Skolan och Pisa och det där ni vet

Pisaresultaten var inte så stjärngnistrande för svensk del. Tidningarna turas om att analysera och komma fram till dels att krisen beror på att friskolorna antingen tar de duktiga eleverna eller att de duktiga eleverna sviker genom att fly till friskolorna, dels på att lärarna har för dåligt betalt. Vi får också veta att eftersom svenska skolans paradgrenar är de till synes mysigt omätbara grenarna kreativitet, entreprenörskap och fantasi, så är inte mätningarna riktigt rättvisande. Eftersom de mäter det svenska skolor är dåliga på, och inte det svenska skolor tycker de är bra på.

Och där tror jag månne det kan vara så att en del av problematiken faktiskt ligger.

De där tråkiga kunskaperna Pisa envisas med att mäta, det är ju just de kunskaperna som ligger till grund för och gör det möjligt att utveckla kreativiteten, fantasin och de framgånsrika entreprenörskapen. Alla de där entreprenörerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna och kreatörerna som ibland triumferande lyfts som exempel på hur fantastisk det går att bli utan traditionell skolgång har en gemensam nämnare: de är grundligt kunniga, inom sina egna områden och inom många andra. De är ofta nördar, och då menar jag inte i den taffliga tolkningen ‘samlare av kuriositeter’ utan i betydelsen ‘passionerat intresserade, kunniga, och ivriga på att nätverka, dela med sig av sitt kunnande och få del av andras kunskaper’. Visst stämmer det att de ibland hoppat av utbildningar, men aldrig för att de saknade förkunskaper för att klara av utbildningarna. Tvärtom – de har funnit att de redan kan det som lärs ut, och därför valt att gå vidare till gå, och inkassera sin belöning.

Kunskap är makt, och de kunskaper som Pisa mäter är i hög grad de baskunskaper som behövs för att en person skall kunna ta till sig och utveckla kunskaper inom andra områden.

 

Våga fråga

Ett av de viktigaste och skarpaste verktygen för lärande vi utrustats med är vår förmåga att formulera och ställa frågor.

Frågor vi ställer till andra människor är direktkanaler in i den tillfrågades medvetande, och väljer människan i fråga att besvara frågorna ger de oss tillgång till den kunskap de besitter. Frågor vi ställer till oss själva skärper vårt fokus och gör oss uppmärksamma både på att det finns fler aspekter av saker och ting, och att det alltid finns mer att veta.

Ty det är ju så att de svar man finner på de frågor man ställer sällan ger ett avslut, utan oftare öppnar för fler frågor, som i sin tur öppnar för ytterligare frågor.

Tyvärr möter jag ibland tanken att den som frågar blottställer sig som okunnig, placerar in sig som lägre i hierarkin och riskerar att förlora i status. Den dyker upp i klassrummet, den dyker upp i sociala media, den dyker upp i media, den dyker vådligen upp i politiken, titt som tätt i den sorts lokala politiska sammanhang där inblandade har behov av att bevaka sin status i samhället.

Det är olyckligt, världen är stor, komplex, varierande, ständigt stadd i förändring, och de kunskaper vi erövrar idag är i många fall otillräckliga i morgon.

Jag generaliserar, men jag tror inte jag överdriver mycket när jag säger att de flesta lärare som får frågor aldrig ser frågeställaren som okunnig, tvärtom. Vi ser den som frågar som en öppensinnad, nyfiken, kunskapstörstande person i lärande.

Det är ju av den anledningen vi själva ställer frågor.

Hemläxa

En femteklassare i bekantskapskretsen har fått en hemläxa hen gått bet på. Den välmenande föräldern sätter sig vid datorn och skickar ut en bild av läxan i bekantskapskretsen, kan någon tala om vilka engelska ord dessa fonetiska tecken motsvarar?

Och jag förtvivlar. Vad lär sig femteklassaren av att någon i bekantskapskretsen gör läxan? Får hen någon uppfattning om hur den fonetiska skriften fungerar och vilken nytta och glädje man faktiskt har av den? Och vilket intryck ger det läraren av elevens lärande och kunskapsutveckling? Läraren får in en löst uppgift, och ges intrycket av att eleven faktiskt lärt sig det hen förväntades lära sig… men har hen gjort det? Hur går det nästa gång hen konfronteras med den fonetiska skriften?

Föräldern menar väl, och barnet gör rätt som ber om hjälp.

