#meatfreemonday och #veganonsdag

Det känns som det var länge sedan jag faktiskt skrev något om mat. Det är onsdag i dag, vilket här innebär att vi äter helt veganskt, och på Gripenskolan i Nyköping  hålls veckans köttfria dag.

Kött från köttindustrin ingår ju, oavsett vad representanter från LRF vill ge intryck av, inte i ett naturligt kretslopp. Tvärtom. Köttindustrin belastar vår levnadsmiljö tungt, och tär hårt på resurserna vi har till framtida förfogande. Det vet vi, jag tänker inte orda mer om det (just nu). Vi vet också att LRF är en lobbyorganisation som företräder stora ekonomiska intressen, och ruskar sorgset på huvudet åt att de levererar argument som

Vi här i vår kommun har mycket gräs som vi inte kan äta själva men som via djuren blir ett bra och fullvärdigt livsmedel, säger Lovisa Norberg.

Ty trots att LRF sannolikt har en och annan medlem som valt att nyttja sina arealer till mer långsiktigt hållbart miljövänlig produktion tycks det som om köttproducenternas intressen väger tungt i organisationen. Samtidigt växer sig fenomen som Köttfri Måndag och Veganonsdag allt större. Det tar tid att sätta sig in i en ny matkultur, att upptäcka hur favoritkryddningar fungerar ihop med det nya, experimentera sig fram genom nya receptsamlingar, hantera den inte självklart bekväma känslan av att gå förbi alla köttdiskarna i butiken eftersom de är ointressanta.

Risken att känslan blir som en bantningskur –  ett försakande, något som ges upp, kampen för att avstå från något efterlängtat – i stället för ett vardagligt, självklart förhållande till måltiderna är överhängande vid en alltför tvär kostomläggning. Därför är en dag i veckan ett gott tillfälle att experimentera sig fram, att lära sig orientera i det nya, upptäcka att vegetariskt är mer än quorn och samtidigt få en boost av att veta att det är flera som gör samma experiment samtidigt.

Vem vet? En vacker dag kanske LRF kommer ihåg att inte alla lantbrukare är köttbönder, och att all mat som växter inte är gräs.

Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Vardagsekologisk mat

Jag gick till den lilla kvartersbutiken nyss för att handla såna där småsaker som lätt glömts och ändå akut behövs, ni vet, och reflekterade medan jag plockade ihop mina varor över hur utbudet av ekologiska varor ökar nästan från dag till dag. Fler varuslag, och fler varianter av de olika varuslagen.

Och inte nog med det – de ekologiska varorna skyltas nu upp lika ivrigt som de där andra. Den ekologiska salsan står intill den andra salsan, och har en liten trevlig grön skylt på hyllkanten. De ekologiska bananerna ligger intill de andra bananerna, och har en trevlig liten flagga. Den ekologiska sojamjölken står mitt ibland den andra, de ekologiska äggen tar större plats på hyllan än de andra, och är synligare i sina designade kartonger.

Priset är ofta ungefär detsamma som på de där andra varorna, om de inte jämförs med lågprisutbudet (och som vi väl alla vet så finns det en orsak till att lågprisutbudet är just lågpris, och den orsaken är aldrig under några omständigheter att handeln vill göra en social insats) och glädjande nog är ofta de ekologiska varorna de som tar slut innan de där andra.

Och detta i ett område där varken miljö, ekologi eller långsiktig hållbaret är något som direkt står på agendan.

Jag gläds.

Ekologiskt alternativ

Det är snart 2013, bara en månad kvar. Utbudet av ekologiska alternativ i vår matvarubutiker ökar dag för dag och långsamt börjar priserna på många av produkterna närma sig sådana nivåer att det inte längre rör sig om ett exklusivt, speciellt, alternativ, utan faktiskt blir överkomliga vardagsvaror för allt fler.

Och det är bra.

Men de ekologiska varorna behandlas fortfarande som ett alternativ. Kunden kan välja basvaran, den speciella smaksättningen, lägre sockerhalt, smakrikare fetthalt eller ekologisk. Att välja det ekologiska alternativet medför att välja bort den där speciella smaksättningen som faktiskt innebär ett lyft för hela rätten.

Och det är dumt.

Ty människor vill ha det godare alternativet. Oavsett hur innerligt man förstår och vet och inser vilken betydelse det faktiskt har hur matvarorna produceras så tar det emot att behöva välja bort det godare alternativet.

Så vad sägs, 2013? Börjar det inte bli dags att det ekologiska inte längre är det alternativ man får välja bort om man vill ha något utöver basutbudet? Att de nya smaksättningarna som presenteras är ekologiskt producerade redan när de lanseras, kompletterar i stället för att konkurrera med det hållbarare alternativet?

Klassrumsinredning

Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.

Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.

Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.

‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’

Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.

Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.

