Marsresenären

Det har blivit dags för del fyra i Morricas serie om elevtyper. Tidigare avsnitt i den aningen oregelbundet publicerade serien finns här, här och här.

I skolan finns en uppsättning normer, koder, underförstådda budskap och dolda förväntingar. Till dessa måste man förhålla sig, det gäller elever, lärare och alla andra som tillbringar stora delar av sin vardag i skolan.

Somliga av dessa normer och koder är vi öppna med – trivselregler publiceras och anslås, vi hymlar sällan kring var fordon, såväl cyklar som bilar, får parkeras, var snöbollar får och inte får kastas, vilka tider matsalen är öppen eller i vilka kärl vad ska kastas.

Andra är vi hemligare med, antingen för att vi av en eller annan anledning drar oss för att nämna dem rakt ut – vi kan tro att någon annan redan nämnt det och vi kommer uppfattas som tjatiga, vi kan tro att folk kommer att känna sig trampade på tårna, vi kan tro att vi uppfattas som vänligare om vi låter bli att säga rent ut och i stället bara antyder – eller för att vi faktiskt tror att det inte behöver sägas, eftersom det är så självklart.

Resultatet kan bli en kulturkrock så det både blixtrar och smäller. För den som kommer från en miljö där normer och kodsystem ser annorlunda ut kan dessa hemliga koder, dessa smygande normer, de outtalade förväntningarna och de underförstådda budskapen hen känner av men inte känner till bli lika svårtolkade och obegripliga, och risken att göra fel och vara ohövlig eller framstå som ohörsam eller korkad, som om personen landat på Mars och försökt delta i den Marsianska kulturen, helt utan guide.

I de flesta skolor i dag har vi en eller annan Marsresenär. De kan se lite olika ut – somliga är väldigt tysta och försynta, iakttar och tar knappt någon plats alls i sina försök att orientera sig i denna främmande kultur. Andra frågar en väldigt massa, om saker som vi ibland förvånas över att någon ens behöver fråga om. Ytterligare andra provar sig fram, härmar efter och försöker få till det. Och somliga försöker helt enkelt med sin hemvanda kultur, att låtsas att det egentligen inte är någon skillnad och det som funkar på ett ställe nog tusan funkar på nästa också.

Vi som är hemma i kulturen här på Mars, vi kan bemöta dessa Marsresenärers förvirring på olika sätt, såklart. Vi kan bli irriterade på att de är så klumpiga och nonchalanta, vi kan bli frustrerade över deras oförmåga att se de normer vi tar för så självklara. Eller så kan vi lägga en stund då och då på att guida. På att förklara hur man hanterar olika situationer här, hur man hälsar, hur man går in i ett rum, när man lämnar ett rum, vem som är högst i rang och vem som kommer därefter. Vad som betraktas som ohövligt, och hur man bör agera i stället. Vad som betraktas som så överdrivet hövligt att det blir besvärande, och vad som verkligen uppskattas.

Ty även om Mars är en röd planet och resenärarna kommer från en blå så har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, och genom att synliggöra normer och förväntningar kan vi får tid och kraft över att upptäcka det.

Studieteknikskulturkrock

Jag älskar hur det svenska språket erbjuder möjlighetent att koppla ihop ord efter ord efter ord som vore de ett enda långt BRIOträtågvagnsset. Inte alla språk erbjuder den möjligheten, och den morderna särskrivningstendensen hotar att bryta upp även de svenska långa ordkombinationskonstruktionerna i mindre enheter. Men inte än. Än står möjligheten oss till buds.

Ett stickspår av nostalgisk karaktär. Åter till ämnet:

Studieteknik är ofta något tämligen individuellt – det som är effektivt och rationellt för en är katastrofalt störande för en annan, ok men inte mer för en tredje och fullständigt obegripligt för en fjärde. Somliga vill diskutera med andra, vända och vrida på saker tillsammans med andra och upplever de nya perspektiven som berikande. Andra vill sitta ensamma, utan att höra världen omkring. Det är lätt att tro att den studieteknik man själv har mest nytta av är den ultimata, den lämpligaste för alla, alltid. Minns ni studietekniklektionerna från sjuttiotalet, där instruktioner om lämpligt intagande av näring innan läxstunden, stolshöjd, i förhållande till bordet, golvet samt den sittande, sittställning, ljusets infallsvinkel, pennans grad av vässning etc etc spelade tillräckligt stor roll för att vara det enda som fastnat i mitt opålitliga minne? Läxorna må ha givits i färgglada Hej Matematik, men rekommendationen var att de skulle utföras i en militärisk stil.

