Den mänskliga faktorn

I morgon är det dags för ännu ett evenemang denna evenemangsrika höst – Geekgirl Meetup Öresund går av stapeln i Malmö. Jag ser fram mot det. Senaste Geekgirl Meetup missade jag då något annat dök upp i sista sekund, men jag har hört sägas att det var väldigt givande.

Nyss hemkommen från konferensen FlexLär i Stockholm reflekterar jag än en gång över hur det mest värdefulla jag bär med mig från varje konferens är alla möten med människor. Inspirerande föreläsningar, intressanta utställningar, lärorika föredrag, seminarier som väcker tankar och ny forskning är värdefullt på många sätt, och jag uppskattar det innerligt. Det uppdaterar mina verktyg och gör mig (hoppas jag) bättre på många sätt som (hoppas jag också) kommer elever och kollegor och skolan till godo, men det är möten med människor som glittrar som slipade ädelstenar i mitt hjärta när jag lämnar konferenser.

Den här gången hade jag dessutom ynnesten att få konferensen inramad med två extra dyrbara möten – kvällen innan träffade jag underbara vännen Helena von Schantz på ett supermysigt litet fik, vi pratade och pratade tills en bra stund efter de stängt (förlåt personalen!), och medan jag väntade på tåget hem hann jag hälla i mig koffein med dyrbara vännen CrimsonAnna som dessutom helt omtänksamt såg till att jag kom till rätt perrong vid rätt tidpunkt och hamnade på rätt tåg som gick i rätt riktning så jag kom hem.

”It might be irrational of me, but human beings are quite my favourite species.” ~The Doctor

Hmmmar vidare

Inget svar på hela dagen. Lyckligtvis finns det en person till att maila, så i morgon hoppas jag få besked om vad som väntar.

Jag förstår att jag låter lite gnällig, men som kanske framgått tidigare är jag rätt rädd om min arbetstid. En termin består av ett mycket begränsat antal veckor, och dessa veckor av ett mycket begränsat antal lektioner. Det är den tid jag har till mitt förfogande för mitt uppdrag – att undervisa. För att kunna göra detta på ett vettigt sätt behöver jag tid för såväl planering och efterarbete som för reflektion.

Om jag ska ge upp hela 36 prima arbetstimmar ska det vara för något som är mödan värt.

NB. Det är fullt möjligt att detta fortbildningsprojekt visar sig vara väl investerade timmar. Det har jag ingen aning om, eftersom jag inte sett något program eller något mer än tillintetförpliktigande formuleringar. Min skepsis kan visa sig lättflyktig när väl det fullmatade, intressanta och lockande programmet landar med en tung duns i min mailbox.

.

.

Uppdatering, 20.35 om aftonen.

Programmet, ännu inte helt fastslaget om jag förstått saken rätt men det ger mig en uppfattning, fladdrade äntligen in i min mailbox. Ömsom vin och ömsom vatten, men utifrån mina farhågor om utspätt vatten så är det ett definitivt fall framåt, även om formuleringar som

och materiel: papper, saxar, linor, tvättklämmor, lim, färg etc

får mig att huttra en aning. Jag pysslar av princip inte, men det är en världslig sak. Det finns inslag i programmet som ser ut att kunna vara mycket intressanta och värdefulla, och där tycks kunna göras utrymme för nätverkande, det väger mycket tyngre,. Och tycka vad man vill om Gudrun Schyman som politiker, hon är en underhållande och mycket skicklig talare som jag gärna ser igen.

Hmmmm =/

Om exakt tre veckor förväntas jag investera 36 arbetstimmar i ett fortbildningsprojekt. Tidsramen har jag veta om länge, datumet likaså. Platsen fick jag också veta i god tid. So far so good. Men nu är det bara 3 veckor kvar. Det är inte mycket tid, och 3 lärarveckor såhär års rasar förbi, det är inte mycket mer tid än 36 arbetstimmar i en vanlig människas liv.  Så, 3 veckor kvar och jag har fortfarande inte fått så mycket som en vink om vad som kommer att hända dessa 36 timmar. Hur ser planen ut? Finns det en plan, eller planerar man någon slags deltagarplanering?

Låt mig vara uppriktigt mot er – detta känns oroväckande.

Men kanske rör det sig bara om en kommunikationsmiss? Jag mailade organisatören nyss, kanske landar ett välplanerat program i min mailbox under förmiddagen, och jag kan sluta stressa över känslan av att någon ber mig slänga 36 arbetstimmar i ett svart hål.

.

.

Medan vi väntar gör vi måndag, inte sant?

.

En folkhögskollärares sommarlov

Det har varit en massa cirkus kring det här med sommarlovet i debatten, därför börjar idag inläggsserien En folkhögskollärares sommarlov där jag tänkte dela med mig lite av vad jag faktiskt ägnar mig åt i sommar.

I dag har vi haft skolavslutning, så egentligen är det väl lite fusk att börja redan nu, men efter vita studentmössor, blombuketter och Den Blomstertid så känns det ändå som att sommarlovet har börjat. Det har, som varje skolavslutning på Hvilan så långt tillbaka jag kan minnas, varit en solig dag. Rektor höll tal, det musicerades, visades elevproducerad (fantastisk!) film, avtackades inte färre än två fantastiska superpedagoger, åts mat, delades ut omdömen och kramades en massa. Det fälldes en och annan tår, skrattades en del och så, plötsligt

Vad är tommare än en skola utan elever?

Så, hur ser min första sommarlovsvecka ut? Åh, den är spännande kan jag lova:

På måndag kommer vi att diskutera läromedel inför nästa läsår, det händer ju en massa på den fronten nu med de nya läroplanerna. Jag kommer dessutom att ägna en del tid åt folkbildningsnätet, och diskutera med skolans andre lokaladministratör om hur vi ska jobba med det nästa år.

Tisdag till fredag kommer jag att befinna mig på konferensen A World Worth Living In i Malmö. Vuxenutbildare och folkbildare från 80 olika länder samlas, det blir seminarier, förläsningar, utställningar, mingel och intensivt nätverkande.

Vad gör ni första veckan?