Att bli felkönad

Det har varit fotbollskupp inte bara i Göteborg, utan även här i Skåne. Och det gick väl sådär, kan vi säga. Ja, mycket av det var säkert trevligt, men inte för alla. Sydsvenskan berättar mer:

Upprinnelsen är att två av flickorna anklagades för att vara killar, något som hänt tidigare men inte i den omfattning som i Åhus.

– Vi är vana vid att min dotter och en av de andra tjejerna i laget ofta blir påhoppade och beskyllda för att vara pojkar för att de är kortklippta, säger en av mammorna. Men detta gick över alla gränser, det var helt absurt.

Stefan Kullander, Glumslövs FF, ansvarig för det sammansatta laget, beskriver händelserna som skandalartade.

– Det är 2014 men tydligen har värdegrundsarbetet i Nordostskåne inte riktigt fungerat. Under turneringen kom flera ledare fram till oss och frågade om två av våra tjejer var killar. Jag förklarade att de ser pojkaktiga ut men är tjejer, berättar Stefan Kullander.

Två av klubbarna hade dock svårt att släppa ämnet och de verbala påhoppen blev enligt Stefan Kullander allt grövre.

– Istället för att man lämnade in en formell protest fortsatte man att anklaga och ge sig på både oss ledare och tjejerna. Det ena gav det andra och snart hade framförallt ledarna i Åhus IF fått med sig sina egna spelare och stämningen var osmakligt otäck, säger Stefan Kullander.

Det är inte alls roligt att bli felkönad, att få en stor del av det som utgör självet, identiteten, jaget, öppet ifrågasatt, oavsett sammanhang. Det är inte roligt om det som i detta fall sker grundat i något så flyktigt och föränderligt som frisyren, och än mindre roligt om felkönandet har sin grund av något mindre flyktigt som könsorgan. Det är dessutom respektlöst, snaskigt, plumt och integritetskränkande, och ifrågasättaren visar verkligen inte upp sig från sin vackraste sida.

För de allra flesta av oss är det en förtretlighet, något som kanske får oss att så långt det är möjligt hålla oss borta från ifrågasättaren framöver. Ett stick i själen som kan få oss att se en extra gång i spegeln, kanske sätta på oss något extra könskodat som pärlörhängen, läppstift, slips eller hel kostym nästa dag. Somliga skakar av sig incidenten efter detta, men inte alla. I många fall kommer minnet ligga kvar som ett gruskorn i ett ostron, inte direkt göra någon skada men ändå något personen, mer eller mindre omedvetet, förhåller sig till under en lång period. Och i somliga fall blir ifrågasättandet ytterligare salt som gnids in i öppet sår, ökad smärta i ett pågående, ibland livslångt, trauma.

Magnituden vet ifrågasättaren inget om när hen väljer att ifrågasätta någons könsidentitet, men hen vet att det är respektlöst. Ett misstag kan alla begå, i hastigheten hugga i sten och råka säg fel, och den som har någon form av anständighet i kroppen ber om ursäkt, och gör vad hen kan för att minska smärtan som åsamkats. Men att öppet och påstridigt ifrågasätta en annan människas könsidentitet, i synnerhet när den som i fallet ovan är tydligt utskriven (det rör sig om spelare i ett flicklag) är inget misstag. Kristianstadbladet berättar:

Nu har Stefan Kullander och Henrik Frijs, som är ledare för Lundatjejerna, lämnat in en skrivelse till Skåneboll där man kräver att det vidtas åtgärder mot Åhus IF, som tillsammans med FC Hessleholm ska ha gått hårt åt.

Enligt Stefan Kullander ska bland annat den ena ledaren i Åhus IF under prisutdelningen ha gått fram till podiet och ställt sig en meter framför de två tjejerna och demonstrativt tagit bilder med sin telefon.

Ledarna har sedan händelsen lyftes i media fått ta emot både hot och okvädningsord. Det är obehagligt, och gör uppriktigt talat inte situationen för de två elvaåringarna ett dugg bättre. Tvärtom, det kan snarare bli kontraproduktivt, smärtan från ifrågasättandet av dem finns där ändå, och attacker mot ledarna kan ge elvaåringarna dåligt samvete i stället. Sluta genast upp med sådana dumheter. Ledarna gjorde bort sig, dummade sig och visade tydligt att de inte kan hantera det förtroendeuppdrag en ledarposition medför. Klubben bör ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen. Det räcker så.

Samtidigt som jag skriver detta lyfter, apropå Assagne och våldtäktsmålet, en av de svenska TV-nyhetsredaktionerna Chelsea Mannings del i Wikileaks. De väljer att konsekvent och närmast demonstrativt använda hennes tidigare förnamn. En småsak för en nyhetsredaktion, och så lätt att rätta till, men en stor sak för många tittare i alla åldrar. Kanske för någon i redaktionen också, vad vet vi om den saken? Lite respekt, fem sekunders research, och vips har redaktionen i fråga visat hur enkelt det faktiskt är att uppföra sig hövligare än tramsiga ungdomsledare.

Annonser

Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Den könsneutrale läraren

Det sägs att de flesta lärare är kvinnfolk. Ändå tycks det mig som att de flesta röster jag hör i skoldebatten har genomgått målbrottet. Beror det på var jag lyssnar? Hur jag lyssnar? När jag lyssnar?

Borde jag vara upprörd över detta? Borde jag sträva efter att lyfta fram fler kvinnliga röster? Dämpa manliga?

Vet ni vad – det tänker jag inte göra. Det viktiga är inte vilket kön den som talar har, det viktiga är vad personen säger.

Låt oss komma ihåg det.

.