#skolchatt och skönlitteraturen

Denna torsdag möts vi som varje torsdag i #skolchatt på Twitter. Sommarlovet är nästan över, det nya läsåret står för dörren.

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Läsande spelar stor roll för elevers kunskapsutveckling, det är de flesta överens om, så vad kan vara lämpligare såhär på nyårsdagens eftermiddag än ett samtal om elever och skönlitteratur. Hur arbetar vi med skönlitteratur i skolan? I vilka ämnen spelar skönlitteratur roll? Gör det någon som helst skillnad i t ex fysik om en elev rekreationsläser skönlitteratur eller inte? Om det, och givetvis om våra egna tankar om och erfarenheter av att läsa skönlitteratur pratar vi i #skolchatt i kväll.

Välkomna att vara med, vet ja!

Lärares ansvar

I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på.

Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.

Helena von Schantz beskriver i en debattartikel i DN en del av problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna i svensk skolan: Bristen på långsiktig, systematisk utvärdering, rimligt objektiva kontrollmetoder, resultatredovisning och resultatuppföljning har lett till att ingen egentligen har koll på hela den spretiga, diversifierade konglomerat som är svensk skola. ”Det bästa underlaget” skriver von Schantz, ”är de internationella undersökningarna, men inte heller det kan vi luta oss mot för ”de svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna har varit vacklande” Enkelt uttryckt: ingen vet egentligen något.

Trots detta faktum, att ingen egentligen vet just vad som pågår ute i kommunerna, ingen vet hur många Tolvåkersskolor, hur många Bjästaskolor det finns opponerar sig många mot tankar på dokumentation och systematisk uppföljning. Ingen vet heller hur många Nossebro eller Lomma det finns, och debatten bygger på en förvirrande blandning av känsloladdat tyckande och generaliseringar av lokala fenomen som man försöker göra gällande är nationellt giltiga.

Von Schantz förslag är att vi helt enkelt går tillbaka till den punkt där vi faktiskt vet, inte bara tror oss veta, var vi befann oss och hur vi låg till, och börjar om därifrån:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

DNs ledarsida utvecklar:

 Det egentliga problemet var att lärarnas uppgift att följa upp och bedöma elevernas resultat blev negativt laddad. Betyg behandlades som ett nödvändigt ont som tilläts finnas kvar bara för att de behövdes som urvalsinstrument vid antagning till högre studier.

Om eleverna ges annan tydlig återkoppling på vad de gjort under skolåret kan de klara sig bra utan betyg. Men i praktiken blir det ofta inte så. Forskare som analyserat utvecklingssamtalen har funnit att dessa främst fokuseras på sociala relationer och att informationen om studieresultaten är mycket allmänt hållen. Det gör att elever och föräldrar inte får någon klar bild av elevens framsteg och svårigheter.

och understryker att problemet kräver mer än bara ommålning av kulisserna:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Man kan tänka att detta är underförstått, så självklart att det inte behöver sägas, men debatten såväl som den stabilt sjunkande faktiska kunskapsnivån hos många elever vittnar om motsatsen. Det behöver sägas rent ut:

En modern variant av forna tiders studentexamen blir fullständigt poänglös utan kontinuerlig, konsekvent och professionell uppföljning av varje enskild elevs kunskapsutveckling, från första dag i det obligatoriska skolväsendet fram till denna examen. I sin kommentar till debattartikeln understryker Johan Kant just detta:

 Resultatuppföljning måste börja från dag ett i skolan. Lärare, skolledning, skolförvaltning och skolmyndigheter måste ligga nära hela tiden. Hela tiden titta på elevernas resultat och hela tiden fråga sig vad de kan göra bättre för att alla elevers kunskapsrätt ska uppfyllas. För glöm inte bort – i Sverige har alla elever en kunskapsrätt. Det är deras demokratiska rättighet att lära sig kunskaper så att de kan klara senare delar av grundskolan och gymnasiet.