Lyckligtvis har även studietekniksinstruktionerna utvecklats sen den tiden, och vissa nymodiga inslag orsakar en och annan kulturkrock mellan föräldragenerationen och dagens elevers studietekniska behov och vanor:

Ibland behöver vi lägga oss i och föreslå en alternativ metod, men först och oftare bör vi lyssna när de beskriver sin metod och varför den fungerar:

Och för den som funderar över referensen: Periodiska systemet och Dmitri Mendeleev.

Den twittrande politikern

I Jämtländska Östersund har en lokalpolitiker twittrat inte färre än 67 tweets under arbetet i förra veckan. 67 tweets! Det är ju nästan 15 tweets om dagen! Jag har svårt att bli upprörd över detta, men det har inte fullmäktiges socialdemokratiske ordförande Kjell Svantesson:

– Vi har ett politikerförakt. Det blir inte bättre av att ledamöterna twittrar. Då når de bara en liten grupp. De har betalt för att sitta på fullmäktige och de har betalt för att läsa in sig och delta aktivt i debatten.

Lokalpolitikerns twittrande uppmärksammades sedan denne kommenterat syrligt på en annan politikers muntliga inlägg i en arenadebatt. Svantesson tänker nu vidta åtgärder:

 Man kan inte hålla på med debatt på två plan samtidigt. Vi har ju webbsändningar för att debatten ska spridas till fler. Alltför få går upp i talarstolen. Jag vill inte ha twitterförbud men det finns en gräns. Vi har ju pauser. Som folkvald ska man delta aktivt i fullmäktigedebatten och tillvarata medborgarnas intressen. Jag vet att Bildt twittrar, men jag tror inte att han gör det under regeringssammanträdena eller i riksdagen.

Men twittrar om sitt politiska arbete, det gör han:

Det är lätt att göra sig lustig över fullmäktigeordförandens upprördhet, den twittrande politikern gör ju precis det han ska göra – deltar i debatten och har kontakt med sina väljare – men på ett sätt som vi i den äldre generationen inte alltid förstår oss på. Och jag undrar om inte Svantessons upprördhet kommer sig ur just detta, han förstår sig inte på den interaktion som är en grundläggande del av Twitter utan uppfattar det som nojsande och trams, och kan inte se hur det kan vara en del av det politiska uppdraget?

Apropå kulturella markeringar och sånt

Lagom till sommarlovet har kepsdebatten flammat upp igen. Den gör det lite nu och då, Christermagister och Helena von Schantz är ett par av bloggarna som skriver om saken, och det hela tycks ha börjat med en insändare.

En keps eller en mössa är ju i första hand inte ett klädesplagg utan en social signal, en kulturmarkör och inte minst viktig en klassmarkör. Jag hör upprörda röster kämpa mot kepsar, markera mot mössor och säga saker mot slöjor, men jag hör ingen slugga mot slipsar t ex och funderar på hur det kan komma sig.

Kan det vara så att det handlar om vilken kultur det rör sig om, och kanske också vilken klass det handlar om? Det är i sin ordning, rent av önskvärt, att markera sin klass så länge klassen eller kulturen tillhör rätt grupp, men fördömansvärt om kulturen tillhör fel grupp? Att man markerar mot tröjor, väskor, knappar, kepsar etc med olagliga tryck säger jag inget om, detta handlar om annat.

Varför väcker somliga sociala markörer sån upprördhet? Är det markören eller gruppen vi reagerar på?

Var är vi?

Via Mats hittar jag till Kristina Alexanderson vidare till Techrisk vidare till Stjärnkikarna och bekantar mig närmare med de rätt fåniga uttrycken digitala infödingar och digital turist.

Jag har stött på uttrycken tidigare men inte i tillräckligt seriösa sammanhang för att överhuvudtaget ta dem på allvar, utan mest betraktat dem som lite skämtsamma liknelser. Jag borde vetat bättre.

Detta är Etablerade Begrepp, myntade av den internationally acclaimed speaker, writer, consultant, and designer in the critical areas of education and learning (den ödmjuka presentationen från hans egen hemsida) Marc Prensky. Det ges ut böcker om begreppen. Det ges tydligen konferenser utifrån dem. Mediarådet och Kulturdepartementet reser land och rike runt i syfte att

minska den digitala klyftan mellan generationerna och gästerna får chans att fråga digitalt aktiva ungdomar om vad de gör

Jisses! Mats formulerar sig väl:

Vi som inte är infödingar tilldelar oss rollen av ”turister” och det blir problematiskt om turisterna ska värdera ”infödingarnas” prestationer utifrån våra värderingar. Jag tror att det skulle kunna kallas ”etnocentrism” eller i värsta fall ”kolonialism”

och Kristina Alexanderson likaså:

Jag undrar dessutom ständigt i vilket annat sammanhang får vi använda ordet ”infödingar”? Vad säger det om synsättet unga? På ”the natives”? På infödingarna?