I vårsolens sken

är UV-strålningen hög, och man riskerar mer än att bara bli lite torr och fnasig när man vänder sin vinterbleka näsa mot solen och suger i sig värmen. Aftonbladet berättar:

Många svenskar vill ut och njuta av de värmande solstrålarna när vintern släpper sitt grepp. Men var försiktig.

Enligt det EU-finansie­rade forskningsprojektet ­Eurosun kommer den skadliga UV-strålningen till Sverige tidigare än vad man förut har trott.

I april får vi på vissa platser i landet lika mycket strålning som på Sicilien.

och trots att Strålsäkerhetsmyndigheten nogsamt understryker att de i dagsläget varken kan bekräfta eller verifiera uppgifterna instämmer de i att ”man bör vara försiktig i vårsolen”.

I samma artikel framhåller Margareta Frohm Nilsson, överläkare på Hudkliniken på Karolinska universitetssjukhuset, hur

Problemet är att vi inte har hunnit bygga upp något skydd. Det är det som är det farliga.

Enligt henne är det därför stor risk att man bränner sig, framför allt i ansiktet, men också på bröstet och underarmarna.

Och varje sådant tillfälle ökar risken att drabbas av hudcancer, en cancerform som ökar kraftigt.

– Vi glömmer att vi har bränt oss, men huden glömmer det aldrig. För många brännskador leder till hudcancer, säger hon.

Så – ta det lugnt med pressandet där ute, ok? Det är väldigt mycket sol kvar innan höstmörkret omfamnar oss igen, så det är ingen brådska.

Cancerfonden: Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370.

Ett designat inlägg

Jag har inredningsbloggat och modebloggat, och här följer ett plötsligt inlägg om design. Jag förvånar mig!

Sett från konsumenternas perspektiv handlar design om ett samhälle med etiskt justa, långsiktigt hållbara konsumtionsmönster, om en brukskultur i toppklass. Där det finns kvalitetsbegrepp, förankrade i dagens globala verklighet, som inte bara bygger på företagens pr-budskap utan också på oberoende åsikter och bedömningar.

Av många anledningar är jag uppmärksam på fenomentet design just nu, och följer designdebatten i SvD med stort intresse. Vare sig vi reflekterar över saken eller inte omger vi oss dagligen med designade föremål. Bokomslag, skålar, kökskranar och kläder har formgivits med oss, vi som skall komma att använda dem, i åtanke.

.

.

Ett väldesignat föremål kostar lite mer, det ska man inte förneka. Det håller dessutom ofta lite bättre, varar lite längre. Andrahandsvärdet är högre, och det har inte sällan såväl ett tredje- som ett fjärdehandsvärde. Lite långsiktigare, helt enkelt. Lite mindre miljöbelastning. Den som har möjlighet att välja det dyrare, designade alternativet framför det ”galet billiga” gör en insats för framtiden om h*n gör det. Den som inte har samma ekonomiska spelutrymme kan ha tur och fynda på second hand.

Det är slut med världen

åtminstone världen som vi varit vana att se den. Det politiska landskapet förändras, revolutioner och uppror öppnar upp slutna samhällen. Asien kommer i kapp såväl som kliver förbi oss i många aspekter. Ekonomin rasar i Europa såväl som i USA, och framför våra ögon förändras klimatet och miljön drastiskt. Vare sig vi vill se det eller inte förändras den fysiska världen vi lever i. Och inte bara den. Våra mentala landskap förändras. Vi kommunicerar på andra sätt, våra nätverk ser annorlunda ut. Begrepp som privat, personlig, integritet, öppenhet, demokrati och inflytande glider och skiftar i betydelse.

Inte mycket förblir som det varit. Som vi är vana vid. Som vi är säkra på hur vi ska hantera.

.

.

Det kan vara skrämmande och oroande att tänka på, och än värre att acceptera. Att vilja hålla kvar vid det gamla, välbekanta, det som var organiserat och hanterligt är inte alls konstigt. Tvärtom! Vi försöker, allesammans, hålla kvar vid det som vi av erfarenhet vet har fungerat tidigare. Vi vill fortsätta resa på samma sätt som vi gjort, fortsätta konsumera på samma sätt som vi gjort, fortsätta umgås på samma sätt som vi gjort. Men saker förändras, det välordnade blir, ibland plötsligt, ibland över tid, mindre välordnat och mer svåröverblickbart och svårkontrollerat.

När vi säger att världen blivit rörigare har vi helt rätt. Det har den, och den kommer att fortsätta i den riktningen. Vi rör oss hela tiden från lägre till högre entropi, mycket förenklat uttryckt ett mått för hur rörigt saker och ting är, och åt det andra hållet kan vi inte röra oss. Det händer hela tiden saker och ting, som läggs till det som hänt innan, och när de väl hänt kan de inte ohända.

Här kommer poängen med inlägget: Det faktum att världen som vi känner den går mot sitt slut är anledningen till att jag fortsätter prata om tågtrafiken, trots att den här i Sverige blir ett allt tydligare exempel på hög entropi. Detta är anledningen till att jag pendlar till jobbet med det lika högentropiska Skånetrafiken. Detta är anledningen till att vi har mycket att vinna på att slita ut saker och ting istället för att kasta och köpa nytt. Till att vi bör kommunicera mer med varandra, nätverka mer och intensivare, samarbeta, dela med oss och hjälpas åt i än högre grad än vi gör idag.

