Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.
Annonser

Jag kan inte dansa*

.

och det gör mig bara förbannad när jag försöker, så nu låter jag aktivt bli ett tag.

*metafor

Lärares ansvar

I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på.

Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.

Helena von Schantz beskriver i en debattartikel i DN en del av problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna i svensk skolan: Bristen på långsiktig, systematisk utvärdering, rimligt objektiva kontrollmetoder, resultatredovisning och resultatuppföljning har lett till att ingen egentligen har koll på hela den spretiga, diversifierade konglomerat som är svensk skola. ”Det bästa underlaget” skriver von Schantz, ”är de internationella undersökningarna, men inte heller det kan vi luta oss mot för ”de svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna har varit vacklande” Enkelt uttryckt: ingen vet egentligen något.

Trots detta faktum, att ingen egentligen vet just vad som pågår ute i kommunerna, ingen vet hur många Tolvåkersskolor, hur många Bjästaskolor det finns opponerar sig många mot tankar på dokumentation och systematisk uppföljning. Ingen vet heller hur många Nossebro eller Lomma det finns, och debatten bygger på en förvirrande blandning av känsloladdat tyckande och generaliseringar av lokala fenomen som man försöker göra gällande är nationellt giltiga.

Von Schantz förslag är att vi helt enkelt går tillbaka till den punkt där vi faktiskt vet, inte bara tror oss veta, var vi befann oss och hur vi låg till, och börjar om därifrån:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

DNs ledarsida utvecklar:

 Det egentliga problemet var att lärarnas uppgift att följa upp och bedöma elevernas resultat blev negativt laddad. Betyg behandlades som ett nödvändigt ont som tilläts finnas kvar bara för att de behövdes som urvalsinstrument vid antagning till högre studier.

Om eleverna ges annan tydlig återkoppling på vad de gjort under skolåret kan de klara sig bra utan betyg. Men i praktiken blir det ofta inte så. Forskare som analyserat utvecklingssamtalen har funnit att dessa främst fokuseras på sociala relationer och att informationen om studieresultaten är mycket allmänt hållen. Det gör att elever och föräldrar inte får någon klar bild av elevens framsteg och svårigheter.

och understryker att problemet kräver mer än bara ommålning av kulisserna:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Man kan tänka att detta är underförstått, så självklart att det inte behöver sägas, men debatten såväl som den stabilt sjunkande faktiska kunskapsnivån hos många elever vittnar om motsatsen. Det behöver sägas rent ut:

En modern variant av forna tiders studentexamen blir fullständigt poänglös utan kontinuerlig, konsekvent och professionell uppföljning av varje enskild elevs kunskapsutveckling, från första dag i det obligatoriska skolväsendet fram till denna examen. I sin kommentar till debattartikeln understryker Johan Kant just detta:

 Resultatuppföljning måste börja från dag ett i skolan. Lärare, skolledning, skolförvaltning och skolmyndigheter måste ligga nära hela tiden. Hela tiden titta på elevernas resultat och hela tiden fråga sig vad de kan göra bättre för att alla elevers kunskapsrätt ska uppfyllas. För glöm inte bort – i Sverige har alla elever en kunskapsrätt. Det är deras demokratiska rättighet att lära sig kunskaper så att de kan klara senare delar av grundskolan och gymnasiet.

Än en gång hamnar vi där vi hamnat så många gånger tidigare: Den enskilde lärarens betydelse för elevens kunskapsutveckling kan inte överskattas. Den slår igenom allt, socioekonomiska aspekter, sociokulturella aspekter, medicinska aspekter, klimatologiska aspekter – från vilket håll och genom vilket filter man än betraktar saken lyser den enskilde lärarens ansvar för att arbeta på ett sådant sätt att eleverna ges sin lagstadgade rätt att erövra och utveckla kunskap.

Därför speglar resultaten i en studentexamen inte bara elevernas arbete, utan också lärarnas.

Jag undrar om det kan vara där roten till de flesta invändningar från lärarhåll faktiskt ligger?

 

——-

uppdaterar: även TystaTankar och Metabolism skriver om artikeln.

Läsårsdisponering

Detta inlägg inledde sin existens som en kommentar på en kommentar, men jag inser att det var aning långt som kommentar, och publicerar därför en utvecklad (och därmed ännu längre) version av det som inlägg också:

Tvåterminssystemet med det långa sommarlovet hör hemma i ett samhälle där barnen och ungdomarna behöver tas i anspråk som arbetskraft om sommaren, för att bruka jorden och skörda dess frukter. Under vintern var det lugnare i jordbrukssamhället här i norden, och det gick att undvara de unga då och då så att de fick möjlighet att gå i skolan.

Detta samhälle är borta nu. Det tillhör inte ens gårdagen, det var på väg bort redan då. Idag är det industrisamhället som sakta försvinner bort medan vi, som samhälle, går in i något nytt. Kunskapssamhället säger någon, tjänstesamhället en annan, ingen vet säkert ännu men det är spännande att fundera kring.

Oavsett vilket det blir så är det viktigaste ledet i benämningen ‘samhälle’. Det vi gemensamt bygger, förvaltar och driver. En oerhört viktig del i ett samhälle är dess samlade kunskap, hur den förvaltas och hur dess enskilda individer har tillgång till den. Den är ett samhälles styrka och framtid. Utan den har vi ingen välfärd, vi har ingen export, vi har ingen utveckling, ingen tillväxt.

Här kommer skolor, högskolor, universitet etc in i bilden, men också bibliotek, internet och, på ett hörn, arbetslivet. Att studera, forska och undervisa, att ta del av, utveckla och sprida vår gemensamma kunskap till andra, att bidra till att höja kunskapsnivån och bildningsnivån i samhället är ett stort ansvar, inte bara för individen utan för hela samhället. För oss alla.

Och eftersom det ligger i allas vårt intresse att detta utförs, och utförs väl, tycks det mig rimligt att vi alla bidrar till att finansiera detta på olika sätt. Redan från förskolan genom hela utbildningsvärlden är det viktigt att vi alla tillsammans tar ansvar för att eleverna möts av goda, välutbildade pedagoger. Det är viktigt att de vistas i ändamålsenliga miljöer och får utrymme att utvecklas åt alla håll. På samma gång. Hela tiden. Och gärna överallt. Det är viktigt att det finns adekvat utrustning i tillräckligt mängd, och att lärare och övrig personal ges utrymme både till ständig fortbildning och har tillräckligt väl disponerad arbetstid för att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Detta är viktigt för eleverna, och det är viktigt för hela samhället, nu och i framtiden.

Vi pratade om hur man på effektivast möjliga sätt kan disponera läsåret. Fyller det långa sommarlovet verkligen någon funktion i skolans kunskapsutvecklande och kunskapsförmedlande uppdrag, eller är det snarare tradition och nostalgi som får oss att hålla fast vid det? Att låta studenter och elever gå och fördriva tiden, oavsett om de gör det på ett arbete, ligger på stranden, åker utomlands eller vad de nu sysslar med, i ett kvarts år, varje år, tycks mig som ett enormt resursslöseri.

Bättre då att omdisponera studieårstiden så att hela året utnyttjas effektivare, och vi går så väl rustade som det är möjligt in i det nya, vare sig det är tjänstesamhället, kunskapssamhället eller StarWars-samhället.