Ansvaret och offerkoftan

Cissi Wallin skrev häromdagen en krönika i Metro på temat konsumentmakt och konsumentinflytande:

Jag älskar konsumentmakt. Och jag älskar att alla vi konsumenter nu har en större möjlighet än någonsin att varna varandra för oseriösa företag, använda till exempel betygssättnings-sajter som Rejta.se och skapa digitala upprop mot dålig service.

Men det är inte alla som väljer att ta del av de möjligheter som står till buds, suckar Wallin:

Därför blir jag heligt livstrött på alla de som samtidigt inte fattar vikten av konsumentansvar. Minns du den där klasskamraten i högstadiet som alltid skyllde på ”men det var ingen som sa att…” när hen inte ville eller orkade ta ansvar för sin egen brist på engagemang?

Det hade inte gjort någon annan så mycket om en eller annan struntade i att ta sitt ansvar, men Wallin beskriver det mönster hon ser i detta:

Håller vi på att få ett helt samhälle av ”det var ingen som sa”-konsumenter? Och vad gör det med oss och vår syn på ansvaret över våra egna liv, överlag? När allt annat alltid är någon ”annans fel”? Offerkoftan kliar. Ta av den.

Har hon en poäng, eller viftar hon mot väderkvarnar? Kan det vara så att ju tillgängligare informationen blir, ju större möjligheter att ta reda på vad det faktiskt är som konsumeras, ju tyngre känns ansvaret för de felaktiga valen, i stort och smått?

Jag vet inte, men det är en tanke värd att reflektera över.