Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.