Den Övervakade Skolan – uppdaterad

I kväll 20.00, hashtag #educatingessex för den som vill prata om vad vi ser på Twitter, ser vi det näst sista avsnittet av Den Övervakade Skolan, och fortfarande är det lika tyst i media. Jag förbryllas, men gläds åt alla kloka bloggare som ser och reflekterar.

I kvällens program, om jag förstått saken rätt, fortsätter vi följa Mollie. Som vi minns från förra veckans avsnitt ingår Mollie och hennes syster Charlotte (minns ni henne från det allra första avsnittet?) i en klick av den sort som återfinns på de flesta skolor – flickor med sitt fokus på sin status i den sociala hierarkin, på kläder, smink och förhållanden med och till pojkar. Inte mycket på skolan.

I förra veckans avsnitt var Mollie tvungen att hantera situationen att plötsligt och utan förklaring ställas utanför sin klick. Denna vecka fokuseras på hennes relation med skolan och lärarna, i synnerhet med den ihärdige Mr. Drew.

Spoilervarning! Nedanför videon kommer jag att citera en reflektion från Tom Bennetts blogg, skriven när han sett avsnittet när det sändes i England, och kommentera lite på vad han skriver. Sluta läsa NU om ni inte vill ha fler hintar om avsnitt 6 (men lyssna gärna på låtens text, den är vald med tanke på aftonens avsnitt)

.

.

Här är citatet:

The relationship between her and Drew was touching: he was the scratched record, the hard-ass who could always be relied upon to toe the hard line with her. At first she predictably kicked off against it like Osama Bin Laden in the Playboy Mansion (which is where, incidentally, they should have locked him up: that would have shown him); over the weeks of report, she seemed to acquiesce. And that , my friends, is why we do what we do: provide boundaries, electrify the fences, and just..repeat ad infinitum. It’s called being reliable. It isn’t sexy (unless your tastes are very niche); it isn’t exciting, and it doesn’t get you invited to many motivational speaker gigs (God save us) but it’s 50% of what teaching is all about: being a reliable adult.

I en värld där det mesta flyter, där framtiden är osäker, där man lämnas att på egen hand ta ansvar för att man får tillräckligt med sömn, äter mat eller får frisk luft och motion (läs Helenas kloka inlägg för mer om den saken) räcker det inte med vuxna som strävar efter att vara som kompisar, inkännande, tröstande och förstående. Man behöver vuxna som står kvar när det blåser, som man kan lite på, luta sig mot, klänga sig fast vid tills man hittar sitt eget fotfäste. Som säger stopp när man går för långt, som bryter när man, som man ibland gör, fastnar i en negativ tankespiral och inte kommer ur den. Och som tillåter en att börja om, att lägga det som hände bakom sig och gå vidare.

Uppdatering efter att ha sett programmet:

Om vi bortser från att jag tycks ha blandat ihop namnen på flickorna på skolan (jag skulle kunna skylla på att jag ju egentligen inte alls känner dem, utan bara sett dem på TV, men skulle omedelbart bli utskrattad om mina egna adepter fick höra denna bortförklaring. Jag har helt enkelt uselt minne för namn, det är inget att hymla med. Jag minns människor, men inte vad de heter)

Mollie och hennes syster Charlotte lever, som många av ungdomarna i serien, i en komplicerad vardag. Mollie bor hos mamma, Charlotte lever hos pappa, tillsammans med pappas nya barn och styvbarn, och de två systrarna har, enligt den äldste, inte mycket kontakt. Under programmets gång får vi bland annat följa hur Mollie gång på gång kommer till skolan utan delar av sin skoluniform, men först så småningom går det upp för oss att detta nog inte enbart beror på trots eller glömska. Skolan hjälper henne behålla ansiktet inför sina kamrater genom att ordna fram en kavaj, en slips etc (detta med skoluniformerna är ett kapitel för sig, som jag sannolikt kommer återkomma till en annan dag) och den dagliga rapporteringen hos den till synes oändligen tålmodige Mr. Drew ger, som Bennett beskriver i sitt inlägg, resultat.

Det första avsnittet har försvunnit från Svtplay nu, men jag rekommenderar er att, om ni inte sett det, lägga lite krut på att hitta det på annat håll, och sedan följa serien.

tänk om

den där ‘Anna’ som gått till Aftonbladet med sina uppgifter om att hon haft sex med Littorin och tagit betalt för det.

Tänk om hon ljuger.

Jisses!

Läraren och Internettet

Tog del av en konferens om det Digitala Tåget idag, det Digitala Utanförskapet diskuterades, många intressanta aspekter lyftes men en i synnerhet vill jag lyfta vidare hit: Kan en lärare i svensk skola välja att stå utanför?

Jag svarar nej, tveklöst nej. Av många anledningar.

Främst därför att Internet är en del av verkligheten idag. En del av samhället. Som lärare måste man vara en del av det samhälle man ska undervisa om,  och undervisa om det ska man vilket ämne man än råkar undervisa i.

Också för att mycket av det material som finns i pappersform är inaktuellt, och via Internet har vi tillgång till universitet och högskolor, vi har tillgång till andra lärares material och vi har tillgång till nyhetsflödet i stort sett i realtid.