Internet handlar om kommunikation, inte antropologi. Det är ingen främmande plats, utan en del av den värld där vi alla lever. Begrepp som turister och infödingar må ses som lite lustiga, nästan lite gulliga, men de är inte okomplicerade begrepp något av dem. Mellan turisten och infödingen finns en ekonomiskt, kulturell och geografisk avgrund, om de så står en decimeter ifrån varandra på samma soliga strand, och inget av dem är särskilt smickrande. Turister jämförs med fiskmåsar, flockar av nedskräpande, skränande sopätare, och infödingar innehåller bilden av det primitiva, naiva naturbarnet som storögd betraktar den blekfete turisten.

Är det verkligen så vår regering tycker att vi bör se på varandra varandra?

Do Not Underestimate the Power of Playstation

Sven Otto Littorin tycker, berättar Aftonbladet, att det är dumt att minst etthundra tusen unga är arbetslösa. Det har han alldeles rätt i.

Sven Otto tycker vidare att ”det måste löna sig mer för de unga att gå till Arbetsförmedlingen”. Det skulle man kunnat tolka som att han förstår att anledningen till att fler än 100 000 unga är arbetslösa helt enkelt är att det inte direkt dräller av lediga jobb som ger en möjlighet till stabil tillvaro.

Men Sven Otto tänker på ett annat sätt: ”Samtidigt kan han tänka sig att det behövs ställas hårdare krav på aktivitet* för att kommunerna ska betala ut socialbidrag”. Det tycks fortfarande som om kopplingen arbetslinjen – jobb är en missuppfattning. Arbetslösa ungdomar och andra slashasar skall hållas i herrans tukt och förmaning, men Sven Otto, till skillnad från en del politiska falangkamrater, inser att även om hungriga hundar jagar bäst går effekten förlorad om hundarna tvingas svälta:

Inför nästa mandatperiod kan Littorin också tänka sig att diskutera både en höjning av taket i a-kassan och en höjning av garantibeloppet för arbetslösa, om det finns utrymme för sådana reformer i statsbudgeten. Om det läget uppstår så tycker han att en höjning av garantibeloppet är mest angeläget. Beloppet är i dag 320 kronor om dagen för de som inte kvalificerat sig för a-kasseersättning. Det kan till exempel handla om unga som precis kommit ut i arbetslivet.
– Fördelningspolitiskt är det mest träffsäkert. Man måste ha råd att äta och leva, säger Littorin

Den här dikten, skriven av James Sinclair, förklarar väldigt tydligt varför det inte finns något automatiskt motsatsförhållande mellan att vara en tvspelare och att vara en produktiv samhällsmedborgare, snarare tvärtom. Förklaringen går utmärkt att applicera på resor, studier och annat som unga utan anställning använder sin tid till:

Do not underestimate the power of Playstation

For years I’ve lived a double life.
In the day I do my job,
I ride the bus,
Roll up my sleeves with the hoi polloi.
But at night I live a life of exhilaration,
Of missed heartbeats and adrenaline,
And, if the truth be known,
A life of dubious virtue.

I won’t deny I’ve been engaged in violence,
Even indulged in it.
I have maimed and killed adversaries,
And not merely in self defence.
I have exhibited disregard for life,
Limb,
And property,
And savoured every moment.

You may not think it to look at me,
But I have commanded armies,
And conquered worlds.
And though in achieving these things
I have set morality aside,
I have no regrets.
For though I’ve led a double life
At least I can say,
I have lived.

*Aktivitet betyder i det här sammanhanget att tillbringa sin tid på åtgärd anordnad av det offentliga, vare sig denna åtgärd ger något, fyller någon funktion utöver förvaring och kontroll eller ens är vettigt organiserad.

Polisen och professionalismen

SvD och Sydsvenskan berättar att den bloggande polisen som skröt om sitt ollande av polisbilar och uttalade sig raljerande om personer han mötte i sitt arbete nu riskerar att bli av med sin tjänst som polis.