Än en gång hamnar vi där vi hamnat så många gånger tidigare: Den enskilde lärarens betydelse för elevens kunskapsutveckling kan inte överskattas. Den slår igenom allt, socioekonomiska aspekter, sociokulturella aspekter, medicinska aspekter, klimatologiska aspekter – från vilket håll och genom vilket filter man än betraktar saken lyser den enskilde lärarens ansvar för att arbeta på ett sådant sätt att eleverna ges sin lagstadgade rätt att erövra och utveckla kunskap.

Därför speglar resultaten i en studentexamen inte bara elevernas arbete, utan också lärarnas.

Jag undrar om det kan vara där roten till de flesta invändningar från lärarhåll faktiskt ligger?

 

——-

uppdaterar: även TystaTankar och Metabolism skriver om artikeln.

Lärare, var är du?

Vid en standardlektion i mitt klassrum finns det bord och stolar, det finns whiteboardtavlor och (oftast) pennor till dessa. Det finns pennor till elever, och papper, det finns en dödskalle, en gunghäst, dikter på väggarna, en helvetestratt, ordböcker och annat som är användbart i lärandesituationen. Det finns trådlöst internet, där finns elever, och så finns jag där.

Allt som finns där inne finns där för att göra elevernas kunskapsutvecklingssituation så gynnsam som jag någonsin kan.

När jag befinner mig i klassrummet vinnlägger jag mig om att befinna mig i klassrummet, med just den klass och de elever som befinner sig där just då. Jag är inte den sortens lärare som kan låta kroppen befinna sig i klassrummet och hålla en rutingenomgång om t ex skillnaden mellan ackusativobjekt och dativobjekt samtidigt som jag mentalt befinner mig i arbetsrummet och förbereder nästa lektion, eller befinner mig på eftermiddagens konferens, eller på kvällens sociala event eller någon annanstans.

Missförstå mig inte, jag lägger ingen värdering i detta. Jag säger bara att jag är inte den sortens lärare som kan låta mitt sinne planera inför nästa lektion eller eftermiddagens konferens eller kvällens matlagning etc samtidigt som jag håller en rutinlektion. Jag funkar inte så.

Däremot är jag lite nyfiken – hur är det med er? Var befinner ni er mentalt när kroppen står i klassrummet och undervisar, eller eleverna jobbar själva med uppgifter av något slag?

Morrica fildelare

I Sydsvenskan och i Aftonbladet läser vi om den nya luckrativa industri som uppstått kring fildelande:

Metoden är enkel. Den som fildelat olagligt uppmanas att betala mellan 1 000 och 10 000 kronor för att slippa att hamna i domstol.

Något som gjort att danska filmbolaget Zentropa fått Lars von Triers senaste film ”Antichrist” att håva in 5,5 miljoner kronor efter hot – mer än vad den tjänade på dvd- och biobiljettsförsäljning.

Själv fildelar jag dagligdags, jag sprider både fakta och fiktion och förväntar mig inte mindre än att det ska spridas vidare. En del av det jag sprider har jag fått del av via bokförlagsutgivningar, en del via film, musik, eller andras fildelande. En del vet jag inte riktigt varifrån jag tagit det, jag har lagrat det lite slarvigt oetiketterat i det röriga oorganiserade mobila minne jag alltid har med mig.

Och inte nog med att jag sprider, jag tjänar pengar på mitt spridande. Inga enorma summor, men en stabil inkomst varje månad, och notorisk fildelare som jag är fortsätter jag att samla in och sprida vidare, dag efter dag.

Visserligen är det ju så att den fildelning jag ägnar mig åt i mångt och mycket är tämligen lågteknologisk, jag skriver på whiteboardtavlan eller berättar, och eleverna skriver av, ofta för hand, men delar, det gör jag. Då och då handlar det om dokument över nätet, både egentillverkade och tillverkade av andra, tidningsartiklar, youtubeclip och annat jag länkar till utan vidare reflektion.

Till råga på eländet har jag mage att kalla mitt fildelande för undervisning.

Huh, vilken ruskig människa jag är!

Men ett korn av allvar finns det i det jag skriver – för att kunskapsnivån och bildningsnivån i en populationsgrupp skall kunna stiga, eller åtminstone inte sjunka, krävs ett delande av både fakta och fiktion.