Möjligheten att informellt och formellt utbyta erfarenheter med ämneskollegor långt borta utan att behöva ägna timmar åt att resa är guld värd.

Eleverna interagerar och agerar på nätet. Vi såg i Bjästafallet hur en rektors naiva ‘vi har inte gått kursen’ får konsekvenser långt bortom rimlighetens gräns.

Alla lärare måste inte blogga, alla måste inte finnas på Facebook eller Twitter, men alla lärare i Sverige måste vara internetkompetenta.

Så svarar jag, hur svarar du?

Do Not Underestimate the Power of Playstation

Sven Otto Littorin tycker, berättar Aftonbladet, att det är dumt att minst etthundra tusen unga är arbetslösa. Det har han alldeles rätt i.

Sven Otto tycker vidare att ”det måste löna sig mer för de unga att gå till Arbetsförmedlingen”. Det skulle man kunnat tolka som att han förstår att anledningen till att fler än 100 000 unga är arbetslösa helt enkelt är att det inte direkt dräller av lediga jobb som ger en möjlighet till stabil tillvaro.

Men Sven Otto tänker på ett annat sätt: ”Samtidigt kan han tänka sig att det behövs ställas hårdare krav på aktivitet* för att kommunerna ska betala ut socialbidrag”. Det tycks fortfarande som om kopplingen arbetslinjen – jobb är en missuppfattning. Arbetslösa ungdomar och andra slashasar skall hållas i herrans tukt och förmaning, men Sven Otto, till skillnad från en del politiska falangkamrater, inser att även om hungriga hundar jagar bäst går effekten förlorad om hundarna tvingas svälta:

Inför nästa mandatperiod kan Littorin också tänka sig att diskutera både en höjning av taket i a-kassan och en höjning av garantibeloppet för arbetslösa, om det finns utrymme för sådana reformer i statsbudgeten. Om det läget uppstår så tycker han att en höjning av garantibeloppet är mest angeläget. Beloppet är i dag 320 kronor om dagen för de som inte kvalificerat sig för a-kasseersättning. Det kan till exempel handla om unga som precis kommit ut i arbetslivet.
– Fördelningspolitiskt är det mest träffsäkert. Man måste ha råd att äta och leva, säger Littorin

Den här dikten, skriven av James Sinclair, förklarar väldigt tydligt varför det inte finns något automatiskt motsatsförhållande mellan att vara en tvspelare och att vara en produktiv samhällsmedborgare, snarare tvärtom. Förklaringen går utmärkt att applicera på resor, studier och annat som unga utan anställning använder sin tid till:

Do not underestimate the power of Playstation

For years I’ve lived a double life.
In the day I do my job,
I ride the bus,
Roll up my sleeves with the hoi polloi.
But at night I live a life of exhilaration,
Of missed heartbeats and adrenaline,
And, if the truth be known,
A life of dubious virtue.

I won’t deny I’ve been engaged in violence,
Even indulged in it.
I have maimed and killed adversaries,
And not merely in self defence.
I have exhibited disregard for life,
Limb,
And property,
And savoured every moment.

You may not think it to look at me,
But I have commanded armies,
And conquered worlds.
And though in achieving these things
I have set morality aside,
I have no regrets.
For though I’ve led a double life
At least I can say,
I have lived.

*Aktivitet betyder i det här sammanhanget att tillbringa sin tid på åtgärd anordnad av det offentliga, vare sig denna åtgärd ger något, fyller någon funktion utöver förvaring och kontroll eller ens är vettigt organiserad.

Polisen och professionalismen

SvD och Sydsvenskan berättar att den bloggande polisen som skröt om sitt ollande av polisbilar och uttalade sig raljerande om personer han mötte i sitt arbete nu riskerar att bli av med sin tjänst som polis.

Mårten Unbeck, chefsjurist på Skånepolisen, reagerade starkt på dessa och ytterligare ett tiotal berättelser från bloggen.

– Det finns ett antal fullkomligt oacceptabla formuleringar, säger han.

Bloggen kom till polisledningens kännedom via massmedia och kunde efter visst undersökningsarbete identifiera vem som stod bakom bloggen.

Mannen, som är i 40-årsåldern, har arbetat som polis sedan början av 1990-talet. I ett brev som var avsett till sina kollegor beklagar han sitt agerande och de konsekvenser det har medfört.

Själv hävdar han att blogginläggen varit uppdiktade och i flera fall byggt på rena skrönor. Han hävdar också att hans kollegor kan gå i god för att historierna inte är sanna.

Sanningshalten är dock irrelevant, enligt Mårten Unbeck.

– Det har inte varit uppenbart för hans läsare att detta ska ha varit några påhittade skrönor. Tvärtom framstår det som om det är en polisman som berättar om sin egen vardag. Sammantaget menar vi att även om allt är skrönor så har detta skadat polisen så pass mycket att han grovt åsidosatt vad man får göra i anställningen. Det är ett så illojalt förfarande att det bör leda till avskedning, säger han.

Om mannen slutligen ska avskedas avgör Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen.

