I tur och ordning

När vi lär oss språk så gör vi det i ungefär samma ordning. Ett följer på ett annat, ett triggas av ett annat, ett kommer ur ett annat, det finns strukturer och mönster, former och system som svävar omkring över och under och i och kring det språk vi använder. Ständigt, alltid, oavbrutet är grammatiken närvarande, essentiell, oundgänglig.

Därför blir det, för mig, fullständigt orimligt att föreställa sig en språkundervisning där grammatiken inte är ständigt närvarande, inte lyfts i alla sammanhang. Inläraren måste få lov att experimentera med grammatiken, bända den, rådbråka den, töja, testa, vända upp och ner och ut och in på den, surfa på den. Se vad som händer om… Hantera med elegans och misslyckas med, trygg i vetskapen att läraren känner till stegen, processerna, strukturerna så väl att läraren vågar släppa loss experimenterandet.

Språklig korrekthet har betydelse. Inkorrekt språk gör kommunikationen otydlig och ökar risken för missförstånd. Graden av korrekthet påverkar hur mottagaren ser på avsändaren, och på avsändarens vederhäftighet.

Men alltför stort fokus på och respekt för korrekta formuleringar hämmar kommunikationen. Strukturerna är ständigt närvarande, ständigt betydelsebärande. De finns där, de är en del av kommunikationen, och de är i vår tjänst. Inte tvärtom.