnas agerande får visar andra föräldrar att det finns vägar att gå, vi kan närma oss den finska modellen där det, enligt Sydsvenskans artikel, trots att skolorna faktiskt är kommunala inte finns dåliga skolor:

– Inte har vi något speciellt recept, säger först Timo Lankinen, generaldirektör på Utbildningsstyrelsen som motsvarar svenska Skolverket.

Men sedan har han ett recept ändå. Det stavas lärare, och likhet. De bästa utbildningssystemen, säger han, ger lärare bra utbildning, fortbildning och låter dem koncentrera sig på sitt arbete – att undervisa.

Kommunala, men lika. Klarar svenska kommuner det? Det krävs en rejäl höjning av ”golvet” för att vi inom ett par år sanningsenligt ska kunna säga samma sak som våra grannar i öster:

– Våra lärare är speciellt bra utbildade, och våra skolor är nästan samma slags. Det finns inte dåliga skolor

Uppdaterat: Expressens ledare talar för ett återförstatligande av svenskt skolväsende.

Gårdagens lösningar men dagens problem

Lärarna fick aldrig makten över skolan rubricerar Lärarnas Nyheter en artikel om historikern Johanna Ringarps avhandling Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Hon har undersökt vad som pågick bakom kulisserna när skolan kommunaliserades för tjugo år sedan, och kan konstatera att då, liksom nu, ställde tidens gång till det:

Först i slutet av 1980-talet kom kommunaliseringen upp på dagordningen igen. Då fanns starka krav på decentralisering och en tilltagande kritik av statlig byråkrati, inte bara på skolans område. Det hade skapat en ny jordmån och Socialdemokraterna såg en möjlighet att förverkliga sina gamla planer.

— Men de såg kanske inte att de nu hade landat i ett annat samhälle, mer präglat av marknadstänkande, där steget till friskolor inte var långt.

Tankemässigt befann man sig i ett nyss, medan nuet och framtiden obönhörligen rullade in i verkligheten. Fröet som planterats i sjuttiotalets drömmar slog rot och grodde i ett åttiotal som präglades av helt andra tankegångar:

En oljekris hade satt punkt för fortsatt expansion av den offentliga sektorn. På finansdepartementet filade Kjell-Olof Feldt och hans pojkar på sin version av det som kommit att kallas »new public management« där effektivisering, avreglering, konkurrensutsättning och budgettak var några nyckelord.

— Den ursprungliga avsikten med kommunaliseringen var inte att öppna för privatiseringar och friskolor. Men utan kommunaliseringen hade denna utveckling inte kunnat ske.

Konsekvenserna för lärarkåren har vi pratat om många gånger:

Material från Kommunförbundets förhandlingsdelegation visar hur de ansåg att ett avtal med lärarförbunden skulle se ut. Delegationens kommunpolitiker var väldigt tydliga med att antalet timmar som lärare måste vara på skolan skulle öka. Dessutom skulle lönerna vara individuella, precis som för andra kommunaltjänstemän.

— Kommunerna tyckte inte att de hade kontroll över de statligt reglerade lärarnas arbetstid. Och när behoven i kommunerna växte, samtidigt som resurserna inte längre ökade, så ville man kunna använda lärarna även inom andra områden, till exempel i fritidshem och förskola. Men det förutsatte att man hade samma avtal.

Det gick väl sådär, kan man säga. En skolreform som byggde på kommunförbundets önskan om att få rätta in lärarkåren i de kommunala leden istället för på någon form av pedagogisk vision ledde till skolor som brinner och både elever och lärare som bränner ut sig. Är återförstatligande lösningen? Ringarps svar blir ett slags nja, och hon understryker ännu en gång att lösningen inte ligger i nostalgi och mer av det gamla:

Frågan är nog i så fall vad det är som ska återförstatligas. Samhället har ju förändrats sedan Ingvar Carlssons planer i början av 70-talet och jämfört med tiden för kommunaliseringsbeslutet för drygt 20 år sedan. Så mycket är annorlunda — friskolor, annan pedagogik, annan personalpolitik.