Mårten Unbeck, chefsjurist på Skånepolisen, reagerade starkt på dessa och ytterligare ett tiotal berättelser från bloggen.

– Det finns ett antal fullkomligt oacceptabla formuleringar, säger han.

Bloggen kom till polisledningens kännedom via massmedia och kunde efter visst undersökningsarbete identifiera vem som stod bakom bloggen.

Mannen, som är i 40-årsåldern, har arbetat som polis sedan början av 1990-talet. I ett brev som var avsett till sina kollegor beklagar han sitt agerande och de konsekvenser det har medfört.

Själv hävdar han att blogginläggen varit uppdiktade och i flera fall byggt på rena skrönor. Han hävdar också att hans kollegor kan gå i god för att historierna inte är sanna.

Sanningshalten är dock irrelevant, enligt Mårten Unbeck.

– Det har inte varit uppenbart för hans läsare att detta ska ha varit några påhittade skrönor. Tvärtom framstår det som om det är en polisman som berättar om sin egen vardag. Sammantaget menar vi att även om allt är skrönor så har detta skadat polisen så pass mycket att han grovt åsidosatt vad man får göra i anställningen. Det är ett så illojalt förfarande att det bör leda till avskedning, säger han.

Om mannen slutligen ska avskedas avgör Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen.

Detta med sociala medier och Internet är inte så enkelt alla gånger. Det är förblindande lätt att tro att man kan vara lika privat som i ett slutet sällskap, man ser inte sina läsare och märker inte deras reaktioner. Man hör inte människor kommentera och diskutera det man själv sagt.

Det är ett helt nytt sätt att kommunicera, och det kräver diskretion. Det är inte alla som klarar att hantera det, och konsekvenserna kan bli digra.

Den ljusnande framtid

Det är vår, försommaren närmar sig och med den studenttiden. Dags att springa ut med klasskompisarna, för sista gången tillsammans som en klass. För några väntar vidare studier, för några arbete, och för några ovissheten och arbetslösheten.

Ungdomsarbetslösheten är stor, trots att ungdomarna idag är mer kapabla, mer kunniga och förmodligen klokare än någon ungdomsgeneration någonsin varit. De är inte, som vi var när vi skulle etablera oss på arbetsmarknaden, unga gubbar och tanter redo att ödmjukt ta plats längst ner i hierarkin bland andra gubbar och tanter. Det är en ny tid, en ny värld, men många samhällen kämpar desperat och aggressivt för att hålla kvar det gamla, hyllar gubbarna och tanterna som vore de framtiden och hutar åt ungdomarna som redan lever i det där nya, otäcka som man inte vågar se.

Den ljusnande framtiden tillhör varken de gamla eller de medelålders, den tillhör ungdomarna. Vi kan inte styra den, men jag tror de kommer låta oss dela den.

Kjaaaamisar!

Att en ung människa, tonåring eller inte, pepprar sina cybermissiver med emoticons och små hjärtan och avslutar med ett entusiastiskt KJAAAAMIS!!!!! ❤ är charmigt, det lockar oss att le och tänka på skribenten som just så valpaktigt ivrig som bara unga människor kan vara. När avsändaren är i min ålder är det inte längre lika charmigt. Åtminstone jag uppfattar skribenten som lite lätt tvångsmässigt fast i en önskan om att förbli förevigt ung, och jag får svårare att fästa någon som helst vikt vid dennes ord.

Jag säger inte att den som väljer detta språkbruk är korkad eller dum, obildad eller saknar insikter. Jag säger bara att ordval har betydelse. Jag personligen får kämpa hårdare för att ta den medelålders kjamaren på allvar, och det är inte alltid jag har tid och lust och möjlighet att slösa kraft på det. Det är lite tråkigt när människor tar illa upp över detta, men inte heller det är något jag alltid har tid eller lust eller möjlighet att slösa kraft på.

Var och en använder det språk och de uttryck h*n själv väljer, men bör rimligen vara beredd att acceptera att omgivningen reagerar på detta.

Dagens ungdom!

Det blir ibland lite udda när medelålders människor gör sig till tolk för hur ungdomar tänker och tycker och vill ha saker och ting. De är mycket vänliga, diplomatiska och försiktiga när de påpekar detta, ungdomarna, men påpekar det gör de.

Överlag är de väldigt rakt på sak, och det krockar brutalt med den äldre generationens smygande kring den heta gröten. Ungdomar kommunicerar, de talar om vad de vill ha och vad de behöver, de är hänsynsfulla och de lyssnar på varandra. De inger hopp inför framtiden, ungdomarna.