Det jag funderar över är läxan som sådan, och lärarens förväntningar på hur den skall utföras, och vilket syfte den förväntas fylla. Är syftet att eleven skall börja bekanta sig med den fonetiska skriften förfelas det ju helt av att förälderns bekantskapskrets löser uppgiften. Är syftet däremot att eleven skall disciplineras till att lämna in färdiga, prydliga läxuppgifter på utsatt tid… men det kan jag inte föreställa mig att det är.

Jag vill inte säga att någon gjorde fel i detta, bara fundera lite över om det inte månne kunde vara så att det funnits en vinst med att eleven i ett sånt här fall faktiskt kommer tillbaka till läraren med läxan halvgjord, och med detta visar upp att nej, det här var faktiskt för svårt. Jag tror alla skulle vinna på det i längden, eller är jag helt fel på det?

Ett lovande inlägg

Vi pratade om sommarlovet i #skolchatt häromdagen. Det är ett inte helt enkelt ämne att prata om, sommarlovet är en känsloladdad symbol, skuggan från Bullerbybarnens idylliska lov med hölass och myggbett vilar tung över debatten, men det var ett givande samtal där en hel del klokt blev sagt.

Framförallt var det en tankegång som fick mig att reflektera – vi pratade om elever som upplever det långa sommarlovet många älskar och uppskattar och njuter av som påfrestande, av olika anledningar. Det kan handla om struktur, om sociala sammanhang, om mat, om föräldrar som jobbar, om kamrater som är bortresta, om kamrater som man faktiskt bara umgås med i skolan, om stökiga hemmiljöer och mycket annat.

Det funderades kring om aktiviteter anordnade av kommunen, fritids, skolbibliotek eller rent av sommarundervisning kunde vara till hjälp i sammanhanget, om det kanske är dags att organisera om läsåret så att lovet faktiskt blir kortare och mindre otympligt att hantera.

Och ungefär i det sammanhanget lyftes tanken att för lärarna så är skulle en omorganisation av läsåret, där sommarlovet kortas till säg fem eller sju veckor innebära en betydande försämring av arbetsvillkoren, man behöver flera veckor för att bara varva ner från läsåret, flera veckor för att planera nästa läsår och däremellan de fem veckors semester och rekreation som de flesta som arbetar i sverige får.

Och jag tänker att det nog är så att det här med hur vi lägger upp läsåret, det är något vi behöver prata om och fundera en hel del över i svenska skolan.

Om det här med ansvarsfördelning i skolan

Anne-Marie Körling tar upp ämnet skoloro i sin blogg. Hon talar om hur viktigt språket är, hur stor skillnad våra formuleringar gör. Det är skillnad mellan att läraren talar om att inte kunna och att ännu inte ha lärt sig, att ha svårt för något och att behöva närma sig något från ett annat håll. Det gör skillnad i elevens sätt att se på sin egen förmåga, och sin egen potential.

Nej, jag talar inte om att skönmåla, om att släta över, om att bara prata om det positiva, om att bara berömma. Det är absolut nödvändigt att våga tala om det som inte går strålande också, att läraren vågar sätta ord på det eleven i de flesta fall är mycket medveten om, gör det synligt och samtidigt visar att det inte är hopplöst, och inget karaktärsfel hos eleven.

Det är en del av det som är lärarens ansvar i skolan – sätta ord på elevens lärande, lyfta fram, göra synligt och visa att även de delar som kan kännas oöverkomliga är hanterligt. Ett av de verktyg lärare har i detta är den omdebatterade dokumentationen. Genom att dokumentera, skriva ner, formulera i ord gör vi saker synliga, för oss själva och för andra. Vi ger oss en chans att få en bild av utveckling, progression, förändringar, skeenden och mönster som vi annars kan ha svårt att se.

Och inte bara när det gäller enskilda elevers lärande och kunskapsutveckling. Elever är individer, unika personer med unika förutsättningar och unika situationer allesammans. De är också delar i grupper, och utvecklingen och mönstren i dessa grupper påverkar elevernas skolvardag i minsta del, och orsakar i sig en hel del skoloro.

Jag nämnde en bok häromdagen, minns ni? Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Johanna Nilssons debutroman från andra halvan av nittiotalet. Den beskriver en del av hur det spel som pågår på många skolgårdar och i många klassrum runt om i svenska skolor, oavsett huvudman, kan te sig. Gång efter annan lyfter hon fram elevens upplevelse av att lärarna är döva och blinda, inget ser och inget vill se. Hur rastvakterna väljer tolka maktlekar och pennalistiskt beteende som barns oskyldiga lekar, hur läraren väljer att inte se den skarpa markering en centimeters lucka mellan två bänkar är.