Detta med sociala medier och Internet är inte så enkelt alla gånger. Det är förblindande lätt att tro att man kan vara lika privat som i ett slutet sällskap, man ser inte sina läsare och märker inte deras reaktioner. Man hör inte människor kommentera och diskutera det man själv sagt.

Det är ett helt nytt sätt att kommunicera, och det kräver diskretion. Det är inte alla som klarar att hantera det, och konsekvenserna kan bli digra.

De fyra räknesätten

Kära grundskolor,

Det är av yttersta vikt att eleverna redan på ett tidigt stadium inte bara bekantar sig med utan faktiskt får lära sig att behärska och hantera de fyra räknesätten. De måste förstå vad de håller på med, varför och hur. De behöver också förstå vad ett likhetstecken är, hur det fungerar och hur det inte fungerar. De behöver förstå negativa tal, och de måste förstå innebörden av noll. De behöver veta, utan tvekan, vad som är ental och vad som är tiotal, och de behöver känna till decimalsystemet.

De måste få laborera med med detta, fram och tillbaka, uppåt och nedåt, härs och tvärs, på papper, inte bara i huvudet och inte med hjälp av miniräknare. De måste få se det, skriva det, läsa det, höra det och säga det, om och om och om igen tills de utan att blinka förstår sambandet mellan 36/6 och 6*6 och vet att sjuttiofjorton inte är ett tal.

Detta måste ni klara. Ni måste. Det är inte rimligt att elever inte kan sjuans tabell när de har godkänt i matte från nionde klass. Det är inte heller rimligt att de inte vet hur många decimeter det går på en meter. Ni sviker eleverna när ni inte sköter detta, ni skickar ut dem i världen utan att rusta dem för att hantera den.

Skärp er. Allvarligt talat, bara gör det.

Kommentarsmoderering

Jag har inte hört från de tre på ett par månader nu, och hoppas att de funnit andra intressen i livet. Därför släpper jag kommentarsmodereringen, och hoppas på det bästa.

Den ljusnande framtid

Det är vår, försommaren närmar sig och med den studenttiden. Dags att springa ut med klasskompisarna, för sista gången tillsammans som en klass. För några väntar vidare studier, för några arbete, och för några ovissheten och arbetslösheten.

Ungdomsarbetslösheten är stor, trots att ungdomarna idag är mer kapabla, mer kunniga och förmodligen klokare än någon ungdomsgeneration någonsin varit. De är inte, som vi var när vi skulle etablera oss på arbetsmarknaden, unga gubbar och tanter redo att ödmjukt ta plats längst ner i hierarkin bland andra gubbar och tanter. Det är en ny tid, en ny värld, men många samhällen kämpar desperat och aggressivt för att hålla kvar det gamla, hyllar gubbarna och tanterna som vore de framtiden och hutar åt ungdomarna som redan lever i det där nya, otäcka som man inte vågar se.

Den ljusnande framtiden tillhör varken de gamla eller de medelålders, den tillhör ungdomarna. Vi kan inte styra den, men jag tror de kommer låta oss dela den.

Statuslön

Det diskuterades, i ett sammanhang där jag råkade sitta med på ett hörn och höra diskussionen utan att egentligen delta, det här med lärare och löner. Argumentet att en civilingenjör tjänar väldigt mycket, relativt sett, och en lärare väldigt lite trots att utbildningarna är ungefär lika långa framfördes. Argumentet att läraren på sextiotalet tjänade väldigt mycket mer, relativt sett, än lärare gör idag och därmed hade högre status framfördes också.

Och så är det ju, och så var det ju.

Men svaret var krasst:

Nu är inte då. Det vi har omkring oss varje dag tar vi för givet, och idag är det inte längre ett privilegium att studera vidare efter grundskolan – tvärtom. Gymnasiet är i stort sett obligatoriskt idag, de flesta går i skolan från sex till nitton års ålder – det är tretton år. Skolan är vardag, och lärarna en del av denna vardag. I takt med att skolan blivit vardag har lärares status sjunkit, och idag står vi där vi står. Om vi verkligen vill höja vår status kan vi inte fortsätta i samma spår, utan måste ändra vårt arbetssätt.

Det är inte självklart lätt att tugga i sig.

Lärare och offentligheten

Jag ska bli lärare tar idag upp ett ämne som är svårt att närma sig – ”Lärare med taskig människosyn och värdegrund” Kan man skilja på det privata och lärarjobbet när det kommer till värdegrunden, frågar hon sig. Det är en mycket viktig fråga att ställa sig som lärare, läs mer hos henne.

Diskussionen tangerar det vi pratade om för lite sen, i den gamla bloggen, om hur lärare faktiskt i många aspekter är ett offentligt yrke.

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet. Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Hur man agerar privat, oavsett om det är på krogen eller i affären, påverkar hur eleverna bemöter en i skolan.

Detta innebär inte att en lärare måste vara en mönstermedborgare. Snarare tvärtom, om lärare går omkring och utger sig för att vara bättre och präktigare än andra hamnar vi väldigt fel. Det innebär bara att läraren måste vara medveten om sin ställning.

Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik. Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren. Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret.