Otryggt är allt, som man äga skall, buret i andras bröst

Jag ägnade en gång i tiden tre år åt att bygga upp en stabil kontaktbas av givande, pålitliga och generösa praktikplatser. Det här var i en av Sveriges större kommuner, ändå var det inte helt enkelt att hitta platser som var villiga att inte bara ta emot de extra händer en praktikant innebär utan också ta på sig det stora ansvar det innebär, både att handleda och att tillåta praktikanten behövas på riktigt.

Sen bytte jag jobb. Jag erbjöd min kontaktbas till det nya jobbet, den var en av huvudanledningarna till att de valde att anställa just mig. Det var ett otaktiskt val av arbetsplats, men jag befann mig i en situation där mitt omdöme inte var på topp.

På mindre än åtta månader var basen försvunnen. Med svepande löften, brutna avtal, misskötta uppföljningar, dubbelbokningar, uteblivet stöd etc, brände de den effektivt till aska, och på köpet brände de mitt namn i den aktuella kommunen.

Havamals visdomsord håller. Sens moralen i anekdoten är kanske något i stil med ‘om du slarvar bort det någon byggt upp, så drabbar det ofta andra som skulle haft glädje av det uppbyggda’. Ok, ingen särskilt smidig moral, men väl värd att fundera över nu när det byggs system för både praktik och lärlingar. Bra praktikplatser växer inte på träd.

Pengar och betyg

Jag läser vad Jan Guillou skriver om betygen i Aftonbladet och finner, smått förvånad, mig själv nickande instämmande:

Rika barn får i allmänhet bättre betyg i skolan än fattiga barn. Så har det alltid varit och orsakerna är lätta att se. I rika hem är utbildningsnivån högre än i fattiga hem och rika föräldrar är inriktade på att barnen skall göra karriär i samhället genom högre utbildning. I rika hem finns inget behov av att ha självförsörjande barn och det är inget problem att barnen studerar några år utan att bidra till försörjningen.

Det handlar inte om begåvning (även om många rika vill tro det) och alltså är det en fråga om en orättvis ordning och ett lika logiskt som klart uttryck för klassamhället.

Det han skriver uppfattas ofta som så självklart att det helt enkelt inte nämns i debatten. Man tar för givet att det är underförstått, man glömmer att det finns människor som så gärna vill tro att det handlar om begåvning och kanske, förbjudna men förekommande tanke, gener och härstamning.

Pengar garanterar inte lycka, men de ger valmöjligheter. De öppnar dörrar och för med sig ett kontaktnät som i sin tur öppnar ännu fler dörrar. Pengar ger en möjlighet att ta del av upplevelser som vidgar ens horisont, till resor och möten och insidan och baksidan av platser vi andra annars bara ser utsidan på, om ens det. Och pengar ger, som Guillou påpekar, möjlighet för föräldrarna att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för studier, med tid och utrymme, hjälpmedel och hjälp vid behov eller önskemål.

Detta gör stor skillnad, och att blunda för det och låtsas som om det inte vore så är inte bara att lura oss själva, det är att bedra dem som redan har förre möjligheter, dem för vilka många av dörrarna är stängda. Dem vi säger oss värna. Dem, för vilka möjligheten att jobba sig till ett toppbetyg är den enda nyckeln till dessa dörrar.

Det bör vi också förhålla oss uppriktigt och ärligt till.