Skolan och nätet

Det här med IT i skolan.

Det går sådär, kan man säga.

Trots att Sverige är ett av de länder i världen där det genomsnittliga IT-användandet ligger högst. Trots att det fläckvis finns en nykläckt, storögd fascination, en nyförälskad, okritisk passion, finns samtidigt en nyvaken insikt i att svenska lärarkårens genomsnittliga digitala litteracitet inte riktigt motsvarar behoven. Sätter man detta i samband med hur huvudmännens inställning är av vitt skiftande modell:

Det händer väldigt mycket på många ställen. På många ställen händer det väldigt lite. Så det är egentligen en ökande klyfta vi ser i svenska skolor i dag, säger Peter Becker, ordförande för Datorn i utbildningen.

så finner man sig kanske rätt som det är funderande över vad som kan göras åt saken.

Borde vi göra något åt detta? Lite folkbildningsmässigt tillsammans, sådär, kanske?

T ex skulle man kunna tänka sig en lättsam, smått informell fortbildningsinsats där samtliga lärare, i samtliga skolformer, i samtliga kommuner och organisationer, kunnat ägna åtminstone ett par timmar ett par dagar i veckan under sommarlovet åt att göra sig stabilt hemmastadda på nätet. Man kan, om man vill, föreställa sig ett slags faddersystem där de som är hemmastadda redan tar på sig ansvaret för att visa den som känner sig lite borttappad runt, introducerar nykomlingen till sitt nätverk och förklarar hur etiketten fungerar på Twitter, Facebook etc.

Jag tror det skulle innebära skillnad för det där förargliga genomsnittet. Jag föreställer mig att det skulle kunna ge bieffekter också,  göra det lättare att samarbeta lite härs och tvärs över landet och skolformer också. I all enkelhet skulle det kanske rent av medföra att svensk skola är lite bättre rustad när höstterminen börjar än den är i dag?

Skolan och forskningen

Sydsvenskan bjuder än en gång på en serie artiklar med fokus riktat mot skolan. Fokuset i artikelserien har lagts på lärarna, och lärarnas betydelse för elevernas kunskapsutveckling:

John Hattie heter en man. Han är professor på Nya Zeeland och har ägnat femton år av sitt liv åt att göra den största forskningsgenomgången någonsin om vad som gör att elever lär sig. Han har studerat forskningsrapporter från hela världen som tillsammans täcker tiotals miljoner elever, och ställt sig frågan: vad är det som faktiskt fungerar i skolan?

Låt inte sagoboksspråket avskräcka er, tanken med artikelserien tycks ändå vara att lärare faktiskt bör tas på allvar:

Därför är det rätt att debatten kring skolan handlar om lärarna och deras förutsättningar för att göra sitt jobb. Många andra förslag som handlar om hur skolan ska bli bättre – mindre klasser, mer pengar till skolan eller tidigare betyg – kan så lätt hamna i skyttegravskrig där ingen kan bli enig om vad som egentligen hjälper eleverna till bättre kunskap.

Alla är överens om lärarnas betydelse. Och när lärarna, politikerna, arbetsgivarna och näringslivet har den gemensamma utgångspunkten, så är det åtminstone en lovande början.

Det som bekymrar mig lite i sammanhanget är att det elevperspektiv som glimtar förbi här bara gör just det – glimtar förbi. I artikeln Varför vill ni ha en vetenskaplig skola, där reportern olyckligtvis glömmer att nämna vem det är som faktiskt svarar på frågorna (som tur är har personen på bilden namngivits, kanske är det hon som svarar?), framhålls att det är lärarperspektivet som är i fokus:

– Vi tror att om man kan använda de forsknings­resultat som finns i undervisningen, så stärker det lärarna i deras profession och utvecklar verksamheten, och leder förhoppningsvis till bättre resultat. Vi vill ha en forskning som bygger på lärarnas behov och inte forskarnas utgångspunkt.

Den dikotomi man antyder här, den bekymrar mig också lite, måste jag säga. Om forskarnas utgångspunkt och lärarnas behov verkligen är två skilda saker, vilken utgångspunkt har forskarna då? Och vilka behov hos lärarna är det man vill bygga på? Jag är inte alldeles säker på att det verkligen är så att ”forskarnas utgångspunkt” automatiskt är något annat än ”lärarnas behov”, men kanske menar den intervjuade något annat än jag gör med ordet ”forskning”?

Rädda pojkar och akademiker

Expressen har tagit del av Skolverkets rapport Attityder till skolan 2009 och skriver bekymrat om hur könsskillnader påverkar elevers skolarbete.

Intrycket rapporten ger är att flickorna tar plugget på större allvar än pojkarna. På alla nivåer, från fyran till sista ring i gymnasiet, är det en större andel flickor än pojkar som känner sig engagerade i skolarbetet.

Helena von Schantz förklarar pedagogisk att frågan är mer komplicerad än så. Hon tar upp flera viktiga aspekter, jag rekommenderar er varmt att läsa hennes inlägg. Det jag vill lyfta fram ur hennes inlägg är det hon skriver om varför det har betydelse att det faktiskt finns akademiker ute på våra skolor:

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Jag har tidigare snuddat vid samma tanke när jag talat om det akademikerförakt som finns i många kretsar och sätter käppar i hjulet för kunskapsutvecklingen hos många ungdomar i allmänhet och pojkar i synnerhet. Akademiker är främmande fåglar i många delar av vårt samhälle. Vi pratar ett annat språk, ser saker på ett annat sätt, skrattar åt andra saker och kan verka högfärdiga ibland, trots att det sällan handlar om högfärd utan snarare om tankspriddhet, blyghet och inte sällan en lätt världsfrånvänd läggning.

Just därför är det viktigt att det finns akademiker i skolorna – dels för att så många som möjligt ska upptäcka att under den där udda ytan döljer sig en rätt vanlig människa, varken högfärdig, otrevlig eller farlig, bara lite annorlunda än de man är van att möta i fikarummet på jobbet, på macken eller över häcken därhemma i radhusträdgården. Dels för att de unga människor som faktiskt också är precis sådär världsfrånvända, tankspridda, nyfikna, kunskapstörstande och nördiga behöver förebilder de också. Och dels för att akademiker, även de socialt osmidiga och introverta, brinner för sina ämnen. En lärare som brinner för sitt ämne kan mer om ämnet än den lärare som trivs i klassrummet eller blivit lärare för att h*n tycker om barn. Inte för att den brinnande läraren än klokare eller bättre, utan helt enkelt för att den drivs av en ständig längtan att lära sig mer om ämnet, och att delge detta till andra. Därför besitter en lärare som brinner för sitt ämne i många fall en förmåga att entusiasmera, och därtill leverera svar på frågor som inte ingår i varken dagens, veckans eller ens läsårets planering.

Och just därför är det så destruktivt att löneläget och fortbildningsutrymmet i svenska skolor är så skamligt underdimensionerade. De som brinner för sitt ämne söker sig inte till miljöer där det inte finns möjlighet att fortsätta studera och lära sig mer, så akademiker får förbli främmande fåglar för många också i den uppväxande generationen.