Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

#letsdance och genustraditionerna

Jag känner mig fortfarande som nybörjare på området TV-tittande, och har ännu inte nått nivån där jag utan att mycket medveten planering och larm i kalender kan hålla den strikta rutin som krävs för att följa tablå-tiderna. För att befästa de färdigheter jag lyckades erövra under de svenska uttagningarna till ESC och inte tappa dem innan själva eventet som sådant nästa lördag, den artonde, följer vi, som jag nämt tidigare, Let’s Dance på Tv4.

En av de stora poängerna med att se programmen när de faktiskt sänds är att man ser det tillsammans. Tillsammans med dem man rent fysiskt är tillsammans med, och tillsammans med alla de som ser det och pratar om det på Twitter, på Facebook. på Tumblr och andra sociala event, så jag finner med glädje att det är mödan värt att planlägga.

Varje vecka lyfts i samtalen på sociala media funderingen kring det här med den väldigt ensidiga könsfördelningen bland dansparen, och svaren från @tv4 är ibland lite kryptiska. Häromveckan förklarade de till exempel att det rör sig om en tävling, och man därför inte kan ha samkönade par. Det är väldigt svårt att formulera sig på bara 140 tecken, så det är fullt möjligt att man menade något helt annat än det som faktiskt blev sagt, men jag får ända ett intryck av att det helt enkelt handlar om att man är rädd om annonsinkomsterna och tror att annonsörerna inte alls är redo för samkönade par ännu.

Jag tror de är redo. Jag tror publiken är redo också. Kanske skulle delar av publiken bli lite förvånade först, det skulle bli diskussioner, artiklar, insändare och ruckade världsbilder. Och det är inte dåligt, i synnerhet inte för den som önskar uppmärksamhet. Och det gör annonsörerna. Jag tror dessutom att det skulle ta de flesta av de förvånade tittarna max två program att upptäcka att samkönade par är minst lika förtjusande att se på när de dansar som mixade par.

Se här, t ex:

 

Inte heller ett inlägg i genusdebatten

Bara en liten reflektion jag gjorde när jag duckade för solen för att ta mig upp till busstationen i dag:

Om man tänker sig kvinnligt och manligt som motpoler och framställer det lite grafiskt kan det se ut ungefär så här:

MM___M___MK___MKMK___KM___K___KK

och sen kombinerar det med den normalfördelningskurva som är populär i debatten, och ser ut ungefär såhär:

så blir det så att de som är MM, dvs jätteväldigtultramanliga, och de som är KK, dvs jätteväldigtultrakvinnliga, hamnar i utkanten av kurvan. Dvs de blir undantagen, de ovanliga, de som faller utanför normen, den norm som i det fallet utgörs av de som befinner sig på den steglösa skalan däremellan, där det finns pojkar i klänning, flickor i blåställ, kvinnor som älskar kvinnor, kvinnor som älskar män, män som älskar kvinnor och män som älskar män, och där män som älskar kvinnor och män är lika vanliga som kvinnor som älskar kvinnor och män. Där den som rör sig mellan könen, MKMK, som går från det ena till det andra, socialt, medicinskt, biologiskt, hela tiden eller då och då, inte är ovanligare än den som stannar i ett och samma kön större delen av tiden och känner sig hemma där.

Och sen slog det mig att om man gjorde det, och rent av bloggade om det lite offentligt sådär, så skulle det nog inte uppskattas.

Så jag släppte tanken, och klev på bussen i stället.

Prinsesslekar

Via Twitter hör jag berättas om flickor som leker prinsessor på en förskola någonstans i mellansverige. Ämnet har ju aktualiserats i samband med programmet om skönhetstävlingar för barn, något som ibland jämförs med prinsesslekar (jag tolkar det som att man då på något vis syftar på att mammorna tycks leka Barbieprinsessa med sina döttrar som dockor, men jag kan ha fel, jag har inte lyssnat så noga). De lekande flickorna ser helt klart på TV och hänger med i media, att döma av den kommentar som vidarebefordrades:

‘Jag är prinsessan Madeleine. Jag har ingen lust att bara bo i ett slott och se fin ut. Nu åker jag till New York och shoppar i stället.’

Det kan man ju lägga genusaspekt på, om man vill.

Den vita kaninen

Då och då händer det saker som inte bara ställer vår världsbild helt på huvudet. Saker och ting som vi tagit som oomkullrunkeligt självklara inte bara utmanas, utan upphävs och vi står inför en verklighet där det omöjliga visar sig vara möjligt, ofta, till en början åtminstone, bara under speciella omständigheter, men icke desto mindre – det omöjliga visar sig vara möjligt.

Thomas Beatie är på många sätt en rätt vanlig amerikansk snubbe. Han bor i Arizona tillsammans med sin fru och deras tre gemensamma barn. Precis som många andra amerikaner drabbades familjen hårt av bankkraschen, på en dag förlorade de $600 000, företaget de drev gick i konkurs och de tvingades sälja både bilar och möbler och flytta från sitt hem i Oregon till ökenstaten Arizona. Trots detta är familjen optimister, mamma Nancy har avslutat sin utbildning, tillsammans startar de ett nytt företag i en hel annan branch och överväger att skaffa sig ett fjärde barn.

Det ovanliga med familjen Beatie är, utöver deras okuvliga optimism som inte alls är så ovanlig, lyckligtvis, dels att pappa Thomas föddes i en flickkropp, dels att det är pappa Thomas som burit barnen, eftersom mamma Nancy inte har möjlighet att bli gravid.

Trots att Arnold Schwarzenegger faktiskt gått omkring och varit gravid i stort sett en hel film är det få som ens var lite beredda på att fenomenet gravida män skulle uppträda i den verkliga världen. Ja, män. Plural. Beatie är nämligen inte den ende, även om han är den mest offentlige. Och plötsligt är det verklighet – inte bara kvinnor kan föda barn.

Det tar en stund att vänja sig vid.

Magnus Blixt använder sig då och då av ett mycket pedagogiskt och träffande uttryck:

Det räcker ju med en enda vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Thomas Beatie är en vit kanin. Den som vill och har möjlighet kan höra honom berätta om sina erfarenheter på Pride i Stockholm den fjärde augusti.

Mats funderar också kring Beatie.