— Det man kan diskutera är väl en annan reglering av finansieringen av skolan, stats- bidragssystemet och hur system med skolpeng slår, till exempel. Införandet av en statlig lärarlegitimation är ju också en sorts statlig reglering.

Den nya skollagen, de nya läroplanerna och skolinspektionens arbete träder i kraft och effekten av nymodigheterna ser vi inte än. Hur kommer doktorsavhandlingar om tjugo år att beskriva nutiden och förändringen, tror ni?

.

 

Metabolism har också läst och kommenterat på artikeln.

Ord och kommunalisering

Bengt Silfverstrand är en av dem som röstade igenom kommunaliseringen i skolan. Det tycks inte vara det ögonblick i politikerkarriären han är mest stolt över, att döma av artikeln i Aftonbladet, men han står för sitt misstag, och konstaterar helt enkelt:

De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.

Ja, jo, det kan man ju säga. Det var rätt många som sa det då också, men inte med tillräcklig tydlighet och tillräckligt övertygande argument. Silfverstrand har ändrat uppfattning, men understryker att det gör honom unik bland socialdemokrater:

Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.

Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Vi måste sätta ord på det vi ser, vår vardag, våra elevers vardag. Vi måste sätta ord på problemen, och på hur lösningarna ser ut, och vi måste göra det på ett sådant sätt att inte bara andra lärare förstår utan så tydligt att även den som inte sett insidan på en skola sedan sin egen skoltid under femtiotalet förstår.

Ingen kommer att göra det åt oss.

Om ni tvivlar på vad jag säger, se vilken effekt Björklunds val av ord fick. Få lyssnar till vad han faktiskt sa, det belastade ordet katederundervisning står i vägen och i dess skugga försvinner såväl citationstecknen han använder kring ordet som formuleringar som ”läraren har en aktiv dialog med eleverna”. Varken de faktum att han talar om att lärarledd undervisning måste bli vanligare, inte att den ska vara det allena rådande, eller att han understryker att elever är olika lyckas nå fram. Inte ens att han säger, rent ut, att lärarens uppgift är att så långt det är möjligt ge alla elever möjlighet att utvecklas, utifrån sina egna förutsättningar:

Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.

Om ett enda ord kan få denna effekt, tänk då hur långt flera stycken välvalda skulle kunna nå!

Björklund är förresten inte heller kommunaliseringskramare:

I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.

Jag nämner det eftersom jag ser en konkret risk att det försvunnit i upprördheten över katedern.

Lärarna, lönen och potatissäckarna

Jag kan inte svära på att så är fallet, men det sägs att detta är en alldeles sann anekdot:

Detta tilldrog sig på den tiden när bönderna sålde sina varor direkt till lanthandlare, utan omvägen över grossister eller koncerner. Den nye lanthandlaren i Svinarp (för att inte genera efterlevande till denne lanthandlare om det skulle falla sig så att anekdoten är så sann som det sägs talar jag inte om vilket samhälle det egentligen rör sig om) gjorde sig raskt känd för sin snålhet, på pengarna han betalade för böndernas varor drog han av för jorden på potatisarna, blasten på morötterna och var inte mjölkkrukorna så fylla att de nästan svämmade över drog han av för det också.

Bonden Per Olsson (hette i verkligheten, om det nu var verklighet, något helt annat men för anonymitetens skull döper jag om honom efter bonden i visan) var känd på bygden för sin klokskap. Många som irriterade sig på lanthandlarens snålhet såg till att göra sig ärende till hans bod när det blev dags för bonden Olsson att göra sin första leverans för hösten. Han om någon skulle kunna prata lanthandlaren till rätta!

Eftersom lanthandlarens rykte nått bonden Olsson hade han satt sina barn att borsta potatisarna innan de fyllde säckarna. Här fanns ingen jord att dra av för, och det visade han lanthandlaren när denne granskande kvalitén innan vägningen tog sin början.

-Då ska vi se då, jaha minsann, inte mindre än etthundra tio kilo prima potatis, jo, man tackar. Femtio öre per kilo ger femtio fem friska kronor. Jag drar av fyra kilo för säckarna, så Olsson ska ha femtio tre kronor.

