Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Annonser

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.

om mobbning

Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.

Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.

Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.

Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.

Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.

Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.

Det är värt det.

friends.se