Vad läser ni i dag?

Själv står jag precis i begrepp att slå upp första sidan i Dragon Wytch, den fjärde delen i Yasmine Galenorns serie om de tre systrarna D’Artigo. De lever numera i i Seattle, där de dels försörjer sig som utkastare, privatdetektiv respektive butiksägare, dels ägnar sig åt att försöka hålla portalerna mellan olika världar under kontroll, och skydda mänskligheten från för många demoner, vampyrer och andra som ser mänskligheten mer som lunch än något annat.

IMG_0385.JPG

Serien påminner i förtjusande hög grad om TV-serien Charmed, systrarna är lika olika och lika, vackra, samspelta och käbblande. Där är romantik, kärlek, intriger och mäktiga allierade, katter och gargoyler och i största allmänhet en genuint trivsam värld att besöka.

Vad läser ni i dag?

Den grå floden

Jag tycker om poesi. Jag tycker mycket om poesi. Poesi har stort utrymme i min vardag, som inspiration, som sammanhängande struktur, som undervisningsmaterial.

Inte alla som studerar i mitt klassrum är odelat positiva till poesi, i synnerhet i början – det finns många föreställningar om poesi som svårt, abstrakt, tungt, krävande, något för nördar, akademiker eller andra aparta slags varelser. Men faktum är att med tiden kommer de flesta att åtminstone vänja sig vid formatet, och en och annan upptäcker rent av att hen tycker om poesi när hen väl fått bekanta sig med fenomenet.

Poesi ställer krav på läsaren. Det koncentrerade formatet ger varje ord, varje skiljetecken, varje tomrum, varje paus, varje radbrytning en tyngd de inte alltid har i all slags text. Ord och uttrycks väljs ut inte bara för sin direkta betydelse, associationer, kulturella och politiska sammanhang, undermening, prosodi och underförstådda värden är betydelsebärande. Men poesi ger också generöst till sin läsare, ger läsupplevelse, tankar och reaktioner, ger känslor och associationer, utmanar och erbjuder vila, och öppnar med sina väl valda formuleringar ständigt upp nya delar av världen.

Jag har, som jag nämnde tidigare, börjat bekanta mig lite med poesi skriven på spanska, och som vinglig nybörjare når jag ännu inte längre än ytan, ibland knappt så långt. Men ibland tycker jag mig ändå känna ett litet stråk av det som finns därunder, en doft som drar förbi, ett ljus som glimtar till, ett ljud jag nästan hör, och trots att det inte är mer än så ännu gör det mig alltid ivrig, snudd på girig, efter att förstå mer, se bortom, förstå djupare, känna innerligare. Jag vet ju att det finns där, utom räckhåll! Ibland hjälper vänliga människor som inte bara förstår språket utan också känner kulturen mig att se bortom den enkla nivån jag själv ser ännu, och jag kan inte med ord uttrycka den hisnande glädje och tacksamhet jag känner när ännu en skärva av den värld som finns glimtar fram.

 

Dag tre på #nf2014

Dag tre på #nf2014

Jag tog en liten halvtimme till att se och höra invigningen av fontänen Mother intill Malmömässan och Emporia.

20140614-151528-54928226.jpg

Fantastiska Laine Quist sjöng, och sedan vred de på kranen och vips fick vi alla i publiken en kalldusch. Vindfaktorn gör sånt.

En upptäckt

Återkommer om utfallet

Tittskåpet eller att stötta sin förening

Det här är min jobbdator:

Det är ett par klistermärken på den. Noga utvalda, men långt ifrån ett komplett budskap ännu, det är en handfull till jag skulle vilja ha där (Hej SF-bokhandeln, Malmö Opera och Riksförbundet Attention t ex), och många många fler jag fått som inte hamnat där.

Det här är nämligen ingen reklamplats, utan ett tittskåp där människor, främst kursdeltagare och elever men alla andra också, skall kunna få en aning om vem det är som står där framför dem. Datorn är med mig i klassrummet för det mesta, och märkena är placerade så att den som sitter mittemot när locket är uppslaget utan att behöva vrida nacken ur led kan se att jag t ex har ett öppet intresse för hur framtiden utvecklas.

