Lönekriterier

Jag hänger inte helt med i hur tankegångarna bland framför allt lärare går när löneläget för lärare diskuteras, så jag skulle vilja höra ni tänker om ett par av de argument som för mig närmast liknar försök att få något fyrkantigt att passa in i ett runt hål.

Låt oss börja med grundskollärare som jobbar som förskollärare, för att det är lättare att få jobb där i den kommunen där de verkar, för att de tycker det är roligare eller av någon annan anledning. Bör de lönesättas som förskollärare eller grundskolelärare?

För mig är det uppenbart att de jobbar som förskollärare, och därmed ska ha förskollärarlön. Men deras faktiska, eller rent av dubbla i vissa fall, examen framförs ibland som ett argument för varför just dessa ska ha en annan lön än övriga förskollärare på samma förskola. Jag förstår inte riktigt hur man tänker där.

Om vi flyttar upp en bit i åldrarna hamnar vi bland de tidiga tonåringarna. Mellanstadielärare som jobbar som ämneslärare på högstadienivå, ofta omlokaliserade i samband med 4-9-reformen.

Här befinner vi oss i en annan situation, och där hamnade vi när vi gick över till att utbilda 1-7-lärare och 4-9-lärare. Den aktuelle läraren har alltså en äldre utbildning (och är således inte purung själv heller) till just mellanstadielärare, men jobbar som 4-9-lärare eftersom stadietänkandet luckrades upp, trots att det fortfarande både tänks och används i praktiken, i samband med 1-7/4-9-reformen. Ska de fortsätta jobba som höstadielärare, och erhålla all den ära, status och lön (observera att jag tillåter mig att vara lite skämtsam här i kommentaren om ära, status och lön) som erfares en dylik eller ska de återförpassas dit där de hör hemma?

Och så har vi det här med facklig tillhörighet. Är det, bör det vara, kommer det att bli ett lönekriterium? Förhandlar respektive fack, bör respektive fack förhandla, kommer respektive fack att förhandla enbart för sina medlemmar, så att anställda organiserade i Lf har, bör ha eller kommer att få ett annat löneläge än anställda organiserade i LR, respektive anställda utan facklig anknytning?

Jag är förvirrad och vet inte längre vilka argument som är på allvar och vilka som är på skämt, vilka som slängs ut i frustration och vrede och vilka som noga övervägs och formuleras omsorgsfullt innan de presenteras. Hur ser ni på saken? Vilka ytterligare aspekter behöver beaktas?

Om innehåll och bedömningar

Anne-Marie Körling skriver om konsten att undervisa. Hon understryker hur viktigt det är att läraren själv

måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.

En lärare som inte fascineras av sitt ämne riskerar att börja gå på tomgång, att repetera samma lektioner år efter år, att rätt som det är stå och tänka på något annat medan h*n skriver exakt samma sak på tavlan som h*n skrev ifjol vid den här tiden. Risken att läraren blir uttråkad av lektionerna, och rätt som det är börjar känna sig uttråkad av eleverna också är stor. Det märker eleverna. Anne-Marie skriver:

Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.

Metabolism skriver också om fokus på undervisningens innehåll, och utvärderingen därav. Den nya betygsskalan innehåller fler steg än den gamla och det framgår vad som ska vara redovisat för varje steg.

Många är glada nu när det blir en sexgradig betygskala. Men i praktiken har många jobbat med en niogradig skala i flera år.

IG, G-, G, G+, VG-, VG, VG+, MVG-, MVG

Det som upprör mig mer än att man satt ut betyg som inte finns är att man bland en del lärare accepterat låtsasbetygen. Att man låter dem ingå i vårt yrkesspråk och pratar om dem som att det vore den mest naturliga saken i världen.

Precis som Anne-Marie skriver om att vi måste ta innehållet i undervisningen på djupaste allvar och mötas kring detta, kring kunskapen och lärandet istället för kring läraren eller i klassrummet så måste vi, som Metabolism framhåller, ta bedömningen av eleverna på allvar, och inte spela med låtsasbetyg. Inlägget avslutas med en uppmaning till alla betygssättande lärare:

Det enda som händer är att vi försvårar för oss själva. Vi kan inte använda det som inte finns för att bedöma det som är. Att sätta ett plus- eller minusbetyg är inte att göra det tydligare för eleven, det är att curla. Det är att inte våga säga : ”Du behöver lära dig det här och det här”. Betyg är redan i vissa avseenden godtyckliga, varför göra dem ännu mer godtyckliga. Kan vi inte komma överens om att vi överger + och – inför hösten? Eller redan idag?

Det är vår uppgift och vårt ansvar som lärare att ta ansvar för innehållet, i undervisningen såväl som i bedömningen. Eleverna har rätt att lära sig, och de har rätt att få tydlig feedback på vad de lärt sig och vad de inte lärt sig. De behöver få veta precis vad de behöver lägga krut på för att nå nästa betygssteg, och det får de inte av ett luddigt minus eller plus, och de behöver kunna lita på att vi lärare uppfyller vårt ansvar.

Det är rätt självklart egentligen, är det inte? Men även det som känns självklart behöver ibland sättas ord på, för att bli synligt.

Lärare, tro på innehållet och var tydlig i din kommunikation.

En bra början till en bättre skolverklighet för våra elever, eller vad tror ni?