Det är svårt att se, det är inget att förneka, och det är lätt att tolka det man faktiskt lyckas få en skymt av som en enskild händelse, och jag måste därför än en gång lyfta dokumentationens betydelse. Genom att dokumentera det man skymtar, det man anar, det man ser, genom att sätta ord på det ger man sig själv en möjlighet att upptäcka det man inte kan se med blotta ögat. Det man beskriver ser man.

Trots att mycket av det man ser, och sätter ord på, kommer visa sig vara just så oskyldigt och enstaka händelser som man anar, så finns en liten chans att man upptäcker något som är av ett helt annat slag också, om man vågar sätta ord på det.

Det är en del av det som är lärarens ansvar, och det är något som kan göra all skillnad i världen för den vars situation blir satt ord på.

Kunskapsklyftor i #skolchatt

Det är torsdag igen, och torsdag innebär ju traditionsenligt #skolchatt klockan 20.00. Den här vecka är ämnet Kunskapsklyftorna i svenska skolor, och vad vi kan göra åt dem.

Det är ett brännande aktuellt och oerhört viktigt ämne, och jag ser fram mot ett konstruktivt samtal. Det är så lätt att man halkar över i vems fel det är att saker är som de är, och plötsligt helt tappar sikte på vad man själv faktiskt kan påverka och förändra i sitt sammanhang. Just därför är jag extra glad åt ett tillfälle att fokusera just på vad vi, som lärare, skolledare, elever, studenter etc faktiskt kan göra.

Välkomna att ta del av samtalet i kväll klockan 20.00.

Höstförberedelser

Maj är en komplex månad. Samtidigt som den innebär slutet på läsåret, slutspurten för många, sista dagars heliga för somliga och triumfvarvet för andra och betygssättningstider, omdömeskonferenser och nationella prov att rätta för lärarkåren så bär den också början till nästa läsår i sitt sköte.

De nya kursplanerna medför ny litteratur, nya moment och i viss mån nytt tänkande kring planering och samplanering. Det finns nya tankar kring det här med nätet och digital teknik i de nya styrdokumenten man måste tänka till kring, samtidigt som man naturligtvis inte kan släppa de kurser som brakar igenom slutskedet för öppna spjäll.

Om ni har en lärare i er bekantskapskrets och denne börjar agera lite irrationellt behöver det inte betyda att personen blivit galen. Det kan bara vara det faktum att det är maj. Var vänlig mot personen, ge den kaffe och rikta in den i ungefär rätt riktning. Det blir bättre.

 

En helt vanlig lärare

.

En länk på Google+ och plötsligt visste jag att han finns, denne lärare som gör världen lite vackrare med sitt gitarrspel.

Bästa läraren

En gång för ganska länge sedan nu blev jag ombedd att skriva om en lärare som betytt mycket för mig. Nu är det dags.

Valet var enkelt, så enkelt att det knappt var något val. Jag har haft förmånen att möta många duktiga, fantastiska, inspirerande lärare genom åren, ända från början när jag var en liten förstagluttare, men en höjer sig över alla andra.

Så låt mig säga några ord om en skicklig, generös, rolig, vänlig, omtänksam och ohyggligt orimligt kunnig lärare som fortsätter inspirera och stötta och vara betydelsefull för mig än i dag, många år efter att vi befann oss i samma klassrum.

Idolbild av den formidable professor Robert Archambeau:

(klickbar bild)

Hans förmåga att omedelbart, bara genom sitt sätt att göra entré i klassrummet, skapa en tillåtande, kommunikativ och kreativ stämning bär jag med mig som en liten glödande ädelsten i mitt hjärta varje gång jag själv går in i ett klassrum. Han har en vana att glittra berömmande med ögonen åt den student som försöker lite extra, så att studenten vet att ansträngningen noteras, samtidigt som han med hjälp av samtal, frågor och små uppmuntrande kommentarer inkluderar alla i klassrummet och leder tankegångarna vidare, diskret antyder vilka vägar som redan prövats och definitivt är återvändsgränder och vilka som lönar sig att utforska.

Inspirerande och imponerande.

I morgon

I morgon klockan 17.00 är det dags! Då hälsar vi varandra välkomna till Skånes såvittjagkännertill första EdCamp Öresund på Orkanen i Malmö. Vi ses där, hoppas jag, och för den som inte kan men ändå vill få en aning om vad som pågår rekommenderar jag #edcamporesund på Twitter.

Whoopdidoo!

.