Öppna landskap

Ett av de argument som då och då lyfts för det som i dag betraktas som traditionell kosthållning, dvs någon form av kött som utgångspunkt för de flesta maträtter, är att tamboskap hjälper till att hålla landskapen öppna, och öppna landskap vill vi ju ha.

Jag måste erkänna att jag ställer mig lite skeptisk till just detta argument.

Dels för att jag inte är helt övertygad om att alla de kossor och grisar och hönsfåglar som blir människomat faktiskt ägnar sig åt den form av landskapsarkitektoniska aktiviteter som håller landskapen öppna, dvs hänger i idylliska hagar dagarna i ände och äter och skiter medan bonden går omkring med ekologisk lie och skördar långsiktigt hållbart odlat vinterfoder till dem.

Dels för att argumentet är ungefär detsamma som argumentet om barndomsminnen i debatten kring sommarlovet. En nostalgisk önskan att åtminstone i någon mån bevara den romantiska bondesamhällesverklighet man minns från t ex Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbyn eller Emil i Lönneberga, där sommarnätterna är långa, korna råmar idylliskt och alla går i träskor på sandvägar med en sträng gräs i mitten.

Missförstå mig inte, jag tycker också att Diablo-landskap är trevliga att se på, men jag tycker inte riktigt att nostalgiska drömmar är ett argument i frågan.

Vardagsvegetarian

Johannes Forssberg har läst boken Äta djur av Jonatan Safran Foer. Han funderar kring hur det kan komma sig att, trots att vi ju egentligen vet hur det ligger till med djurhållning, hälsa, ekonomi och miljöpåverkan, ändå obekymrat fortsätter att äta kött.

 Med mina personliga insikter i hur djup den nödvändiga förträngningen är, har jag svårt att tro att Jonathan Safran Foers skakande, och i Sverige nyutkomna, bok ”Äta djur” kommer att leda till något större uppvaknande. Men han har ett bra och pragmatiskt råd: försök att äta mindre kött, om du är en sådan som vet att du ändå inte kan hålla storstilade löften om plötsligt vegetarianism. Det finns inget annat sätt att minska djurplågeriet och miljöförstöringen än att vi kraftigt minskar vår köttkonsumtion.

Graham Hill vet precis hur svår tanken på att avstå kött kan vara att tänka, och han har ett superenkelt förslag på en lösning:

Föreställ dig din sista hamburgare.

Så mitt sunda förnuft och mina goda intentioner hamnade i konflikt med mina smaklökar, och jag beslöt mig för att göra det ”senare” och föga överraskande, blev ”senare” aldrig av. Låter det bekant?

Så, funderade jag, kan det finnas en tredje lösning? Jag tänkte på det, och jag kom på en, och jag har gjort det det senaste året, och det är jättebra. Det kallas vardagsvegetarianism. Namnet säger allt. Inget med ett ansikte, måndag till fredag, på helgen – ditt val. Enkelt! […]

Så snälla, fråga er själva, för er hälsa, för er plånbok, för miljön, för djuren, vad hindrar er från att ge vardagsvegetarianism ett försök? Det är ju faktiskt så, att om vi, allesammans, åt hälften så mycket kött så vore det som om hälften av oss vore vegetarianer!

.

Men det här med vegetarisk mat, är det inte väldigt svårt, och blir det inte rätt tråkigt att bara äta sallad? Jo, sannolikt vore det hur tråkigt som helst att bara äta sallad, men vegetarisk mat är inte sallad. Sallad är sallad, och mat är mat. Här, och här, och här finns t ex en massa recept och idéer.

Nog vore det värt att testa? Ge det t ex tre månader och se hur det känns?