Släpp konsten fri, det är höst

Snart, lagom till att decembermörkret sänker sig över oss, släpper Rickard Söderberg en skiva, och till denna kommer givetvis finnas videos. En av dessa spelas in i Malmö nu på lördag, den 20 oktober, mellan 12 och 15. Utomhus, men under tak, i norra delen av Malmö, strax i närheten av Kirseberg.

Videon kommer handla om hur vi ser på konst, och huruvida konsten verkligen är fri. Och vi ställer oss frågan; om den konst som var förbjuden igår är den vi älskar allra mest idag – vad säger det om konsten som är förbjuden idag? Hur hade världen sett ut om Entartete Kunst fortfarande hade gällt och både Chagall,Schönberg och tusentals andra konstnärer fortfarande var förbjudna?

Konst och kultur spelar större roll i ett samhälle än man ofta tänker på. Genom konsten skildrar vi världen, vi provar olika perspektiv och synvinklar, testar och ifrågasätter tankesätt och föreställningar. Vi speglar nutid och normer, både för vidare och omprövar traditioner och värderingar.

All konst tycker vi inte om. Vi kan bli provocerade, äcklade, upprörda, arga eller fullständigt oberörda. Det betyder inte att konsten är oviktig. Den säger något, berättar något, och när vi reagerar på den på ett eller annat sätt så har den vidgat våra horisonter, en liten aning eller världsomstörtande.

Har du nånsin varit på en filmset förut, eller varit med i en musikvide0, o  tycker det verkar spännande…?

Skulle du vilja bjuda med en polare, granne, partner, förälder eller barn på en annorlunda lördagsupplevelse…?

Då ska du inte tveka att mejla [Rickard], antingen här i kommentatorsfältet, via konkatformuläret, Facebook eller Twitter, så ska jag berätta mer om vad som gäller.

Jag tror det blir kul. Ses vi där?

Att lära sig sin läxa

Det är en konst att gå i skolan, det har vi pratat om då och då. Egentligen är det flera olika konster som måste behärskas och kombineras: Det är en konst att sitta i ett klassrum och fokusera, trots att där sitter en hel skock andra människor som ibland låter eller ser ut eller på annat sätt beter sig intressant eller irriterande eller störande. Det kräver övning, hur mycket övning är olika för olika personer, olika för olika klassrum och olika för olika skolformer. Det är en konst att ställa om sig från ett ämne till ett annat, från ett slags tänkande till ett annat på den stund en rast ger.

Och det är en konst att studera på egen hand, hemma eller någon annanstans där ännu mer saker än i klassrummet distraherar, lockar, distraherar och stör. En konst man behöver öva sig i, många många gånger under lång lång tid för att bli duktig i. Man behöver öva med långa läxor och korta läxor, läxor man gör själv och läxor man gör tillsammans med andra, och ju längre man kommer i lärandet, ju viktigare blir det att man faktiskt kan, inte bara ämnet och momentet utan faktiskt just att göra läxor.

Vi diskuterade läxor i #skolchatt häromtorsdagen, ett givande samtal som fick en intressant fortsättning i P1s program Nordengren där Helena von Schantz, Daniel Barker och ytterligare gäster diskuterar läxornas betydelse, och en av de klokaste kommentarerna i programmet kommer mot slutet (men lyssna på det hela för att höra resonemanget som leder fram till den). Helena svarar på frågan om det finns en risk att läxorna ökar skillnaden mellan elever från miljöer med studietradition och elever från miljöer utan studietradition:

Ett sätt att göra [skillnaderna] mindre det är att läraren tar ansvar för läxorna, och läraren tar ansvar när läxorna inte blir gjorda, och jobbar med eleven. För det handlar ju om vad eleven själv har för mål.

Onsdagsmusik

Visst behöver vi en ljuvlig video en onsdag som denna? Jo, det gör vi:

.

.

Looptroop Rockers, de professionella drömmarna, skapar musik med text väl invested möda att sätta sig in i. Crime City Rollers bidrar till att skapa stämning i videon, och ger ytterligare dimensioner.

