Morricas #julkalender lucka 11

De rör sig omkring oss, när vi hastar hem till juleljus och julemys, de små flickorna och pojkarna som inte längre säljer svavelstickor, men fortfarande är hänvisade till ett liv i kylan. Av olika orsaker utan ett tryggt hem att återvända till, utan tryggheten som finns i att veta att det finns mat för dagen. De finns här, i Sverige, i storstäder och i småsamhällen. De finns överallt i EU, i krisländer lika väl som i länder där ekonomin tycks mer stabil. De är i olika ålder, ensamma eller i mindre grupper.

Och de är fruktansvärt utsatta. Det går inte att föreställa sig hur utsatt den är som är liten, ensam och utan någon vuxen som skyddar mot faror. I sin osynlighet svälter de, de fryser, de blir rånade på sina små slantar och få ägodelar, de blir våldtagna, misshandlade, ihjälfrusna och mördade.

Det är inte vad vi vill tänka på såhär i julförberedelserna. Men det måste vi. Annars är vi inte människor, utan bara små lortar.



Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?