Härförleden var det någon (som skall få förbli skonsamt anonym) som pekade på den lilla regnbågstejpremsan och med viss eftertänksamhet sa ungefär:

Alltså, det där är ingen dum idé. Jag kanske skulle försöka hitta ett klistermärke för att stötta min (namn på någon slags sport) -förening också

Jag hoppas dock att det är så att de som behöver förstå, de förstår, och övriga är lika glada ändå

Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

image

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Morricas #julkalender lucka 14

Hvilan är vi nu inne i kulturveckan. I går var vi i Operagruppen på Malmö Opera, njöt av och grät till Miss Saigon, och nästa vecka kommer vi tillbaka igen. Det är inte alla som haft tillfälle att besöka operan och i den miljön är det lätt att känna sig både bortkommen, liten och fånig om man inte vet vad som väntar, och vad som väntas av en. Så vi går tillsammans.

Alla bor inte så till att de har ett operahus, en teater eller ens ett museum inom rimligt besöksavstånd. Det är synd. Kultur är viktigt, och att få del av kultur från andra delar av världen berikar vår upplevelse av vår egen del av tillvaron.

Vila i musiken

Ni vet hur det är med viss musik – den lindar sig kring sinnet, som en mjuk, mysig filt, den vaggar, smeker och gungar, den retas och triggar. Den lockar kroppen och sinnet till vila, till sömn, till dans och andra gemensamma fysiska aktiviteter. Att ge sig hän, följa med i musiken kan vara en rent kroppslig njutning, om förhållandena omkring tillåter det. Och omvänt, det kan vara en krävande uppgift att lyssna på den sortens musik under fel förhållanden, t ex sittande i en samlingslokal bland många andra som också måste få utrymme för sin lyssnarupplevelse.

Ett sätt att hantera detta, förhöja sin egen upplevelse och skona omgivningen från konsekvenserna av rastlöshet och t ex tangolängtan när sådan uppstår (som ju händer oss alla ibland, inte sant?), kan vara att sysselsätta andra delar av sinnet med något som inte stör omgivningens upplevelse, med doodlande, lite lättsam gemenskap på sociala media, stickning, smsande (självklart med ljudet på telefonen avstängt). Trots att det sticker i somligas ögon.

Det är inte respektlöst, det är hänsynsfullt.

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.

Samhällsutvecklingen och kollektivtrafiken

I en av mina favoritböcker, the Algebraist av fantastiska Iain M. Banks, läser vi om vilken enorm skillnad väl utbyggt, effektiv och frekvent kollektivtrafik gör. Att det handlar om att ta sig från en planet till en annan snarare än från den lilla byn in till staden kan vi bortse från – det som gör skillnad är möjligheten att enkelt, snabbt och smidigt, utan att behöva planera sin tillvaro sönder och samman kunna ta sig från en plats till en annan:

image

Jag kan bo i en liten håla utanför ära och redlighet tack vare Skånetrafiken. Jag skäller och gormar när bussarna är sena, jag suckar och himlar med ögonen åt trasiga säten, ruskar bekymrad på huvudet åt lösa säkerhetsanordningar, muttrar åt otrevliga busschaufförer, bekymrar mig för hur mittgångarna fylls till smärtgränsen och strax därefter av stående passagerare innan bussen dödsföraktande rullar ut på 70-vägarna där den håller takten med övriga trafik, men trots allt detta utgör Skånetrafiken min artär, min förbindelselänk till mer civiliserade områden.

Jag kollektivtrafikpendlar drygt en timme varje arbetsdag. Åkte jag bil skulle min restid minskas med hälften, men det skulle kosta mig mer än det skulle smaka – förutom givetvis allt besvär och alla kostnader en bil medför skulle jag förlora timvis med lästid och arbetstid varje vecka. För mig är det oerhört mycket värt.

På kvällar och helger hade jag gärna sett fler och senare bussar i alla riktningar, människor vill gå på bio, shoppa, tillbringa sena kvällar med vänner även på söndagar, och kollektivtrafik utgör frihet för unga människor som kan ta sig runt utan att behöva vara beroende av föräldrars välvilja. Jag skulle också vilja se en utökning av den tid då skolkorten ger möjlighet att resa, t ex 24 timmar per dygn 365 dagar per år tills ungdomarna fyller nitton. Som Banks beskriver det, effekten möjligheten att smidigt och enkelt ta sig från ett ställe till ett annat har på en plats betydelse, ekonomi, ja, rent av moral, är dramatisk.

Plötsligt har man, i stället för att för alltid vara hänvisad till den enkla lilla byn, möjligheten att vara en del av den stora, glittrande världen som är fylld av löften och möjligheter.

Kollektivtrafik är helt enkelt frihet.