Konkretisera abstraktioner

Någon (och det kan vara ungefär vem som helst ungefär var som helst ungefär när som helst just nu, men ofta är det en lärare eller någon som vill sälja något till lärare) säger något i stil med ”tekniken revolutionerar skolan” alternativ ”tekniken kommer att revolutionera skolan” och möts (oftast) av instämmande eller (inte lika ofta) protester. Och nästan aldrig möts denna slags kommentarer av ifrågasättande.

Min högst personliga teori, komplett totalt teoretiskt ounderbyggd men inte helt och hållet tagen ur luften, är att det i viss utsträckning handlar om att man

  • inte riktigt är så insatt i vad det egentligen handlar om som man vill ge intryck av och därför inte riktigt vet vad man ska och kan och får ifrågasätta. Och
  • helst inte vill bli avslöjad i sin okunskap, eftersom det är allmänt obehagligt att visa upp sin okunskap, och kanske också
  • har en föreställningsvärld där lärare är den som vet bäst, kan mest och kan svara på alla frågor. Ty sånt gör lärare. Och att man därför riskerar mycket om man ifrågasätter och visar sin okunskap.

Och det är lite bekymmersamt. Om ”skolan” och ”tekniken” blir abstrakta storheter i lärares retorik är steget till att släppa tanken på att man som lärare inte bara har möjlighet att påverka dessa storheter, utan rent av har ett ansvar för att göra så mycket litet och dansande lätt att ta. Det går nästan i förbifarten.

Det tycks mig lite riskfyllt.

Jag funderar på om det inte vore en god idé att ägna en stund åt att konkretisera dessa abstraktioner, åtminstone för sig själv, innan man börjar vifta med dem i debatten? För hur det än är, abstraktionen skolan består ju konkret av elever och lärare, av de människor som jobbar i den och med den, och abstraktionen teknik består av användarna, inte sant? Kanske är det en bra sak att hålla i minnet?

Ett mäktigt vapen

Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:

Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:

Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?

Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.

En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.

Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:

Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.

Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.

Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.

Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.

.

Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.

Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.

En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.

I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.

Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen.  Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.

.