Jag gillar’t

Folkbildning i sociala media

Jag kan mycket lite om konstformen fotografi, men tack vare sociala media kan jag lite mer nu än jag kunde innan. Jag kunde givetvis titta på bilder och tycka om eller inte tycka om, fascineras över ett speciellt ljus eller en vinkel eller ett format, och jag tyckte ofta om vad jag såg, men det var ungefär allt.

Sociala media är människorna som huserar där, som delar, som möts, som pratar, som berättar, som grälar och kivar och skämtar, som etablerar sig, som passerar igenom, som lurkar tyst i bakgrunden och som ständigt babblar. Utan människor försvinner såväl aspekten ‘social’ som aspekten ‘media’ och man står där med en ekande tom plattform som på sin höjd fungerar som vändplats, oavsett hur vacker den är.

.

Ett sidospår.

Sociala media är människorna som huserar där, där var vi.

Somliga av dessa människor är fotografer som gärna visar upp sina bilder. De pratar sinsemellan om hur de gjort dessa bilder, de talar om slutare, vinklar, reflexer och reducering, de pratar om färger och ljus och bländare och mättnad på ett initierat sätt som förutsätter förförståelse hos lyssnaren. De pratar helt enkelt sitt fackspråk med varandra, och den som inte är insatt i detta fackspråk kan ha svårt att hänga med i samtalet, samtidigt som det skickar tydliga signaler till den som är insatt om både ämnet och nivån på samtalet.

Detta fackspråkliga samtal skulle kunna upplevas som snobbigt, exkluderande, lite skrytigt rent utav av den som står utanför och inte förstår. Det är en inte helt ovanlig om än ledsam reaktion på fackspråk, en reaktion som ibland leder till sura miner, ibland till att det glada ivriga fackspråkssamtalet dör ut, och ibland till och med till rena grälen. Och det är dumt.

Nu kommer jag till min poäng:

Dessa fackspråkliga samtal om olika ämnen, de är en del av den folkbildande aspekten av sociala media. Fotografer som öppet diskuterar finesserna i sin konst delar med sig av sitt hantverk. Vem som helst är välkommen att lyssna, och de allra flesta är mer än glada att förklara även för den som inte kan ett dugg om saken vad det faktiskt är de pratar om. Inte mitt i samtalet, givetvis, precis som alla andra människor blir konstnärer också störda och irriterade om man avbryter ett spännande samtal, men vid andra tillfällen.

I natt ägnade t ex en generös fotograf en hel timme åt att visa för mig hur han gjort för att skapa den ljuseffekt jag kommenterade på i en bild han lagt upp på Google+. Han visade mig hur bilden sett ut innan han gjort något alls med den, och visade sedan steg för steg hur han tonat upp här och tonat ner där, ökat mättnaden i färgen på ett ställe och jobbat med skuggor och skärpa och andra aspekter jag aldrig tänkt på innan för att komma så nära den upplevelse av ljuset han hade haft när han tog bilden som han någonsin kunde, och svarade tålmodigt på varenda fråga jag ställde.

Ni anar inte hur stor skillnad något som tycks yttepyttelitet oviktigt kan göra i ett fotografi! Jo, det kan tänkas att ni både anar och vet, men jag anade inte förrän han visade mig och pekade ut.

Och när man fått grunderna förklarade för sig, då händer det fantastiska att plötsligt börjar man kunna förstå vad det är de pratar om! Man börjar se nyanser i konsten man aldrig sett innan, eftersom man inte visste att de fanns.

Folkbildning. Jag tycker det är en av de vackraste aspekterna av sociala media.

Mer från Barcelona

I Barcelona finns en konstnär som heter Alex Noriega vars blogg Stuff No One Told Me (but I learned anyway) är fullkomligt underbar! På senare tid har Barcelona dykt upp i alla möjliga och en hel del nästan omöjliga sammanhang, och för varje gång blir jag alltmer nyfiken på staden. Någon vinter ska jag åka dit och bara titta.