För att världen, som vi känner den, rasar ihop innebär ju inte att världen som sådan tar slut. Den finns kvar, och en del kommer att vara välbekant och tryggt även i morgon. Men inte allt, och jag lovar – det blir många gånger enklare att hantera det nya, okända, konstiga, obegripliga tillsammans än var och en för sig.

Ungefär så ser jag på saken. Hur tänker ni?

Isande Rosling

Hans Rosling skriver i dag i DN om en klimatnyhet media talar mycket tyst om:

 Riktigt otäckt blir det när medierna inte ens rapporterar. Följaktligen är det inte medierna som rapporterar den otäckaste nyheten denna sommar. Den nyheten finner jag på hemsidan hos Centret för is- och snödata i Colorado. Där har jag dag för dag följt hur polarisen denna sommar smälter i rekordfart. Nu är det öppet vatten från Atlanten till Stilla havet. Det tidigare rekordåret var 2007. Då var den istäckta ytan i slutet av sommaren bara 70 procent av genomsnittet under 1900-talets två sista årtionden. Efter 2007 följde dock tre år med lite större istäckta områden. Man började nästan hoppas att klimatskeptikerna skulle ha rätt.

Men i sommar bar det av i rekordfart igen. Isytan somrarna 2007 och 2011 ligger långt under slumpvariationen under tidigare årtionden.

Detta är inte goda nyheter angående vare sig klimat eller utveckling, om nu någon till äventyrs gick omkring och väntade sig sådana. Tvärtom. Men, understryker Rosling, det är ingen större poäng längre med att titta på hur det rasar omkring oss. Vi vet att det rasar. Låt oss istället, uppmanar Rosling, vända blicken mot de motåtgärder vi vidtar eller skulle kunna vidta och se om de har någon effekt:

Klimat- och energiforskarna är säkra på att omställningen till ett nytt grönt energisystem kommer att ta lång tid. Omställningen måste därför ske innan vi säkert vet hur allvarlig klimatändringen skulle bli om vi inget gjorde. Det viktiga är nu således inte att mäta isminskningen, utan att mäta effekten av våra motåtgärder. Så varför mäter inte regeringen utsläppen av koldioxid med samma intensitet som de räknar pengar?

Förra veckan rapporterade SCB att den svenska nationalinkomsten vuxit med 5,4 procent under det andra kvartalet 2011. Rapporten kom en månad efter kvartalets slut. Anders Borg kan mysa över 6,4 respektive 5,4 procents ekonomisk tillväxt under de två första kvartalen 2011.

Men miljöminister Andreas Carlgren har ännu ingen aning om koldioxidutsläppen under 2010. Ministern tycks ha mycket is i magen. Till skillnad från Borg så mäter han CO2-utsläppen på årsbasis, och han väntar lugnt i 11 månader innan han får veta vart trenden pekar. Regeringen tycker uppenbarligen att pengar är minst tio gånger viktigare än klimatet […]

Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten.

Tyvärr lär vi få ett dystert besked den 14 december: den ekonomiska tillväxten i Sverige har sannolikt skett till priset av ökade koldioxidutsläpp. Om det finns några politiska ungdomsförbund som tar sitt ansvar slipper vi vänta till lucia 2012 för att få veta vad som händer med utsläppen under 2011.

Rosling har rätt, och jag vill lyfta två aspekter särskilt:

– vi behöver uppdaterade, aktuella data* för att kunna föra en vettig klimatdebatt. Vi behöver helt enkelt veta vad vi pratar om.

– det är sannolikt ungdomarna som kommer att driva fram de förändringar som behövs. Carlgren tycks nöjd där han sitter, till och med miljöpartiet tiger i frågan.

Som tur är behöver vi ju inte vänta på Carlgren för att börja agera på ett mer hållbart sätt. Man kan t ex köpa ett par tygkassar och bära hem sina dagligvaror i, istället för att köpa plastkassar. Man kan välja att äta vegetariskt en gång i veckan, eller rent av alla vardagar om man vill. Man kan välja att ta bussen ibland, fast det är krångligare och tar längre tid. Man kan, trots SJ, välja tåg istället för flyg, även om det kräver en hel del planering, väl tilltagna marginaler och viss backup-planering. Har ni fler förslag på rätt enkla saker man kan ändra på utan att behöva ändra hela sin livsstil? Dela gärna med er av dessa, sharing is caring!

 

*data, inte dator. Orden benämner olika fenomen, trots den olyckliga ljudlikhet i svenskan. Vi kan använda datorer för att få en överblick över all den data vi samlar in. Dock kan vi faktiskt, om det kniper, göra detta utan datorer. Vi kan inte göra det utan data.

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?