Han räknade upp pengarna, räckte över dem till bonden Olsson, de skakade hand och lanthandlaren, som minsann hört om bonden Olsson också och i hemlighet oroat sig lite för mötet, sken som en sol.

-Ett nöje att göra affärer med Olsson!

-Detsamma, Bengtsson, sa Olsson (egentligen sa han ett annat namn men som jag förklarade ovan mörkar jag det), böjde sig över potatishögen och började hälla ut potatisen på golvet.

-Men vad tar ni er till, karl! Jag kan inte ha potatis över hela golvet!

Bonden Olsson fortsatte lugnt med vad han höll på med:

-Tja, eftersom Bengtsson inte betalat för säckarna tar jag hem dem igen.

Denna lilla anekdot berättar jag inte i första hand för att roa, även om det gläder mig om den framkallat ett leende eller två. Nej, i första hand vill jag visa på konsekvenserna av många kommuners agerande i den stora, viktiga fråga de fick ansvar för 1994. Precis som den snåle lanthandlaren genom att satsa mer på kortsiktiga vinster försökte tjäna mer pengar på varorna än vad fadern på sin tid gjort genom att bygga långsiktiga, hållbara relationer, har kommunerna, som visades i artikeln jag länkade till i morse, dragit av för både morotsblast, säckar, krukor och jord när de satt lärarnas löner. Och lärarna har funnit sig, inte bara i avdraget utan också i att, utan prut eller extra betalat, ofta nog utan ens ett enkelt, gratis, tack, bära in varorna i förrådet och stuva dem prydligt.

Jag vet inte vad ni tycker, men vore det inte idé att börja ta hem säckarna om de inte betalar för dem? Vi kan återanvända dem, istället för att betala lanthandlarn ännu mer för att köpa nya nästa år.

Dagens ungdom!

Rapporten från PISA talar klarspråk: I den svenska skolan sjunker kunskapsnivåerna, segregeringen ökar, klyftan mellan de bästa och de sämsta växer. Kommunerna missköter sina skolor, lärarna använder sin tid till så mycket annat men önskar att ”Lektionerna måste bli mer än ett störande moment”

Elände. Elände elände elände.

Men allt är inte förlorat! Där finns hopp, där finns ljusning, där finns framtid.

Där finns elever.

Läs artikelns klickbara rubrik:

Och de har en plan, eleverna:

Eleverna på Lerbäcksskolan har fått nog. De planerar att själva samla in pengar för att rusta upp skolan. Om inget händer snart ordnar de en stödkonsert.

– Det måste hända nu. Det ska hända till vintern annars samlar vi in pengar, säger Ninette Shofer som är ordförande i skolans elevråd.

Dagens ungdom! De saknar varken dådkraft eller kreativitet, de är mer fantastiska än både skola och samhälle gjort sig förtjänta av.

Pengar

DN skriver Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, tillsammans med Anders Knape, ordförande SKL, om den enkät de låtit göra där drygt 800 svenska grundskollärare uttryckt sina tankar och åsikter om vad som är viktigt för att förbättra elevernas resultat. Dessa 800 lärare lyfter fram lärarskicklighet och engagemang som viktiga aspekter, de lyfter också mindre klasser alternativt högre lärartäthet, möjligheter till fortbildning och utveckling inom professionen för lärare och mer fokus på elevers kunskapsutveckling och målen därför. Vem som faktiskt är huvudman ser man som mindre intressant.

Och de har de ju rätt i.

Svenska skolor behöver definitivt allt detta, och mer därtill.

Och det är inte gratis.

Skolan är redan idag en av de riktig tunga posterna i budgeten hos kommunerna i landet, och många rektorer kämpar mot sparkrav och begränsningar.

I SvD skriver Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas riksförbund, mer rakt på sak:

Skolans finansiering måste vara säker oavsett konjunktur, likvärdigheten måste förbättras och resursfördelningen till fristående skolor ska ske på samma villkor som till kommunala. För att alla elever ska kunna få en likvärdig utbildning krävs att skolans resurser i betydligt högre utsträckning än i dag styrs utifrån elevernas behov.

Så, den brinnande frågan: hur finansieras detta? Varifrån kommer pengarna? Förväntas kommunerna höja skatterna? Kommer de att göra det? Kommer pengar att tas från höginkomstkommuner och överföras till låginkomstkommuner för att utjämna skillnader? Kommer staten att tillföra ögonmärkta pengar, och hur kommer man i så fall att försäkra sig om att inte kommunerna då raskt minskar på den del de själva betalar?

Det skulle jag gärna vilja veta mer om, faktiskt. Visioner är viktiga, utan visioner stannar man för alltid på samma fläck, men för att konkretisera visionerna behövs pengar.

Vem betalar?

Att prata om skolans vardag

Kommunaliseringen av svenska skolan har lett till en situation där villkoren är så olika i olika kommuner att det börjar bli nästan oöverstigligt att föra en generell diskussion. Var och en lever i sin egen verklighet, och någonstans tappar man perspektivet att för den som befinner sig på andra sidan kommungränsen ser saker helt annorlunda ut.

Ni har hört uttrycket enade vi stå söndrade vi falla, inte sant? Kanske är det dit hän vi är på väg – lärarkåren fraktioneras till lokala enheter, där villkoren är så unika på gott och ont att centrala förhandlingar blir både meningslösa och otympliga, och varje kommuns lärare står ensamma i stormen.

Det är olyckligt.

Kommunalpolitikerna och mobiltelefonerna

I Östersund anser man att det här med mobiltelefoner eller inte i klassrummet inte är en pedagogisk fråga, utan en politisk, läser vi i ÖP.

Ett medborgarförslag har kommit in till Östersunds kommun som kräver ett förbud av mobiltelefoner för elever på låg- och mellanstadiet med motiven att de anses avge farlig strålning och de håller eleverna inne på rasterna.

Under onsdagen ska barn- och ungdomsnämnden ta ställning till förslaget.

Det enda rimliga ställningstagandet vore, givetvis, att förklara att detta är en pedagogisk fråga och inget som politiker tar något som helst beslut om. På flera av skolorna i kommunen, berättar ÖP i samma artikel, finns dessutom redan färdiga handlingsplaner för mobilhanterande att hänvisa till.

ÖP rapporterar vidare om vilket beslut nämnden tog:

Politikerna i barn- och utbildningsnämnden uttalade sig vid sammanträdet för att eleverna tillsammans med föräldrar och skolpersonal ska besluta om och hur mobiltelefoner ska få användas på skolorna

men talar också om att

Medborgarförslag avgörs slutgiltigt alltid i kommunfullmäktige. Frågan om mobiltelefoner i skolan behandlas vid sammanträdet 4 november, då den nyvalda kommunfullmäktigeförsamlingen samlas för första gången, eller vid sammanträdet 9 december.

Jag väljer inte att lyfta detta exempel för att ställa just Östersunds kommun i sämre dager, utan för att illustrera ett av problemen med den kommunaliserade skolan. Jag känner inte till bakgrunden till det aktuella fallet, men bara det faktum att frågan lyfts på politikernivå är tokigt. Det klagas ofta över hur rikspolitiker försöker detaljstyra skolan, men det är i själva verket många gånger vanligare att detta sker på kommunalnivå.

Det kan vara så att detta beror på just den närhetsprincip som framhölls som en fördel när kommunaliseringen genomdrevs – politikern är grannen, gympolaren, chefen eller rent av barndomskompisen, och tycker sig därmed vara väldigt insatt i hur det egentligen går till och bör gå till i skolan.

Resultatet kunde vi bland annat läsa om i skolverkets rapport om skolans likvärdighetsproblem: gargatuanska skillnader mellan skolor i olika kommuner, både vad gäller kvalitet på undervisning, kvalitet på lokaler, lärartäthet, lärares utbildningsnivå och elevers psykosociala arbetsmiljö.

Låt oss hoppas att regeringen äntligen tar tillbaka ansvaret för skolan och låter kommunalpolitiker syssla med det de utan större konsekvenser för framtiden kan ägna sig åt. Parker, rondeller, badhus och sådant, men skola, vård och omsorg är för viktigt för att styras av kommunalpolitiker.