Morricas adventkalender, lucka tio

I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.

Som sig bör!

 

De är här nu

Inte alla, många är fortfarande  ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.

Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!

Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?

Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.

Det är rätt storslaget det också.

Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.

Hoppet finns där, i botten av asken.

Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.

En normbrytande förebild

På Kulturkollo ställer Linda två frågor jag grubblat på ett tag, och nu tänker jag försöka svara:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

En gång hade jag en vän. Han lever i mitt hjärta nu, men tyvärr klarade sig hans vackra kropp inte tillräckligt länge för att bromsmedicinerna mot AIDS skulle kunna rädda honom. Trots att han härstammade från en av de Medelhavskulturer där sexualitet och kärlek mellan fria män en gång var en del av samhällsorganisationen var han rädd för att föräldrarna och släkten skulle få reda på att han förälskade sig i vackra pojkar, och än i dag skyddar jag honom genom att inte nämna hans namn i skrift. Men det är inte därför jag inspirerades av honom, den sexuella läggningen är som den är och inget människor styr över. Nej, det är för hans mod att bryta mot varenda norm han inte hade lust att inrätta sig efter, det gällde kläder, det gällde kultur, det gällde idrott, det gällde vänner, det gällde studier. Han tog stryk så många gånger för sin obändiga vilja att vara sig själv, och av honom lärde jag mig att det finns vissa saker som är värda att ta stryk för, men inga som är värda att ta till våld för.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Jane Eyre bryter glatt mot normer, såväl karaktären som boken i sig. Jane är upprorisk, ifrågasättande, medveten om sitt eget värde och stolt över sina förmågor. Hon lämnar två friare bakom sig, så olika som friare kan bli, när villkoren inte passar henne, hon ger sin barndoms plågoandar chansen att be om ursäkt men låter det inte störa henne nämnvärt när de misslyckas. Hon utbildar sig, skapar sig en egen plattform och först när hon har den, och står på egna ben…. ska jag spoila slutet? Nej, läs boken själva om ni inte redan gjort det. Se inte filmen, läs boken, ni kommer inte ångra er.

Det var mina svar. Två frågor, ingen av dem så enkla som de såg ut att vara, men väl värda att tänka över.

En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

Sjuttonde luckan i Morricas #adventskalender

Ni kommer sannolikt få det ursprungliga innehållet i denna lucka någon gång i mellandagarna, men jag kan inte mostå tillfället att i stället ge er en mycket liten glimt av detta läsårs kulturvecka:

Spontanopera

Ja, spontant operabesök, snarare. Jag och fina flickvännen fick plötsligt fribiljetter till genrepet av Malmö Operas uppsättning av Greve Ory, och hade möjligheter att tacka ja. Tänk vilken lyx att leva i en region där kultur faktiskt finns så nära till hands att en vanlig November-tisdag plötsligt kan förgyllas av kultur!

Det är inte alla förunnat.

Har ni tillfälle och möjlighet, se den. Det är en rolig, lättsam historia med såväl bondfångeri, kärlek och sex som genomtänkt, kreativt nyttjande av scenens och salongens spatiala möjligheter.

Somliga dagar

Ni vet hur det kan vara, inte sant? Somliga dagar är det bara så många saker på en gång. Som i dag. Arbetsveckan avslutas med bokcafé med fantastisk föreläsare.

Därefter inleder workshop i förarteknik helgen

Och sedan som grädden på moset rollspel med kära vänner.

Novemberfredagar kan vara helt fantastiska dagar.

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Läs barnlitteratur

Vill du förstå ett språk försumma inte barnlitteraturen. Vifta inte bort den som för simpel, oviktig, lättviktig, utan skumma igenom den och se hur nya nivåer av förståelse öppnas.

Koder, uttryck och nyckelbegrepp förklaras, etableras och uppkommer inte sällan just i det som benämns barnlitteratur. Referenser vi inte uppfattade eller ens förstod att de var referenser blir plötsligt tydliga, fraser och formuleringar ger oss en massa information som i sin tur ger nyanser, djupare förståelse, bakgrundsinformation, kontext och mer som en direktöversättning av orden inte ens låter oss ana.

Morgondagen – vem tillhör den?

Regeringen formas i detta nu av en stadsministerpretendent som aldrig suttit i riksdagen, partiledare för ett parti med bara en tredjedel av stolarna. I nuläget känns inte morgondagens parlamentariska situation helt stabil.

Men, vänner, älsklingar, finingar, änglar och demoner, kamrater och ni som helst skulle slippa ha med mig att göra men tolererar mig ändå – glöm aldrig att vem morgondagen tillhör är inte givet.

Sjung, dansa, glittra, ta plats, våga även det som känns läskigt, stå upp, stå kvar och var fantastisk! Det kommer att påverka vem morgondagen tillhör.