Ni har noterat England, inte sant?

Väderläget är värt att notera, och värt att reflektera över. Inte sen sjuttonhundratalet, hörde jag sägas.

Annonser

I kris

En människa i kris varken agerar eller reagerar rationellt eller förutsägbart. Ingen krisreaktion är identisk med en annan, även om det ofta finns gemensamma mönster och faser. Det måste omgivningen vara medveten om, och förhålla sig till. Människan i kris kan säga och göra saker som är både överilade och destruktiva, berövad sitt vanliga sinne för proportioner och konsekvenser. Det måste omgivningen också vara medveten om, och förhålla sig till.

Att förhålla sig till kan i detta sammanhang innebära många saker. Det kan innebära tröst, och omtanke. En kram, en varm filt, ett mål mat, en kopp te och tålmodigt lyssna medan personen i kris ältar på det sätt vi människor ibland behöver göra för att få saker i perspektiv, eller bara sitta kravlöst tyst intill medan personen i kris sitter lika tyst.

Det kan också innebära att låta personen ösa ut sin frustration och förtvivlan utan att döma hen för detta, och utan att kräva en ursäkt efteråt. Det kan innebära att efter bästa förmåga skydda personen och personer i hens omgivning från konsekvenser av irrationellt och/eller oförutsägbart agerande. Att säga ifrån, att hindra personen från att t ex sätta sig i bilen och ge sig ut i kvällstrafiken. Det kan till och med innebära att med ett jämnmod sprunget ur insikt om att det är ett inte ovanligt sätt att krisa uthärda att ett visst mått av skitsnack och paranoia riktas mot omgivningen.

Det är lättare för den omgivning som minns att vi alla hamnar i kris ibland, och ingen av oss är fullt rationell i det läget. Det är ok.

 

Du kan väl ta ett skämt?

Ni vet hur det kan vara. Man menar inget illa. Man vill liksom bara öka på sitt sociala kapital lite, få lite positiv uppmärksamhet, visa sig lite vitsig, snabbtänkt och intelligent och så slänger man ur sig den där snabba onelinern man precis kom på – eller hörde någon annan med lite status slänga ur sig.

Och det funkar. Man får skratten med sig. Man får blickarna som bekräftar att skämtet gick hem.

Wow!

Men. Ja, det är klart det finns ett men. Den där glädjedödaren, ni vet. Den som inte skrattar. Den som antingen är så politiskt korrekt så det blir larvigt, eller kanske rent av tar illa vid sig av t ex en liten oskyldig tillspetsad formuleringen om hur man åt en negerboll till eftermiddagskaffet, kanske för att hen upplevde att skämtet i någon mån kunde tolkas som att det skett på personens bekostnad. Kanske är hen till och med är så jobbig att hen kommenterar på skämtet. På ett sånt sätt att luften går ur det.

Då har man ett val.

Det är lätt hänt att man känner den där nyvunna statusvinsten vittra sönder. Kanske blir man lite irriterad, och slänger ur sig något om ‘men herregud, du kan väl ta ett skämt?’ och kanske, om det vill sig riktigt väl får man ännu ett litet skratt, möter en bekräftande blick och får den där trevliga varma känslan av att man är en i gruppen.

Man kan också helt enkelt ignorera kommentarerna från glädjedödare, låtsas att man inte hörde eller att det aldrig sades. Man slipper riskera att tappa ansiktet inför gruppen om man gör det, och det är rätt skönt.

Men man kan också be om ursäkt för sin klumpighet, och tänka sig för nästa gång. Det är ett alternativ som ger mindre direkt belöning, och känslan av att ha gjort bort sig, och dessutom erkänt det, är inte alls så trevlig.

Men i många sammanhang, och i ett lite längre perspektiv kan det vara så att alternativ tre ändå lönar sig bäst. Det är åtminstone alltid värt att tänka över.

Med goda intentioner

Jag tror de flesta av oss varit med om det, i en eller annan form:

Någon gör, ofta på eget initiativ, i all välmening och med de bästa intentioner, något för oss, och resultatet blir att vi hamnar i en förarglig, besvärlig, komplicerad situation. Det kan handla om tämligen små saker, som att någon i välmening flyttat på den nyckelknippa vi lagt fram för att se den när vi ger oss iväg på morgonen vilket kan leda antingen till att nycklarna blir glömda eller en stunds frustration medan vi letar efter nycklarna, att någon välmenande föser ihop de papper vi precis ägnat tio minuter åt att sortera i en enda hög med en vikt på för att de inte ska blåsa bort när personen öppnar fönstret.

