Den twittrande politikern

I Jämtländska Östersund har en lokalpolitiker twittrat inte färre än 67 tweets under arbetet i förra veckan. 67 tweets! Det är ju nästan 15 tweets om dagen! Jag har svårt att bli upprörd över detta, men det har inte fullmäktiges socialdemokratiske ordförande Kjell Svantesson:

– Vi har ett politikerförakt. Det blir inte bättre av att ledamöterna twittrar. Då når de bara en liten grupp. De har betalt för att sitta på fullmäktige och de har betalt för att läsa in sig och delta aktivt i debatten.

Lokalpolitikerns twittrande uppmärksammades sedan denne kommenterat syrligt på en annan politikers muntliga inlägg i en arenadebatt. Svantesson tänker nu vidta åtgärder:

 Man kan inte hålla på med debatt på två plan samtidigt. Vi har ju webbsändningar för att debatten ska spridas till fler. Alltför få går upp i talarstolen. Jag vill inte ha twitterförbud men det finns en gräns. Vi har ju pauser. Som folkvald ska man delta aktivt i fullmäktigedebatten och tillvarata medborgarnas intressen. Jag vet att Bildt twittrar, men jag tror inte att han gör det under regeringssammanträdena eller i riksdagen.

Men twittrar om sitt politiska arbete, det gör han:

Det är lätt att göra sig lustig över fullmäktigeordförandens upprördhet, den twittrande politikern gör ju precis det han ska göra – deltar i debatten och har kontakt med sina väljare – men på ett sätt som vi i den äldre generationen inte alltid förstår oss på. Och jag undrar om inte Svantessons upprördhet kommer sig ur just detta, han förstår sig inte på den interaktion som är en grundläggande del av Twitter utan uppfattar det som nojsande och trams, och kan inte se hur det kan vara en del av det politiska uppdraget?