En skolas varumärke

Även den vuxna skolpersonalen tar ställning. I fallet Linnea var det förövaren som blev inbjuden till skolavslutningen. I fallet Sara var det läraren som bad henne att inte förstöra skolans rykte. Skolan var ett varumärke som först och främst måste skyddas

skriver Eva Franchell i Aftonbladet med anledning av Svts dokument inifrån och det var nog en av de saker som gjorde mig mest förbryllad i dokumentären. Inte att skolan har ett varumärke att vårda, självklart har den det, det har alla skolor, men att en skolan kan önska att det i detta varumärke ingår en tydligt uttalad policy kring acceptans av sexuella övergrepp. Det förbryllar mig.

Jag pratade lite om saken häromdagen så det förvånar knappast någon när jag säger att jag många gånger heller skulle sätta mitt barnbarn i en skola där lärarna går Falling Down på sexuella övergrepp än på en skola där betygssnittet är bländande.

”jag är bara ärlig…”

Det finns vuxna människor som oombedda tar sig rätten att kläcka ur sig såväl nedlåtande, ohövliga som rent ut oförskämda kommentarer med motiveringar som ”jag är bara ärlig”, ”jag beskriver bara vad jag ser” eller ”ja, men det är ju sanningen”. Ofta levereras dessa förment överslätande kommentarer med en förklaring om att människan i fråga bara inte kaaaaan ljuga eller ”bara menar väl” eller är så ”känslig” att h*n inte alls kan hållas ansvarig för andras känslor i sammanhanget.

Det stämmer givetvis inte, men för den som då och då finner sig rättfärdiga sina uttalanden efter att ha fått kommentarer om att det som sades var plumpt, ohövligt, sårande, manschauvenistiskt eller nedlåtande kanske den här lilla filmen kan vara till hjälp:

.

.

Att avstå från den där nedlåtande kommentaren, trots att man själv känner sig så mycket präktigare och klokare och bättre på alla vis när man säger den, är inte att hyckla. Det är inte oärligt. Det är inte ens fjolligt. Det är moget och klokt, och nog kan en vuxen människa vara lika mogen och klok som en liten tecknad kanin?

Tänkte väl det.