Ger vi uttryck för vår frustration över den uppkomna situationen ser människan i fråga sårad ut och menar att eftersom h*n ju menade väl bör vi inte bara ha tålamod, utan rent av uppskatta den goda intentionen även om det gjorde vår tillvaro otympligare.

Vilket givetvis är än mer frustrerande.

Andra gånger blir det mer komplicerat och konsekvenserna blir större. I Santuario de Misericodia-kyrkan i staden Borja i norra Spanien finns, berättar SvD en väggmålning som börjat bli en aning sliten. En kvinna i församlingen bestämde sig på egen hand för att göra något åt saken, men snarare än att anlita en konservator eller en konstnär plockade hon själv fram pensel och färg och satte igång att ‘bättra på’ målningen.

Det gick sådär, kan man säga.

– Olyckligt nog så bestämde sig en boende som hade mycket goda intentioner för att återställa fresken utan att fråga någon, säger Silvestre till tidningen The Telegraph.

Kvinnan kunde genomföra sitt arbete utan att någon lade märke till det. Först när hon var klar upptäckte besökare vad som hade hänt. En grupp konsthistoriker ska nästa vecka undersöka möjligheterna att återställa den ursprungliga målningen.

De där goda intentionerna och det välmenande syftet, de räcker inte alltid som ursäkt. Konsekvenserna finns där ändå.

 

Om det här med glädjebetyg

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Magistern skriver om det här med betyg, och glädjebetyg. Han förklarar hur det som ibland kallats ”snälle-G”, ett Godkänt till en elev som kanske inte riktigt uppnått alla målen av en eller annan orsak, men som läraren ändå vill uppmuntra, kan ge allt annat än snälla konsekvenser:

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde.

De fyra punkter Magistern tar upp i sitt inlägg visar hur det välmenande ”snälle-betyget” på nästa nivå både ställer till det för mottagande skola och rent av kan komma att bli ett slag i ansiktet på eleven. Kanske är det något vi alla behöver tänka över?

Interludium

Himlen är grå, det blåser lite, ljuvligt svalt och uppfriskande väder.

Jag har nått det stadium i planeringen inför hösten nu när jag å ena sidan måste vänta in, å andra sidan behöver fundera grundligt.

.

Ansikte

”The noble art of losing face,” UN weapons inspector Hans Blix used to say, ”will one day save the human race.”

citerar the Guardian i en artikel om den ekonomiska situationen i USA just nu. Den är ju, som ni säkert redan vet, bekymmersam igen. Eller fortfarande. Precis som den är här i EU.

Situationen här såväl som där kompliceras ytterligare av att så många löper verklig eller upplevd risk att tappa ansiktet. Även om man ser att det håller på att gå rent åt pipsvängen kör man hellre på än stannar, backar och tar en annan väg. Att göra det vore ju att erkänna att man hade fel, att man gjort bort sig, att tappa ansiktet. Det finns många som är villiga att gå väldigt långt för att slippa riskera att hamna i den situationen.

Bloggaren Fredrik Backman beskriver fenomenet väl i en serie inlägg om en fiktiv karaktär som han kallar ”En man som heter Ove”. Det mest utmärkande för Ove är just hur han hanterar situationer där han uppfattar att det finns en risk att han skulle kunna tappa ansiktet lite, som när han gått fel, när han ska köpa en dator utan att vara riktigt uppdaterade på hur utvecklingen på datormarknaden gått osv. Oves utgångspunkt är att Ove har rätt, och hans taktik är enkel aggression och en viss överlägsenhet. Även i situationer där Ove egentligen varken är under angrepp eller någon avser att håna honom.

Jaha, nu vimsar Morrica igen, detta har ju inte med ekonomin att göra! Men jo, det har ju det!

Låt oss återvända till inledningen: ”Konsten att tappa ansiktet med stil kommer en dag att rädda mänskligheten.” Kan vi det? Kan vi tappa ansiktet med stil, ta ett steg tillbaka och säga ungefär att jo, hoppsan, här har vi nog ställt till det, och det är vi nog tusan ansvariga för att reda ut vi också, och sen faktiskt göra det. Eller tänker vi försöka göra som SJ och Trafikverket och hävda att saker och ting visst fungerar, att tågen visst går, och i tid, och ända fram dit de ska, fast ingen längre beställer resor utan att ta till minst tre timmars förseningsmarginal?

Om vi inte kan det har vi allt att vinna på att lära oss raskt. Rasar västvärldens ekonomi rasar vi också.

.