På äventyr i det finstilta

Min blogg, denna blogg, stängdes i natt av WordPress. Utan förklaring, utan förvarning var den plötsligt bara

borta

försvunnen

hade upphört att existera

Så jag informerade Twitter, skrev till WordPress och frågade vad orsaken till avstängningen var, ägnade en stund åt att söka en förklaring i det finstilta i avtalet, fann den inte, ägnade ytterligare en stund åt att låta min paranoia sida finna mönster i nyligen timade händelser, och fick sedan förklaringen. Och bloggen tillbaka.

Jag kommer fortsätta länka ordförklaringar, och kanske händer det igen. Kanske inte.

Ännu en konsekvens av äventyren blev denna, född i nattens mörka timmar.

Hjälp!

Plötsligt, utan förvarning, länkas det till okända och inte sällan komplett orelaterade bloggar från min blogg. Det sker i slutet av varje blogginlägg, innan kommentarerna, och jag lyckas inte få bort det. Så här ser det ut:

Possibly related posts: (automatically generated)

och jag tycker inte alls om det. Vem vet vad som plötsligt länkas till?

Hjälp och tips mottages tacksamt!

Uppdaterar: Tack vare Facebook fick jag hjälp av WordPress och problemet är löst! Tack alla!

Orden på äventyr

För ungefär ett och ett halvt år sedan, i oktober 2008, träffade jag en människa som förklarade för mig hur barn, i synnerhet barn i trotsåldern, kan bli irriterade och frustrerade av att bli bemötta som just barn, åtminstone i språkbruk. Medan de vuxna som anpassar sitt språkbruk, använder enkla ord och enkla konstruktioner för att inte prata över huvudet på barnet upplever sig som hänsynsfulla och pedagogiska upplever barnet att det blir talat ner till.

Jag skrev ett blogginlägg efter detta möte.

Häromdagen fick jag ett mail från frilansjournalisten Stefan Bergmark, han jobbar, skrev han, bland annat med Babyvärlden, skulle jag vilja vara snäll och kontakta honom. Jag är snäll, så det gjorde jag. Han hade läst inlägget om barn och språk och ville gärna använda det i en spalt de kallar TyckTill. Som jag sa tidigare, när jag väl publicerat mina ord är de inte längre mina, men jag uppskattar att han frågade först, och bad att han skulle länka till inlägget när han publicerade. Texten var lite kort, tyckte han, och bad att jag skulle lägga till lite.

Det var ett tag sedan jag skrev den, och att arbeta om den kändes måttligt lockande, så jag föreslog att han skulle välja ett citat från någon av Astrid Lindgrens texter att fylla ut med. Det hade han ingen lust med, utan bad ännu en gång att jag skulle ”bygga ut den med några meningar”. Jag gjorde det, snäll som jag är, och sa ännu en gång att jag ville att han skulle länka till både originalinlägget och till min aktuella blogg. Han ville ha ett foto av mig att publicera tillsammans med texten, jag länkade till min presbild på Facebook. Den har för dålig upplösning, skrev han. Jag skrev tillbaka att jag inte har så många porträttbilder av mig själv på jobbet.

Då fick jag en kommentar här från, såvitt jag förstår, hans chef som tyckte bilden var märklig till ämnet. Jag tog i en hast en bild med telefonen och skickade, hon hade ju så bråttom, men tydligen var den inte heller lämplig. Ett förslag är att det beror på att jag såg aningen klerikal ut på bilden, vad vet jag? Jag ställer mig lite frågande till den bild de valde istället, men det är deras site och de gör som de vill.

Mina ord, omarbetade av mig men utan länk till originalinlägget, finns nu publicerade under rubriken MinStory.  De hälsar att de tycker det är roligt att se sig om i världen, men att de också skulle ha tyckt att det vore kul om man enkelt kunde se varifrån de ursprungligen kommer.