I kris

En människa i kris varken agerar eller reagerar rationellt eller förutsägbart. Ingen krisreaktion är identisk med en annan, även om det ofta finns gemensamma mönster och faser. Det måste omgivningen vara medveten om, och förhålla sig till. Människan i kris kan säga och göra saker som är både överilade och destruktiva, berövad sitt vanliga sinne för proportioner och konsekvenser. Det måste omgivningen också vara medveten om, och förhålla sig till.

Att förhålla sig till kan i detta sammanhang innebära många saker. Det kan innebära tröst, och omtanke. En kram, en varm filt, ett mål mat, en kopp te och tålmodigt lyssna medan personen i kris ältar på det sätt vi människor ibland behöver göra för att få saker i perspektiv, eller bara sitta kravlöst tyst intill medan personen i kris sitter lika tyst.

Det kan också innebära att låta personen ösa ut sin frustration och förtvivlan utan att döma hen för detta, och utan att kräva en ursäkt efteråt. Det kan innebära att efter bästa förmåga skydda personen och personer i hens omgivning från konsekvenser av irrationellt och/eller oförutsägbart agerande. Att säga ifrån, att hindra personen från att t ex sätta sig i bilen och ge sig ut i kvällstrafiken. Det kan till och med innebära att med ett jämnmod sprunget ur insikt om att det är ett inte ovanligt sätt att krisa uthärda att ett visst mått av skitsnack och paranoia riktas mot omgivningen.

Det är lättare för den omgivning som minns att vi alla hamnar i kris ibland, och ingen av oss är fullt rationell i det läget. Det är ok.

 

Dagens ungdom

Vad gör vi för fel med våra barn, frågar Helena von Schantz. Hon hänvisar till den artikel Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin, och Salomon Schulman, barnläkare och barnpsykiatriker, skrivit på DN debatt om hur svenska barn mår allt sämre, både jämfört med andra västerländer och jämfört med hur vi mådde för en eller ett par generationer sedan.

Helena frågar frustrerat:

Vi har en lagstiftning där barnperspektivet ständigt lyfts, men hur ser det ut i praktiken? Mitt intryck är att barn behandlas som sina föräldrars ägodelar vare sig det handlar om skilsmässa, missbruk, hedersvåld eller annan familjeproblematik och det är otroligt frustrerande.

Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige. Har vi fler dysfunktionella familjer än i andra länder? Är vi sämre på att skydda utsatta barn? Tillbringar vi för litet tid med dem? Får de för litet kärlek och anknytning? Gör vi fel saker med dem? Har de för få kontaktytor? Gränser? Valmöjligheter? För långa dagar på dagis och fritids? För mycket TV? Vad?

Vad gör vi annorlunda här i Sverige än föräldrar i andra västerländer? Vad gör dagens föräldrar annorlunda än tidigare generationers föräldrar? Vad är det dagens föräldrar saknar som tidigare generationer haft?

Många saker, givetvis – det har med samhälleliga strukturer att göra, ungdomsarbetslösheten bidrar, skolverkligheten gör sitt till, samhällsplaneringen spelar roll, kommunernas prioriteringar gör skillnad. Men det förklarar inte allt. Många av dagens familjer är väldigt ensamma, och därigenom väldigt utsatta. Far- och morföräldrarna, de första tonårsgenerationerna, efterkrigstidsbarnen, finns inte längre med i bilden som far- och morföräldrar gjorde när vi i min generation växte upp. Många av dagens föräldrar ruskar ledset på huvudet när man frågar om de inte kan be sina föräldrar om hjälp, föräldrarna har inte tid, har inte ork, har inte lust. Jodå, de ställer upp om det är kris, och de vill gärna bli firade jul och födelsedagar med, och nog kan de sitta barnvakt någon enstaka kväll, men det där vardagliga, tärande, det är föräldrarna ofta ensamma om.

Jag vet inte, jag har inte forskat i saken, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det spelar in en hel del.

Redan de gamla grekerna…

Det talas mycket om den grekiska situationen just nu, stödpaketet som sägs kunna utgöra fröet till nästa kris. Grekerna, sägs det bistert, har myglat sig in i EU på falska premisser. Präktigt fnyser man åt deras arbetsmoral, pension redan vid 57! Låga skatter! Bonusmånader! Vilka latmaskar!

Avundsjuka?

Kanske lite. Men också frustration över det faktum att vi i EU är del av ett gemensamt system, deras kris påverkar oss, och vi har alla ett gemensamt ansvar att bidra till att upprätta balansen. När Grekland svajar måste vi andra stå starka, annars faller vi allesammans.