#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Annonser

Privat, personligt och politik

Det är varken av ointresse eller arrogans jag avstår från att kommentera på den skoldebatt som sveper över landet just nu. Tvärtom. Skolan och utbildningen är en av de absolut viktigaste institutionerna i ett samhälle. Där ligger grunden för framtiden.

Därför avstår jag från att kasta mig in i känsloutspel och dramatiska positioneringar för eller emot politiker, partier, teknologiska aspekter och allt vad det nu är.

Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att jag gör det. Skolan ska inte stå i vägen för ungdomars utveckling, tvärtom – skolans ansvar är att möjliggöra, ta ansvar för att portar slås upp och horisonter vidgas.

.

Den Gode Läraren

 Läraren som kan allt. Läraren som älskar alla sina ämnen. Och alla delar av sina ämnen. Hon älskar också alla delar av sitt jobb och klagar inte. Hon gör! Hon förändrar och revolutionerar. Hon är som en virvelvind, en manisk Mary Poppins som kommer och berättar hur ALLT ska göras! Hon har tänkt igen alla delar av sig själv och hennes moral är som den perfekta läroboken i etik.

Den bild av Läraren med stort L som Sökarens Skoltankar målar upp är intressant.  Förutom att man drabbas av en viss matthet vid blotta tanken på en sådan lärare finns det samtidigt något så ärkepräktigt över bilden att jag, åtminstone, samtidigt hör varningsklockor ringa.

Det är ju inte sällan så att det som döljs bakom en alltför präkig, perfekt, glättad yta är av den sorten som inte alls tål dagsljus. Därför gör det mig alltid lite nervös att höra denna ärkepräktiga lärartyp beskrivas i skoldebatten (jodå, h*n förekommer där ibland).

Men den ärkepräktiga überläraren i Sökarens bild är inte bara perfekt i varje yrkesmässig aspekt, nej, h*n är mer än så:

Och kan ni tänka er, hon är helt nyutexad! Det är nämligen där, på högskolan, som hon fått sin stora kunskap och funnit den perfekta lärarstilen. Hon har ingenting att lära av de färdiga lärarna för de kan ingenting. De gör bara fel. Vänta bara tills alla gör som hon gör. Då blir allt bra!

Det hon skriver om är viktigt, superviktigt och lite hotfullt att prata om, ty det hon skriver om är den självbild hon stött på under lärarutbildningen:

Jag har tänkt att det kanske bara var min lilla del av lärarutbildningen som hade skapat denna bild. Att det just där fanns flera såna där insnöade typer som bara brinner för sin egen Metod och som är bittra över att det är så få som gör så som de gjorde när de forskade på sin klass för 30 år sedan. Men när jag läst sidoämnen har jag stött på samma uppfattning hos studenter som läser på andra delar av skolan. ”De verksamma lärarna är dålig och fast i det traditionella. Hoppas jag inte blir sån!”. Jag tror att det nog är lärarutbildningen som är besatt av sin egen godhet!

Och nu vill jag inte vara djävulens advokat här (men han har min själ i pant så jag är liksom lite tvungen) men vad händer om vi tänker tanken att denna föreställning kan finnas i andra delar av lärarsfären också? Vi vet att det ibland förekommer kovändningar om hur viktigt det är med forskningsförankring samtidigt som man hävdar magkänslans veto när forskningen inte säger det man önskar att den ska säga. Vi vet att det ibland argumenteras att det faktum att forskningen visar att läraren är den enskilt mest betydande faktorn för elevers kunskapsutveckling snarare betyder att alla lärare är fantastiska än att en dålig lärare faktiskt kan vara något som ställer till det för eleverna under lång tid framöver.

Är vi redo att prata om den saken? Om farorna med att identifiera sig för grundligt med arketypen Den Gode Läraren och riskerna som ligger i att hålla för hårt i sin egen övertygelse, risker både för egen del (hej utbrändhet) och för eleverna.

Sökaren har funnit ett sätt att hantera situationen:

Och jag har slutat lyssna så noga på vad mina lärare säger. Det låter mycket bättre om jag filtrerar det genom mig själv. Jag tror att nyckeln till mitt nya förhållningssätt är att jag tog paus från denna ideologiska apparat ett halvår i kombination med att jag läste drama där vi gjorde mer än vi pratade. Men det kommer nog att dröja länge innan jag helt har kommit loss ur min lärarutbildnings tvångströjelärarbild.

Jag tror vi alla kan ha en del att vinna på att följa hennes goda exempel och ta paus från ideologierna en stund. Det kan gå rent åt pipan annars.

.

 

 

#skolchatt i afton

Det är som nämnts tidigare torsdag. Det innebär många trevligheter, och bland dessa står #skolchatt fram som en lysande stjärna. Vi möts på Twitter på torsdagkvällar mellan klockan 20 och 21, helt enkelt, alla som vill vara med och diskutera kvällens skolfråga, pratar om den i en timme, får många nya synvinklar och perspektiv på saker och ting och lär oss en hel del på kuppen.

Aftonens ämne är lärare och skoldebatten. Det sägs ibland att lärare tar för lite plats i skoldebatten, ibland hävdas det att orsaken skulle vara att lärare inte bjuds in, ibland att lärare har för mycket jobb på arbetet och varken hinner eller orkar, ibland att lärare blivit så kvästa i den kommunala skolan att de helt enkelt förlorat sitt hopp.

Hur ligger det till med den saken? Välkommen att göra din stämma hörd på #skolchatt klockan 20.00

.